Hemma hos familjen igen!

Vi kom fram till slut och under resans gång lyckades vi lösa bilproblemet så nu har jag en bil men jag kommer bli någon dag senare att börja jobba men efter samtal med chefen idag är även det problemet löst. Så en natt hos mamma med familj och en natt hos pappa med familj är vad jag hinner med under denna korta vistelse.

Idag har jag i alla fall fått välja mat och då blev det givetvis sånt jag inte äter så ofta så jag önskade mig mammas hemgjorda potatismos och ungsbakade falukorv. Efter det blev det lite trolleritrick av min bror. Nej han är inte 7 år utan 23 men tycker fortfarande det är roligt att lura sina syskon och jag gjorde mitt bästa för att avslöja hur det gick till vilket givetvis inte lyckades så bra.

Sen skulle vi ha något gott till kaffet så hela klanen med syskonen och lilla mamsen tog hunden och gick ner till stan för att handla och på vägen dit fick jag göra något jag inte gjort på mycket länge, nämligen skratta så jag fick ont i magen. Men på vägen hem fick jag däremot ont i magen av helt andra anledningar och är glad att jag hann hem i tid innan det skedde en olycka.

Ja det var väl det hela som hänt sen jag anlände till min gamla hemstad!

Sommar i Stockholm!

Han med gitarren möter mig på centralen och vi vandrar längs Stockholms sommarheta gator genom parker och vidare ner längs vattnet. Han pratar och pratar och och inte ens kaffet och mazarinen nere vid vattnet på Skeppsholmen får tyst på honom. Jag lyssnar och svarar men tänker mest på annat och försöker någonstans förstå vad jag egentligen gör där och letar förbrilt efter flyktvägar i mitt huvud. Han är snäll, trevlig och brinner för sin musik men en människa som kan prata mer än mig är lite för mycket.

Någonstans mellan Gamla stan och Kungsträdgåren får jag panik och lyckas ta mig ur situationen och känner en lättnad över att inte behöva tillbringa natten på hans soffa. Hela jag skriker NEJ. När jag vet att vårt möte är tidsbegränsat kan jag slappna av och låter honom bjuda mig på en bit mat i Kungsträdgården och han frågar om och om igen om jag verkligen måste åka. Kan jag inte stanna men jag bestämde redan vid vårt första möte att det här är fel. Varför gör jag så här? Jag kan inte. Jag vill inte. Jag förmår mig inte att kunna ta emot den minsta av känslomässiga antydningar från någon annan trots att jag tror att det är det jag mest av allt vill ha.

Vi skiljs åt och jag sätter mig på tunnelbanan till min reträttplats. Till min trygga fristad. Hem till fina Jens och Alma där dörren alltid står öppen för mig och det är med stor lättnad och glädje jag möts av kramar av de båda och det känns tryggt och skönt i all sin välbekanthet.

Det blir pizza och filmmys i soffan som jag så många gånger kurat ihop mig i under bullsigt täcke och med fötterna i Jens knä. Vi säger godnatt och jag intar min sovplats som vanligt i våningssängen under en snarkande Alma med Jocko vid mina fötter. Och utanför somnar Stockholm och jag tänker att det är exakt fyra månader sen jag låg här sist och jag tänker att så mycket är annorlunda men en sak är fortfarande densamma. Vemodet. Det känns som om den har skaffat sig någon form av permanent boende i mitt bröst. Det verkar inte fungera med tre månaders uppsägningstid så det verkar bara finnas en lösning. VRÄKNING! Och det snarast!

Nu sitter jag i en bil äntligen på väg hem till Blekinge men det kommer bli en allt för kort visit för enligt mitt anställningsbevis börjar mitt jobb i morgon. Tills det måste bilproblemet vara löst annars blir det ett jobbigt samtal till chefen att behöva förklara att det jag lovade att ordna inte är ordnat.

Men som kärringen sa som tog lavemang... det löser sig!

En sån dag idag...

Krampar lite i magen...

....så det kanske är mens på gång.

Säkert därför jag känner vemod!!

Ja det säger vi....

God förmiddag!

Sitter på tåget på väg mot Stockholm och som jag hoppades på skiner solen och det behövs för att värma upp vemodet som inte riktigt vill släppa i mitt bröst. Kanske trevligt sällskap och promenad i det fina vädret kan hjälpa lite för jag börjar bli måttligt trött på att ha den där sorgliga känslan i kroppen. Jag orkar inte ens analysera varför jag känner som jag gör även om jag med stor sannolikhet vet ganska väl vad det beror på.

Den där ON/OFF knappen hade suttit bra just nu.

Trodde jag skulle kunna köpa mig en kopp kaffe på det här tåget till mina hemmagjorda smörgåsar men det finns inte ens en ynka kaffeautomat så det blir inget kaffe för min del. Jävla skittåg. Har jag tur blir jag kanske bjuden på en kopp när jag kommer fram.

Kanske till tonerna från en gitarr...

Äntligen....

...kan jag få gå och lägga mig. Orkar inte ens bry mig om hur det går med röstningen i ESC. Känns som det kvittar!

Har packat den lilla väskan för förhoppningsvis blir det inte så många dagar hemma i Blekinge utan jag hoppas det löser sig med bil ganska snabbt så jag kan bege mig norrut igen och börja jobba.

I morgon tar jag tåget på förmiddagen till Stockholm och hoppas få tillbringa söndagen i stora staden med trevligt sällskap och en sol som skiner. Så klockan ställs på åtta noll noll pip och då är det bara att hoppa upp vare sig jag vill eller ej.

Nu väntar min underbart sköna säng!

Ni som har mitt nr får gärna skicka ett sov-gott-sms. Ja ni vet vilka/vem jag menar!

Min svaghet!

Förutom att jag är som de flesta kvinnor och är svag för killar i uniform är jag grymt svag för killar med en gitarr. Ja de ska givetvis kunna spela på den också. Det är en sån där liten hemlig dröm jag har att träffa en kille som kan spela och som kan göra det för mig. Enormt romantiskt och jag skulle sitta där och le som ett litet barn av stolthet och fyllas av värme av hans klinkande.

Har aldrig haft någon musikalisk pojkvän, bara en ung älskare som brukade sitta på min nakna rumpa och spela mina favoritlåtar på sin gitarr efter att vi haft sex. Hur mysigt som helst.

Snar träffar jag kanske någon som spelar för mig...

SUCK THIS MOTHERFUCKER!

Grrrrr........

Vad ska jag göra??

Har inte gjort ett vettigt skit. Somnade ännu en gång på soffan som en jävla klubbad säl. Förstår inte vad det är med mig. Vaknar och kan knappt öppna ögonen och kroppen känns tung som bly. Som tur är har hunden kommit hem så jag var i alla fall tvungen att se till så den stackaren fick komma ut och kissa och då fick jag i alla fall lite ny luft i lungorna.

Men nu då?

Städa??? Känns så där en lördag kväll och M&M ska ut en runda och vill ju ha mig med och världens bästa Jesper messade och undrade också i fall jag inte ville gå ut och dansa med honom.

Så vad ska jag göra? Städa eller hoppa i duschen och försöka bli på lite bättre humör och gå ut bland folk en runda? Eller så är jag kvar hemma och lägger mig tidigt och tar tåget tidigt till Stockholm i morgon där det väntar sällskap och långpromenad med hunden och kvällsmys.

Snacka om att ha beslutsångest!!!

Och medans regnet vräker ner...

...och jag tror att jag inte ska kunna komma upp ur soffan mer idag kommer bästa Mattias och håller mig sällskap medans jag äter frukost trots att klockan är över två och jag får hjälp med nya jobbdatorn och att hämta kartongerna i källaren med mina sommarskor och sommarklänningar. Världens finaste och snällaste Mattias som står ut med mina snyfthistorier mellan klunkarna med kaffe och säger kloka saker som gör mig något lättare i sinnet.

Och medans det fortsätter att regna ute ska jag göra såna där saker som passar att göra när det regnar ute. Som att städa lite och få ordning på alla miljoner kläder jag spridit ut överallt. Och kanske sen i kväll att jag följer med pojkarna ut en stund. Inte för att jag har råd, inte för att jag egentligen känner för det utan mest för att slippa ensamheten och för att få komma ut och slippa gräva ner mig i grubblerier.

Känner mig så jävla ensam...

...och det fick mig att skicka iväg ett sms...

"Snälla kan inte du komma och sova sked med mig? Känner mig så ensam"

Vi har aldrig sovit ihop, aldrig gjort något även om jag många gånger fantiserat om det men vi hittade någon form av vänskap istället och han är just nu den enda jag skulle lita på att ha så nära och jag vet att det skulle stanna vid det. Han är finast och jag har skrivit många gånger om honom men skulle det vara så att han kommer så är det bäst att jag inte avslöjar vem det är.

Han skulle höra av sig sen. Vet att han bryr sig om mig och jag skulle behöva hans famn just nu.

Fan vad trött jag är på att känna så här. Finns det inga piller man kan ta så det försvinner?

Fredagkväll!

Jag borde inte gnälla men gör det ändå för jag önskar just nu att jag gjort som jag brukar göra, sov bort den här kvällen. Nej det var inget fel på sällskapet. Jessie, Azita och Marie är världens finaste men när allt annat känns bläää så spelar sällskapet ingen roll. Inte just i kväll.

Maten som jag inte ens tänker tala om vad vi betalade för som skulle vara någon slags grillbuffe bestod av korv och torrt bröd och några oliver som låg och simmade i olja i stort sett, ja och så några fettiga köttbitar då som jag lämnade orörda.

Gick iväg och köpte en 200 grams chokladkaka och tryckte i mig till rödvinet samtidigt som jag försökte vara artig mot någon brat som satte sig vid vårt bord och limmade på alla i sällskapet men ingen av oss nappade på det tragiska försöket.

Jag tappade humöret någonstans och ville bara hem. Ville bara ställa mig upp och skrika åt alla brudar med för korta kjolar och slå till alla patetiska snubbar med flirtiga kåta blickar men istället tog jag cykeln och cyklade hemåt och blev lika patetisk genom att låta tårarna komma och hur jag än försökte ville de inte sluta rinna och de har inte riktigt slutat ännu.

Varför säger de att tiden läker alla sår när det verkar som om såret aldrig riktigt vill läka och ibland när det känns som den där skorpan nästan är klar att trilla bort av sig själv är jag där och river lite för tidigt och det börja blöda igen. Varför kan jag inte ge FAN i att rota och kreta runt i det där? I den där klibbiga jävla sörjan. Varför låter jag mig själv förstöra en hel jävla kväll genom att klaffsa i något jag borde ge fan i?

Kan man inbilla sig sånt här? Kan man inbilla sig saknad och längtan? Förväxla det med något annat?

Är det bara så att jag saknar NÅGON men projicera det på någon speciell jag tror jag saknar?

Vet ni... jag önskar fan det var så. Det hade varit så mycket lättare då!

Fredag!

Nu har jag lämnat bort min lilla älskling till en ny "dagmatte" för att se hur det går så jag är hundfri till i morgon så jag kanske kan få lite sovmorgon i morgon och det kanske behövs eftersom det är fredag och planerna är att gå ut med tjejerna. Inte för att jag egentligen har råd men jag kan nog skrapa ihop 50-öringarna i botten av plånboken till ett glas vin i alla fall.

Det blir nog en uteservering men jag är rädd det kan bli svårt med plats idag när det är lönehelg men någonstans ska man väl kunna trycka ner lilla rumpan.

Håller på att ringa den där matten till tiken som Jocko gjorde med valpar och ska tala om för henne att jag inte kommer att nöja mig med de 1500 kr hon vill ge mig för valpar som hon har fått in 36.000 kr för. Känns liksom inte riktigt rimligt. Jag har googlat, ringt runt och pratat med insatta personer och ALLA säger samma sak, att jag är korkad som skulle nöja mig med den summan. Så det ska bli spännande att se hur god vilja hon har eller vad hon har för motivering till varför hon INTE skulle ge mig pengar för minst en valp som verkar vara det vanligaste i den situationen. Håll tummarna att jag kan få det jag enligt alla har rätt till.

Till sist en bild till er kvinnliga läsare men framför allt till Fiffi som önskade en fin kille att titta på och givetvis gör jag allt för mina läsare!


Visst är han väl en heting...

Musik...

...är vad som krävs för att få fart på mig så nu blir det musik på högsta volym för att få lite gjort i den här röran som ska vara mitt hem. Känner att snart finns det inte så mycket tid till sånt så nu gäller det att ta vara på de lediga dagarna som är kvar innan jobbet börja på allvar.

Jag börjar faktiskt bli lite nervös...

Let go!

Hundmorgon!

Jag älskar våra stunder på morgonen och jag är glad att jag har honom för annars hade jag nog legat kvar allt för länge i sängen men nu väcks jag av att han vill ha morgonkel och när vi kelat klart är det morgonpromenad och idag blev det en lite längre runda. Sen är det frukost och den stunden älskar jag mest. Kaffe, smörgås och hårdkokt ägg och så några skivor pålägg till min älskling och det där vet han allt för väl så han trippar efter mig när jag tar med brickan in till soffan och där hoppar han upp brevid och väntar snällt på godbitarna han vet jag har till honom.

Sen kommer vi till den svåraste biten och det är att jag ska ta mig upp ur den där soffan och inte göra som igår, lägga mig och "vila" lite som slutar med allt för många timmars sovande istället.

Ska försöka få något vettigt gjort idag och inte falla för frestelsen att krypa under filten här i soffan. Jag fattar fortfarande inte för jag är så fruktansvärt trött och vill verkligen bara sova men det funkar ju inte. Måste ta tag i det här nu!!

VAKNA!!!!

Det blev en liten runda på stan...

...och ett besök i gallerian där jag tillbringat de senaste tre åren men numera är jag där för att besöka mina vänner som fortfarande driver eget där och i kväll var det som sagt kvällsöppet till klockan tio. Gick mest runt och åt av diverse gratisgottis hos alla. Min vän Emma som har Karls the och kaffehandel bjöd på goda kex med ost och god marmelad och det som skulle vara till kunderna hamnade i min mage. Inne i min gamla butik bjöds det på chips och cider så det var jag ju också tvungen att smaka på sen avslutade jag det hela med kaffe och glass på Azitas café

Det blev en runda på Olearys efter butikerna stängt med Azita och Jessie. Ett glas rött och bruschetta fick avsluta kvällen sen var vi ganska nöjda och skildes åt och jag cyklade hemåt till ensamheten igen.

Skulle ju ha fikat med hockeyspelaren idag men han hörde inte av sig som han lovade. Jag skickade ett mess i kväll och skrev att det är tur att jag är en stor flicka annars hade jag blivit ledsen över att han inte hörde av sig. Fick svar att men vännen jag skickade ju klockan elva men fick inget svar. Hahaha jo men visst grabben men han vidhöll vid att så var det minsann men han hade ändå haft fullt upp. Vet att många sliter och drar i honom nu när han är hemma men han stannar till augusti så jag svarade att det är lugnt, vi hinner nog med den där fikan men jag tänker fan inte tjata. Vill han så hör han väl av sig.

Och dumma, dumma jag messade brandmannen men det kändes så jävla dumt att avsluta på det sättet. Som ovänner liksom och jag kallade honom jävla skitstövel. Nu tycker jag ju att han betedde sig som det men jag hatar att bråka och skiljas på det sättet. Han svarade på en gång för ovanlighetens skull och vi bestämde att visst vi kan väl höras av ibland.

Nu är jag trött igen trots att jag sov bort hela dagen. Fattar inte vad det är för fel.

Jaja... natti då!

Åhhh....

...vad trist det känns. Förlåt att jag gnäller för jag borde inte göra det just nu när mitt liv börja reda upp sig. Skäms på mig MEN jag är faktiskt lite uttråkad just nu och det är jobbigt att känna så. Och så den här jävla ensamhetskänslan som kryper i mig. Jag vet ju att jag har världens finaste vänner men hur ska jag förklara? De har ju liksom sitt. Azita stackaren jobbar ju från morgon till kväll så henne kan jag bara träffa en stund på hennes café Och Mattias och Magnus jobbar ju ofta och har sitt att pyssla med. Ja alla har liksom sitt ni vet. Jag saknar någon som kan komma hem och mysa med mig i soffan. Prata skit och äta godis. Någon att hitta på busiga saker med. Äh, jag vet inte. Snart har jag ju ett jobb och då har även jag något att fördriva tiden med och jag vet ju sen innan när jag hade butiken att när man träffat folk hela jävla dagen så är det ganska skönt med ensamheten sen.

Men just nu är jag BORED!!! Har egentligen massa att göra som jag inte kommer hinna sen när jag börjat jobba men trots att jag har all tid så känner jag motstånd. Åhh, vad knäppt! Sitter liksom fast.

I kväll är det öppet länge på stan så jag tänker ta mig ner en runda och kika runt lite. Men inte ens det är ju så kul. Inte ett öre att göra av med så det blir att titta på alla andra som shoppar loss. Har jag tur kanske jag kan snylta till mig en gratisfika hos min lilla Azita.

Blääääää.......

(Fast egentligen vet jag ju vad jag saknar mest. Någon att få krypa in i famnen hos)

Hmmm...

Vaknade precis på soffan av att de ringde från jobbet. Förstår inte vad det är med mig men jag är trött som om någon hade slagit mig i huvudet med en slägga. Jag har alltså sovit sen förra inlägget och det betyder att INGETING av det jag skulle göra har blivit gjort.

Fy fan vad skönt när jag börja jobba och få tider att passa och få rutiner att följa för det här gör mig knäpp. Allt känns meningslöst på något sätt men förstår inte riktigt varför. Vet att jag grubblar och tänker för mycket på vissa saker och idag är det lite extra. Just därför ville jag bara vila en stund innan men det blev tydligen flera timmars meningslös sömn istället.

Får väl försöka göra något vettigt av resten av den här dagen...

Mysigt!

Det var både mysigt och trevligt att få träffa Jennie igår. Vi hade mycket att prata om och medan vi drack vin och öl avhandlade vi vad som hänt sen sist vi sågs. Hon var allt lite partysugen och ville gå vidare och jag hade gärna följt med henne om jag inte haft vovven med mig. På uteserveringen går det ju bra att ha honom med men på en pub blir det lite svårt. Om de inte kan hänga in honom i garderoben då förstås!

Så det var som sagt en trevlig onsdagkväll. Tyvärr fick vinet mig att bli känslomässig och jag skickade iväg ett sms för att tala om hur jag kände. Ett enda ord till någon som tydligen inte brydde sig mer än att kunna bemöda sig med ett svar ens. Varför förnedrar jag mig själv så när jag vet att ändå ingen bryr sig? Ska inte besvära mer med mina tankar...

Idag blev det en timmes promenad med hunden, god frukost och nu häng i soffan en stund innan jag tar tag i dagens alla sysslor som består av packa Traderapaket, städa lite, kanske nån runda till tvättstugan och kanske, kanske en fika med hockeyspelaren. Nä det är ingen dejt. Jag tror han har tjej faktiskt men det tänker inte hindra mig från att njuta av hans sällskap. Han är helt klart det finaste som går omkring i Gävle just nu. Så titta ska jag, var så säker!

Onsdagsvin!

Trevligt när man tror att det ska bli ännu en ensam kväll framför tv:n och det dimper ner sms med förfrågan om lite onsdagsöl/vin. Så nu ska jag bege mig till en mysig uteservering med självaste NOSTALGIA och dricka lite vin.

Ska bli jätte trevligt!

Man lär sig alltid...

...något nytt!

Jag som inte skulle bry mig...

...kände ändå ett sting i hjärtetrakten eller någonstans där i närheten när jag igår efter en veckas tystnad efter vårt allra första möte messar brandmannen. Hade tänkt att inte göra det men jag blir både lite ledsen och förbannad av att han snackar om att börja om, att det lugnat ner sig och att han vill träffa mig igen men ändå inte ger ett liv ifrån sig. Får till svar att ja jag är väl lika dålig som vanligt på att höra av mig och jag svarar att jag kräver ingenting mer än att han kan säga hej. Tycker inte det är för mycket begärt efter att man tillbringat en bra natt ihop. Då börjar han dilla om hur mycket han har att göra och det visste jag ju innan vi sågs och att han tycker inte det är någon mening att blanda in massa känslor och bla, bla, bla. Jag känner bara hur jag blir trött, less och tycker bara han är patetisk och talar om för honom att han hade kunnat skippa skitsnacket bara för att komma innanför byxorna på mig. Du hade fått ligga ändå skriver jag retfullt men NÄÄEEE så var det ju så klart inte. Han var ju inte bara ute efter det. Nej visst!!

Jag skriver till honom att jag lämnar honom ifred och avslutar med Jävla skitstövel!

Hade bestämt mig redan när vi träffades att hålla distans till honom för min magkänsla sa ju att det inte skulle bli någon ändring och jag är inte direkt ledsen över den förlusten. Däremot blir jag nog lite ledsen över att jag än en gång träffar en kille jag kan tänka mig att träffa igen och som gjort mig lite nyfiken men som uppenbarligen inte känner likadant. Det gör mig ledsen att jag tydligen inte faller någon i smaken utan blir dumpad innan jag ens hinner blinka. Frågan är om det är mig det är fel på eller de? För även om jag inte fått några starka känslor för de killar jag träffat den senaste tiden så nog fan känns det att hela tiden bli ratad. Att inte duga. Det gör ont och påminner mig hela tiden om att det är därför jag går omkring och fortfarande saknar någon som lämnade mig för flera, flera månader sen...

JAG DUGER INTE!!!

Vad gör jag för fel? Vad är det för fel på mig?

Stålmannen, magistern, officern och brandmannen har i alla fall en sak gemensamt, de kan inte tänka sig en tjej som Pettiwoman.

Jag hoppas jag någon gång hittar någon som kan tänka sig det men fram till dess ska jag köpa en ny skjorta till Mr Rabbit och ta med honom ut på en trevlig dejt. Han nobbar mig i alla fall aldrig!

Slutar aldrig att hoppas...

...att en dag!

Snart hemma igen!

Lämnar Stockholm central 60 kr fattigare och en kaffe och croissant tjockare men vad skulle jag annars fördriva tiden med i en timme?

Tröttheten börjar göra sig påmind och inte för att det varit tröttsamt eller jobbigt på något sätt utan för att jag helt enkelt njöt av mitt hotellrum lite för länge i går kväll.

Dagen har varit ganska lugn och bestått mest av väntan för just nu är det lite kaos på kontoret och alla har häcken full och någonstans skulle de behöva ta hand om mig också fast jag kände nog att det gick liksom inte att suga ut så mycket mer av vistelsen där utan nu är det ute på fältet jag kommer lära mig det mesta.

Skulle få med mig min dator och jobbtelefon hem idag också och de ligger så fint i min väska men använda de kan jag inte ännu till min stora sorg för det strulade med sim-kort både till telefonen och datorn så jag får hålla mina nyfikna fingrar borta några dagar till innan jag kan börja knappa på mina nya leksaker.

På tal om leksaker! Vad tycker ni om snyggingen på bilderna då? Till 99% är det en sån skönhet jag kommer att få och då kan till och med jag tänka mig att köra Volvo. En rejäl bil till oroliga mammas glädje när jag ska ut på vägarna och pappa som älskar automatare kommer säga att det är det bästa man kan ha. Själv är jag glad jag kommer få en bil men nog fanken tycker till och med jag att den är lite cool!

Kaffe, hårdkokt ägg och rostat bröd...

...och ett gäng med söta byggjobbare i bordet brevid kan man inte klaga på. Inte ens regnet utanför hotellfönstret kan få mig på dåligt humör.

Sovit som en liten prinsessa och väcktes av min älskling lagom innan klockan ringde. Det här skulle jag absolut kunna vänja mig vid.

Idag blir det samtal med vd:n och jag måste säga att jag gillar henne skarpt. En lika frodig som ambitiös affärskvinna med hundra järn i elden. Hon äger fastigheter, flera olika företag och precis som jag är hon mån om sina naglar och har därför startat en nagelskulptörutbildning. Vilken kvinna! En riktig förebild. Men så lever hon ihop med sina hundar också för tid för en man finns inte.

I min värld finns det alltid tid för en man!

Sängen väntar...

...och i morgon är det en ny dag med massa nytt att lära och gå igenom så jag borde egentligen sova för länge sen. Men det är något med hotell. Jag gillar att ligga i sängen, zappa på tv:n och bara slappa och mysa. Festade faktiskt till det med lite chips och läsk i sängen och det är ju inte så bra om jag ska göra det varje gång det blir hotellövernattningar. Då går jag snart upp de där kilona igen som jag tappat.

Så nu ska jag krypa ner i rena lakan och i morgon ska jag njuta av en underbar hotellfrukost, den första i raden av många med det här jobbet och jag klagar inte alls.

Just precis i detta ögonblick älskar jag mitt liv!

Sov gott...

Du känns längre och längre...

...och längre bort!

Vill inte....

Första dagen med nya jobbet!

Det är ju inte skarpt läge ännu utan vi har bestämt vd:n och jag att jag börjar ute på fältet efter den första juni för det är först då jag en har egen bil så nu är det ju upplärning som gäller och idag och i morgon befinner jag mig alltså inne på kontoret. Sen kommer det att bli några dagar ute på fältet med några av säljarna och det är de dagarna jag ser fram emot mest för det är först då jag kan få en riktig känsla av hur det fungerar.

Men det är ett hjärtligt företag och härliga människor och en del hundar som välkomnade mig och Jocko när vi kom idag. Alla är jätte mysiga. Min närmaste chef som då är säljchefen är en ung, lång, blond och blåögd kille som jag tror har ett finger med i spelet att jag fick jobbet för honom charmade jag redan vid vårt första telefonsamtal. Sen sitter det två andra unga tjejer som tar emot våra ordrar och direkt när jag såg de två ihop kom jag att tänka på Piff o Puff så nu kommer de att gå under det namnet. Jätte goa tjejer båda två. Sen har vi en annan lite äldre dam som svarar i telefon och jag tror hon sköter ekonomin och hon pratar finlandssvenska så hon får namnet Muminmamman.

