Glory morning!

Kan inte sova, vrider och vänder mig i sängen. Snurrar runt i lakanen. Tittar på klockan. Somnar en stund och så vaknar jag igen, med en så kraftig längtan i min kropp att jag knappt kan andas. Ligger och lyssnar på alla ljuden utanför min dörr. Hör hur porten öppnas, stängs och hur människor rör sig i trappen. Men min dörr förblir stängd. Så plötsligt hör jag porten och hela jag bara vet att nu dröjer det inte länge. Steg i trappen och så öppnas min dörr.

Värmen jag känner när jag ser honom vet inga gränser. Han kommer fram och pussar mig där jag ligger under täcket och fem minuter senare har han klätt av sig och kryper ner hos mig. Så varm, så mjuk och len och hans doft gör mig alldeles yr. Eller är det hans händer överallt på min kropp. Jag försvinner in i hans stora varma famn och jag borrar in huvudet i hans bröst. Jag bubblar av ord jag vill säga honom, om hur mycket jag längtat, hur mycket jag saknat och hur underbart det är att få vara honom nära igen men jag bara suckar högt och mina läppar kan inte riktigt forma alla de där orden. Jag är liksom stum av alla känslor som rusar runt inom mig. Vet bara att jag vill stanna i den där famnen för evigt.

Men inget är för evigt. Verkligheten kallar och vi måste gå upp från den varma sängen. Lossa våra kroppar från varandra och ta tag i den här dagen. Men först får jag äta frukost ihop med honom vid mitt köksbord. Och jag myser lite i hemlighet av att få ha honom där i mitt kök, vid mitt köksbord drickandes mitt kaffe. Han passar så bra in där. Hos mig. Men det säger jag inte...

Vi måste kramas hejdå. Jobbet kallar. Men helst vill jag krypa ner under täcket som fortfarande är varmt efter våra heta kroppar och bara njuta mera av oss.

Så... hoppas ni också fått en lika bra start på veckan!

Bada!

Hela jag är full av längtan. Men det är en härlig saknad. För jag vet... han saknar mig också! Tänker krypa ner i badet, göra mig mjuk och skön, smörja in mig med väldoftande kräm. Sen ska jag krypa ner i sängen och vänta... på honom. För tidigt i morgon bitti kommer han och väcker mig och jag kommer dra ner honom under täcket, slingra mina ben om honom och dra in hans underbara doft i min näsa.

Trodde inte man kunde längta så mycket efter någon... och för en gångs skull är det besvarat. Eller som han skrev...

Trodde inte man kunde bli så förälskad i en annan människa...

I kväll är det okej att krypa ner ensam i badet, även om jag önskar han var här med mig, för i morgon får jag äntligen se honom igen!

Jag vill att hon ska le!

Min älskade lilla blomma. Den vackraste av de alla. Men hon har svårt för att le och jag vet ju precis hur det känns när bröstet gör ont. Och jag tycker det är så orättvist att hon behöver vara ledsen när jag själv svävar på små moln. Men jag försöker. Kramar henne. Tar med henne till de bästa butikerna men jag ser att hon inte riktigt är där. Och jag vet. Jag har ju själv varit där så många gånger de senaste åren.

Vi har bestämt träff med en av mina gamla kärlekar och jag vet redan innan vi möter de att hon ska skina upp när hon ser hans söta lilla dotter. Den lilla ängeln med de stora bruna ögonen och de långa lockarna. Och precis som jag trott kramar hon den lilla och ler med hela ansiktet. För en stund.

Och jag drar med händerna över de fina tygerna. Njuter av kvalitén jag aldrig kommer att få råd att köpa och mitt skoälskande hjärta slår dubbla slag av alla de fina skinnskorna med höga klackar och lika höga priser. Men det är mysigt att få drömma ibland. Så där går vi och drömmer, hon och jag.
På NK i Stockholm.

Vi går till de vanliga gatorna. Där priserna är som vi. Vanliga. Och jag köper en klänning, finaste underkläderna och en ny underbar doft. Allt med honom i tankarna. För äntligen är det roligt igen. Att välja underkläder med omsorg för någon annans skull. Någon att vara fin för och jag blir varm av tanken. Men riktigt varm blir jag varje gång min mobil piper till och det är han. Och det gör den ofta.

Därför är det skönt att vara hemma igen. För då dröjer det inte länge innan vi ses igen. Och jag längtar så det gör ont. Efter fina, underbara honom....

Nattsudd!

Note to myself!

Åk inte till Stockholm utan att packa ner en enda klädtrasa med tanken att du ska köpa något nytt och snyggt att ha på dig! Dumt! Jävligt dumt! För det blir väldigt jobbigt när klockan är halv sex och butikerna stänger sex och du fortfarande inte hittat något. Problemet är inte att det inte finns något... hallå, vi är i Stockholm, utan att det finns FÖR MYCKET! Jag slet till mig en klänning på rea i alla fall som jag inte ens prövade så vi får väl se hur jag kommer att se ut sen.

Nu ligger vi på rummet och myser. Azita sover en stund och jag slötittar på tv och messar med världens finaste. Saknar honom allt lite grann.

Frågan är om det går att göra något åt det här i kväll!
Tror inte ens en snygg klänning kan lysa upp det fejset.

Mys i sängen!

En kvinna behöver...

...en snäll man, en händig man, en sexig och viril man och en trygg man!

Sen är det väldigt viktigt att de här fyra männen inte känner varandra!

Och det är lite så jag tänker när jag har besök av en underbart fin vän som jag gråter ut hos och jag får massage i min otroligt stela och ömma nacke av hans stora starka händer. Att det finns män i min omgivning som fyller olika slags funktioner. Där jag befinner mig just nu så är det bra med de olika funktionerