04,46

Tårar jag trodde var slut kom som en vårflod. Och där satt han. Med förväntningar om något jag aldrig skulle kunna ge honom. Och han fick höra en historia om hur två människor träffas på det mest märkliga sätt. En historia jag trodde jag inte skulle orka berätta mer men nu väller orden ur mig. Om hur jag blev förälskad i någon jag inte såg. Hur jag älskade med en främling med förbundna ögon och kom att älska honom bortom all sans. Hur jag trodde mig vara älskad tillbaka och hur det tydligen fortfarande smärtar mig, och att jag trodde så på något som visade sig bara vara en lögn.

Han kramar mig och frågar om jag vill att han ska gå och jag nickar med snoret hängandes i tjocka strängar från näsan men han har svårt att slita sig för att han tycker att jag är så vacker men jag skrattar bara och säger att han kan sluta att bullshita mig för han får ändå inte det han vill ha.

Jag är lättad. Lättad över att vara själv. Lättad över att jag inte som så många gånger annars brukar våld på mig själv och ger bort mig själv för att jag tror att det förväntas av mig eller för att min själ skriker efter bekräftelse.

I kväll sa min själ ifrån. Hela mitt inre skrek NEJ och för en gångs skull lyssnade jag och lät det skölja över mig med våldsam kraft och jag lät mig känna igen. Och det gjorde ont. Allt för ont. Jag var tillbaka i ett mörkt sovrum med förbundna ögon och doften av stearinljus trängde sig åter in i mina näsborrar. Det gjorde ont och varje ord om det som hände fick det att krampa i magen på mig men jag behövde få berätta det igen. En sista gång. Och jag uttalade de där orden som jag så länge förträngt. Orden som jag hatat mig själv för och som varit min plåga en sån lång tid men som jag på alla sätt försökt att lägga bakom mig...

Jag älskade honom så...