Idag har den mesta tiden gått åt till att gå igenom alla produkter och det finns ca tio tusen olika produkter jag ska hålla reda på och sälja så det är lite att lära sig men det känns bara så himla bra. De är så måna om mig och är oroliga det ska bli för mycket på en gång men jag känner mig som en svamp som bara vill ha mer, mer. Så allt känns bara superkul och mysigt. Underbar personal och jag känner starkt förtroende för produkterna jag ska sälja vilket är A och O för mig när det gäller att kunna göra ett bra jobb och jag har god tid på mig att få lära mig och de tar hand om både mig och min hund på bästa sätt. Tänk att få en arbetsgivare som älskar hundar och som välkomnar honom lika mycket som mig. Helt underbart!

I morgon har jag och vd:n tid med varandra för att gå igenom lite mer praktiska saker som behövs. Typ dator, telefon och sånt och sen mina vänner om jag sköter mig och får vara kvar blir det dags att plocka ut en tjänstebil.

Nu har jag och Jocko installerat oss på hotellet i alla fall och han sover redan gott i vår stora hotellsäng här brevid mig. Vi har det riktigt mysigt han och jag efter vår första dag på jobbet.

Nu blir det lite kvällskaffe för Petti!

Oväntad hjälp!

Ibland tror jag på lite övernaturliga saker, eller i alla fall sånt man inte riktigt kan förklara och ibland tror jag man få hjälp från oväntat håll. Någon övre makt som vill en väl. För jag tror det var någon eller något som vet att den här dagen är speciell för mig och att den är viktig och framför allt är det viktigt att jag kommer fram till det stället jag ska och det var en hårsmån från att jag inte skulle göra det. Kunde suttit på fel tåg på väg åt ett helt annat håll om inte detta hade hänt mig...

Tåget står inne på perrongen, rätt spår, rätt vagn men dörren in till kupén vill inte öppnas. Viftar med handen, trycker på knappen, sliter i dörren och den öppnas några centimeter men det känns som någon står på andra sidan och håller emot. Utanför står en konduktör och jag hojtar till att dörren inte fungerar.

"Det är en censor som känner" av säger han. "Vifta." Jag är inte korkad svarar jag. Jag vet hur man gör men den fungerar inte. Han kommer in i vagnen och tar tag i dörren och vips så öppnas den.

"Ska du till Malmö" säger han. Nej jag ska till Nässjö. Jaha säger han ska du till Skövde först men nej det ska jag ju inte. Jag få se din biljett säger han då. Jag visar biljetten och han talar då om att det inte är rätt tåg utan tåget kommer efter oss säger han. Nästa tåg alltså, om några minuter.

Varför gick inte dörren att öppna?? Varför skulle han fråga vart jag skulle och ville se min biljett?? Hade han inte gjort det hade jag gått in och satt mig och åkt åt helt jävla fel håll och jag hade kommit för sent första dagen när jag ska träffa Vd:n. Hade INTE varit speciellt snyggt!

Konstigt, men jag är helt övertygad om att någon eller något ville hindra mig från att åka det där tåget!!

Trött!

Jag är inte van vid att vara uppe vid den här tiden och nu har jag ändå varit uppe i över en timme och sitter redan på tåget.

Får återkomma efter tågbyte och lite kaffe!

Ge aldrig upp!

Börja kännas i kroppen nu att det är något som är på gång. I morgon är en stor dag för mig. En dag jag väntat på så länge nu och som jag trodde jag skulle få vänta mycket längre på och jag är så oerhört tacksam för att det blev min tur. Äntligen! Att de där jobbiga dagarna äntligen har ett slut, att jag kan börja tänka framåt igen och att jag faktiskt lyckades.

Jag var så nära att ge upp. Det kändes så hopplöst och jag tappade tron på att jag var den där starka tjejen som alltid på något jävla sätt landar på fötterna igen. Jag trodde ett tag att jag skulle behöva ge upp mina mål och ambitioner, att jag inte skulle kunna få det där jobbet jag så gärna ville ha utan skulle bli tvungen att nöja mig med något som inte skulle kännas som jag. Var rädd att jag siktade för högt, rädd att jag trodde jag spelade i division ett när jag egentligen tillhörde korpen. Men innan jag hann ge upp helt och hållet fixade jag det. Just för att jag inte gav upp. För att jag hoppades, trodde på mig själv och stod för det. Och det känns så jävla skönt nu att jag fick rätt. Jag kan!!! Där fick ni, hahaha!! Ni som klankade ner på mig för att jag försökte styrka mig själv genom att säga att jag var bra för sånt ska man absolut inte tycka om sig själv och helst inte säga högt. Men hade jag inte fortsatt att kämpa och tro på mig själv hade jag aldrig fått det här jobbet och jag hade framför allt inte tagit mig upp ur det där svarta stora hålet jag befunnit mig i så länge. Jag är helt övertygad om det.

Så snälla, sluta aldrig tro på dig själv. Sluta aldrig att kämpa för något du tro på och något du vill för om du tappar tron på dig själv kommer ingen annan heller att tro på dig. Även när det känns som mest tungt, när livet hånskrattar dig i ansiktet, skratta tillbaka och säg till dig själv att du klarar det här. Låt ingen annan nånsin få dig att känna att du inte duger för det gör du.

Snälla ge aldrig upp, vad det än gäller!!!

I wish it was me...

...i always wish it was me!

Det regnar ute...

...och jag tänker på saker som att jag skulle vilja ha honom här och få kyssa hans underbara regnvåta läppar men jag tänker även på andra saker som jag inte riktigt förstår. Som varför man kommer in hit och läser mina ord om man inte tycker om mig? Om man tycker jag är en sån dålig människa som man känner ett sånt motstånd till varför fortsätter man då att hälsa på mig? Är det bara för att reta sig på mig, på det jag skriver och vem jag är? Jag förstår inte det för jag själv skulle aldrig läsa en blogg om jag bara stör mig på personen som skriver den. Alla de bloggar jag läser skrivs av personer jag känner något för på ett eller annat sätt. Ingen jag stör mig på eller känner ett sånt starkt motstånd till så att jag bara retar mig. Jag skulle inte lägga negativ energi på det om jag själv inte behöver. Varför?

Sen tänker jag på varför alla daggmaskar måste envisas med att kräla fram ur sina gömmor varje gång det regnar och lägga sig mitt framför mina fötter där jag går och gör så att jag nästan måste kräkas. Daggmaskar må vara snälla och oskyldiga små djur men ingen kan få mig att tycka något annat än att de bara är äckliga.

Men en bra sak som är bra med att det regnar förutom daggmaskar i miljoner är att jag kan göra sånt jag inte vill göra när solen skiner. Städa tex. Sen blir det att packa ihop väskan för i natt ska jag sova hos Mattias för att slippa ta taxi till tåget i morgon mitt i natten för vi ska bege oss till Nässjö jag och Jocko där jag ska bli upplärd i mitt nya jobb. Det vimlar av hundar på kontoret där så Jocko var välkommen så vi ska bo på hundvänligt hotell han och jag. Ska bli så underbart att äntligen få komma igång med att få jobba och att de är så hundvänliga är ju ett enormt plus i kanten.

Kvällen ute!

Det blev lite dricka med Azita och Mattias på uteserveringen och det var trevligt och mysigt trots att det regnade för vi satt under skyddande tak och infravärmare men den mesta värmen fick jag nog från Mattias och Azita eftersom jag trängt ner min söta rumpa mellan de två isoffan.

D22 var på plats idag igen med sina kompisar och han var nog den enda som fanns att vila ögonen på förutom att jag har den snyggaste killkompisen. Jag var sugen på att gå vidare men ingen ville ju följa med och Azita gick hem tidigare så Mattias och jag satt kvar själva och han ska ju spela fortboll i morgon så han gick ju inte att lura med.

Hockeyspelaren messade att han skulle ut på krogen så det var ju lite därför jag ville vidare men det enda jag fick var sällskap med Mattias till krogen sen skildes vi åt fast jag tog mitt förnuft till fånga och ringde taxi istället. Mötte hockeyspelaren utanför som gav mig en mjuk puss på kinden så efter den kunde jag nöjt sätta mig i taxin och åka hem,

Nu kommer jag vakna utan huvudvärk i morgon i alla fall och det känns skönt. Helst hade jag vaknat med huvudet på någons arm men man kan inte alltid få som man vill.

Natti...

Och så kom den då äntligen!

Den efterlängtade sommaren och vi tog bilen ut mot havet så Mattias kunde få hämta sin älskade nya motorcykel och både jag och hunden lyfte nosen mot den varma vinden och jag fick äntligen känna den välbekanta och trygga doften hemifrån av tång. Inget gör mig lycklig och lugn som havsbris och soldoftande hud så jag sitter där och kisar ut mot vattnet och drar in den varma doften från min egen arm som ännu inte blivit solbränd men doften är där.

De bjuder på kaffe och hembakad kaka och Mattias och jag är artiga och sociala men till slut sätter jag mig i bilen och han får kliva upp på sin nyinköpta motorcykel och jag kan inte låta bli att tycka han är lite sexig när jag ser honom i backspegeln i full utrustning framsusandes som en vägens hjälte.

I kväll ska vi njuta av den härliga sommarvärmen på en uteservering så nu ska jag göra mig en middag och ge hunden en lång promenad sen blir det att göra sig lite kvällsfin i kväll igen. Men det är ju sommar nu och då finns det ingen gräns på hur många kvällar man kan sitta på uteservering i goda vänners lag och dricka svala drinkar.

Sommaren är äntligen här...

Män, män, män, män....

....ja och någon pojk kanske man ska säga!

Jag hade faktiskt trott att jag skulle sitta hemma själv och glo framför tv:n i kväll igen men Azita ringde och ville jag skulle komma till henne så vi kunde hitta på något. Så jag gjorde mig lite kvällsfin och tog hunden och cykeln och begav mig hem till henne. Där åt jag dagens andra mål mat sen tog vi våra höga klackar och trippade till en jätte mysig uteservering och där dök minsann både den ena och den andra upp.

Först dök sockertoppen D22 med följe upp och slog sig ner hos oss en stund och efter en stund kom Ängeln Gabriel med sin lillebror och satte sig vid bordet brevid. Vi hade ju hörts av innan så jag visste ju att han var hemma och hoppades på att få springa på honom ute. Så jag fick springa mellan borden för jag ville ju givetvis prata med båda mina små älsklingar men eftersom D22 och hans vänner skulle vidare satte vi oss med Gabriel och hans bror. Jag pekade på D22 och berättade för honom att det där var minsann min lilla sockertopp som jag brukar mysa med och anledningen till att jag berättar en sån sak för en kille som jag egentligen håller lite extra varmt om hjärtat är just för att han inte riktigt är på samma nivå har jag förstått och lite senare när vi sitter och pratar säger han mycket riktigt också...

"Det är så skönt med dig Petra att vi kan ha den relationen att du kan säga såna saker till mig. Så avspänt liksom." Och så svara han på ett sms som en tjej precis skickat till honom.

Jag försöker förklara för honom att jag har ju liksom inget val. Han tittar oförstående på mig och jag får försöka förklara för honom att han alltid kommer att vara speciell för mig men att jag vet hur han känner. Att vi är vänner. Vänner med förmåner som det så fint heter. Att jag vet att jag måste nöja mig med det och att det är okej. Han ser skamsen ut som om han skäms och säger något i stil med att ja just nu är det ju så. Jada jada... Jaja jag vet. Jag är en tjej som man gillar, som man har kul med och kan ha sex med när lusten faller på men flickvänspotensial har jag tydligen inte.

Vi fortsätter ha kul och trevligt ihop i alla fall och när vi sitter där dimper nästa sms ner i mobilen. En kille från stan som spelar hockey i Frankrike som jag har haft kontak med på facebook i ett halvår snart och vi har bestämt att vi skulle ses när han kom hem. Nu är han hemma och i kväll skulle han ut så jag hänger på Gabriel och hans bror till nattclubben dit han ska. Där är D22 så det blir lite häng med honom igen och så tillbaka till Gabriel och brorsan och det visar sig att den där brorsan känner hockeyspelaren och rätt var det är springer vi på honom och vi får träffas för första gången irl. Det kramas och skrattas och han är en riktig goding minsann. Jag får tom ta en svängom på dansgolvet med honom. Hett, hett, hett... Nånstans i allt tappar Gabriel och vi bort varandra och vi som hade bestämt att om vi inte fått napp tio i två skulle vi gå hem ihop han och jag. Jag messar honom men då är de redan hemma och jag lämnar hockeyspelaren och hämtar hunden hos Azita och cyklar hemåt.

Väl hemma messar hockeyspelaren och undrar var jag är och jag svarar att jag är hemma såklart men han tycker jag ska komma på efterfest nu med detsamma. Jag svarar att det har jag inte alls tänkt men vill han så kan vi träffas en annan dag.

"D vill jag" svarar han.

Det kanske kan bli en bra sommar trots att jag är singel och känner mig ensammast i världen ibland!

Pip pip...

...sms!

Han är hemma!

Vissa försvinner aldrig utan bara återkommer och återkommer!

Suck!!

Jag fick se lite snyggt i alla fall!

Precis där jag bor ligger en stor fotbollsplan. När jag var ute med hunden nyss tränade självaste Gävles A-lag.

Mummmms....

Djävla tråkdag!

Inte på humör alls. Inte ätit ännu så det är väl dags att äta frukost nu kanske. Legat i soffan och sovit hela tiden. Massa måsten, massa borde men jag orkar inte. Sitter fast. Fan vad jag hatar såna här dagar men det känns ändå skönt att veta att snart är det slut på dessa tråkdagar för snart har jag ett jobb att gå till och då behöver jag inte längre fundera på hur jag ska få tiden att gå.

Fredag men ingen fredagskänsla för jag vet att denna dagen och kvällen kommer att se ut precis som alla andra dagar.

Djävla skitdag!

Varför...

...kan man inte bara stänga av saker som gör en ledsen? Blunda. Varför kan man inte bara vända ryggen och gå? Bara gå därifrån.

Varför vill man inte inse när man inte är önskavärd? Varför kan man inte bara förstå sitt eget bästa och sluta bry sig? Sluta bry sig om sånt man ändå inte kan påverka.

Jag vill bara gå... aldrig mer se tillbaka!

Du känner inte mig!

Du kan bilda dig en uppfattning, tycka och tro saker men du känner inte mig. Du kan läsa det jag skriver, du kan tycka saker om hur jag är men du känner mig inte för det. Du kan ha åsikter stora som små och tro att du har en klar bild av hur jag tänker och känner men egentligen är det bara din egen föreställning du skapat inne i ditt huvud, en bild som du så gärna vill ska vara sann för att den passar dig men du känner mig fortfarande inte.

Är du inte min vän som varit mig nära, någon som sett mina svagheter och kan älska mig ändå trots mina fel och brister är du fortfarande bara någon som tror på din egen bild av mig men den behöver inte stämma överens med verkligheten hur mycket du än vill att den ska göra det. Och ibland funderar jag på varför vissa människor så gärna vill ha en bild av mig som egentligen är så långt ifrån vem jag egentligen är. Människor läser mina ord som om det vore en manual över mitt jag. En instruktionsbok till mitt innersta men det är långt ifrån sanningen.

Även om jag vänder ut och in på mig själv, mina tankar och mina känslor kommer du aldrig att känna mig som den jag verkligen är. Du kan tycka, tro och bilda dig en uppfattning och vill du så hårt hålla fast vid den bilden du själv skapat av mig låter jag dig göra det. Men tro aldrig att du känner mig. Tro aldrig att du vet vem jag är eller HUR jag är.

Du kan fortsätta tycka illa om mig, känna avsmak och avsky men egentligen är det inte mig du känner så för utan bilden av mig du skapat i ditt huvud.

De som varit mig nära och fortsätter vara mig nära trots mina fel och brister känner mitt innersta och väljer att älska mig för mina styrkor och för kärleken jag ger.

Jag har mycket kärlek att ge... till de som väljer att se kärleken i mig och de som vill ha den!

Klädloppis hos mig!

Åhh så skönt att bli av med lite kläder och slippa hålla på med att sälja på nätet som bara tar tid och inte ger så mycket pengar. Idag kom Erika och Pernilla hem till mig och som två överförtjusta grävlingar spekade de runt bland alla kläder jag ska sälja för jag behöver pengar. De prövade och deras högar växte och jag funderade på hur jag ska kunna ta betalt av mina vänner utan att vara för snäll och utan att ta för mycket. Men jag tror alla var nöjda till slut över affären.

Så idag har jag dels sålt alla mina vaxgrejer som vi gjorde vaxningar med i butiken för det ville Azita köpa och dels sålt av en hel del kläder till tjejerna i kväll så nu har jag fått in lite extrapengar som jag kan betala lite räkningar jag ligger efter med.

Tänk att snart behöver jag inte sälja mina saker för att överleva. Känns underbart.

I morgon ska jag till polisen också och lämna in en ryggsäck som en tjej tappade från sin cykel när jag var ute med hunden och gick. Jag ropade på henne men hon hade nog hörlurar i öronen för hon hörde mig inte. I väskan låg en sprillans ny systemkamera. Har jag tur kanske jag kan få en liten slant i hittelön.

Karma har jag hört!

Give me some...

...of these!

Tänk om det var så enkelt... en näve piller för alla behov som behövs fyllas. Vem vet, vi kanske snart är där.

I vilket fall skulle jag behövt en näve med energipiller idag när jag låg och kippa efter andan på toalettgolvet i gallerian. Fick kramper i magen efter vi ätit och det som brukar hjälpa är att gå på toa. Jag trodde jag skulle dö där inne men jag nöjde mig med att svimma. Azita fick komma och låsa upp utifrån och badda mig med iskallt vatten för jag kallsvettades som om man hällt en spann vatten över mig och hon fick hålla upp huvudet på mig så jag inte trillade ihop på golvet.

Jag mådde inte alls bra och kunde helt enkelt inte ta mig ut därifrån. Så fort jag reste mig kramapade magen så jag kunde bara lägga mig på golvet korta stunder för att hämta andan och när jag reste mig igen durade jag av. Så höll jag på i en timme och Azita sprang fram och tillbaka för att titta till mig och samtidigt ha koll på sitt cafe.

Försökte sätta mig en stund hos henne och fick i mig lite the men jag var så slut så jag inte orkade sitta upp. Till slut fick jag gå in och lägga mig på lagret i min gamla butik med benen högt upp och efter en stund kom bästa Magnus och hämtade mig och fick hjälpa mig ut i bilen och köra hem med mig.

Nu mår jag bättre och känner mig piggare. Som sagt en näve med såna där piller skulle jag behöva ta en gång om dagen.

Nu får det bli skärpning. Min kropp skäller på mig nu och ber mig ta mig i kragen och ta hand om mig själv lite bättre.

Jag har lovat den att göra det. Jag lovar...

Saknad!

Jag saknar din nakna kropp nära min. Dina händer som smeker mig varm, söker sig in i alla mina skrymslen, kramar, gräver sig in i mina skinkor.Dina kyssar som brinner som eldar över mina läppar, sprider sig som het lava i min kropp.

Ingen kysser som du. Inga kysser väcker min kropp som du.Sex med dig är som att dö och komma till himlen Sex med dig är som orgasm innan det går för mig. Sex med dig är stjärnor om natten och solens varma strålar på dan.

Min kropp har dig i varje liten nerv, som ett minne av våra heta nätter, som ett minne av alla våra stunder av hetta och passion. Varje liten por andas fortfarande dig trots att det var länge sen nu.

Mina läppar minns fortfarande dina våta droppar från toppen av din hårdhet. Min tunga vet varenda liten åder på din manlighet. Kan varenda liten bit av din kropp, känner den så väl.

Min längtan tar aldrig slut!

Ska nog sova nu...

...behöver smälta det här lite. Har nog inte riktigt fattat ännu att från och med nu så kommer mitt liv se så mycket annorlunda ut. Bättre, lättare och mer bekymmersfritt.

Jag är glad, tacksam och lycklig över att jag får denna chansen, jag lovar. Ska bara försöka att inte låta andra saker som gnager mig få ta över den glädjen.

Måste släppa, se framåt och tänka att jag måste sluta älta saker jag ändå inte kan ändra eller göra något åt.

Det behövs bara lite tid. Fokus på något annat.

Det kommer bli bra...

Jag skäms...

...över att jag sitter och gråter när jag borde vara som mest glad och tro mig, jag är mer än glad över att jag fått jobb och äntligen kan få ordning på mitt liv. Det är inte därför jag är ledsen. Jag känner mig bara så jävla ensam.

Det är just i såna här stunder det blir så påtagligt. Att jag inte har någon att dela den glädjen med. Självklart vet jag att alla mina vänner och min familj är jätteglada för min skull och det betyder givetvis väldigt mycket för mig men förstår ni vad jag menar? Att inte ha någon som kramar om mig och säger att fan vad glad jag är för din skull. Någon jag kunde få göra en riktig god kvällsfika med och få prata om jobbet jag fått. Jag sitter här ensam och i kväll känns ensamheten så jävla mycket mer. Jag vill vara glad, rakt igenom liksom men jag gråter ju för fan och jag skäms verkligen över mig själv för det. Önskar ju bara så att jag hade haft någon speciell att dela det här med.

Men det finns ingen speciell längre...

I vilket fall..

...måste jag fokusera på annat just nu än att mitt hjärta är ledset och kanske det kommer gå lättare nu när jag äntligen fått jobbet jag väntat så länge på. Få annat att tänka på för jag behöver det så väl!

På måndag åker jag till Nässjö igen och kommer att befinna mig på kontoret några dagar för lite genomgång och lära mig om produkterna jag ska jobba med. Det är arbetskläder och profilkläder så mina kunder kan i stort sett vara alla företag vilket känns jättekul. Mitt distrikt kommer sträcka sig från Stockholm och upp till Sundsvall så det kommer som sagt bli någon hotellövernattning men det gör mig ingenting.

Men jag måste också ordna en bil vilket det verkar som jag har gjort så det bär av hem till Blekinge inom det närmsta för att låna en bil under provanställningen. Får jag sen behålla jobbet vilket jag kommer att slita röven av mig för att få så kommer det bli tjänstebil sen.

Som sagt... jag behöver det här allt för väl. Av många olika skäl!

Mitt hjärta är ett...

JAAAAAAAAAAAAA!!!!

JAG FICK JOBBET!!!!

Alltså förstår ni!!!! Jag kan börja leva igen! Guuuud jag är så lycklig så jag gråter!

Tack tack alla snälla söta ni som hållt tummarna för mig, det hjälpte!!

Säger som i Carlsbergsreklamen...

....worth waiting for!

Dyngsur efter cykelturen i ösregn knackar jag på hans hotelldörr på rum 321 och jag säger bara WOOW!! Och med tanke på hans lystna blickar på min korta klänning tror jag han tänkte likadant och det fick mig att le inombords Men jäkla vilken kille. Jag förstår nu varför jag inte kunnat släppa honom riktigt trots att det dröjt flera månader utan att vi fått till en träff. Jag kunde inte sluta strirra på hans helt perfekta kropp som syntes allt för väl i de tajta jeansen och den åtsittande tröjan. Och trots att han är i stort sett helsnaggad på huvudet tror jag fan han kommer undan med det fast att jag inte alls gillar det utan vill ha hår att ruffsa i. Men han har ett så perfekt ansikte och desto mer skägg i stället så det gör liksom inget. Mjukt härligt skäggstubb.

Jaja... vi tömde nästan minibaren på vin, bubbel och allt ätbart och låg och pratade i jättesängen om varför han varit som han varit och han hade uppriktigt dåligt samvete för att han inte skött sig allt för snyggt men berättade om hans son som varit mycket sjuk och massa jobb med tre lägenheter efter hans separation och med tanke på att jag var där så har jag ju redan förlåtit honom.

"Jag har velat träffa dig hela tiden och önskar jag kunde gjort det för länge sen. Men jag tänkte vi kanske kan börja om från början nu"

Riktigt så enkelt är det inte och jag talade om för honom att jag inte tänker lägga tillbaka hans nr i min mobil. Har absolut ingen lust att behöva känna mig efterhängsen igen så jag kommer fortsätta med min time out oavsett om han är en riktigt fin kille som jag gärna träffar igen.

Alltså vad är det med oss kvinnor och brandmän? Synen i morse när jag fick se honom i sina arbetskläder är värd att dör för och då var det inte ens full utrustning. Fy fan så sexigt!

Jaja... det blev walk of shame ut från hotellet men det var det fan värt och nu återgå jag till min time out för det här var ju som sagt bara en liten paus.

Nu är det inte samtal från en brandman jag väntar på för nu är det viktigare saker på gång!

RING NÅN GÅNG!!!!!

Fan också...

....att jag är så svag för killar som har härlig röst och som säger snälla saker. När han ringer och säger att han så gärna vill träffa mig men förstår om jag inte vill så önskar jag att jag kunde säga nej bara för att liksom få spela lite svår men jag har ju faktiskt velat träffa honom länge. Han säger han är så ledsen att han inte svarat när jag bad honom skriva och säga hej då för som han sa...

"Jag ville ju inte säga hej då till dig. Jag ville ju träffa dig men det har bara varit så jävla mycket med allt. Så jag förstår om du inte vill träffa mig"

Kunde riktigt höra hur han lägger huvudet på sned och ber med de där blå ögonen. Inte fan kunde jag säga nej.

Så nu ska vi ses senare och dricka ett glas vin.

En liten paus i min time out är nog ingen fara!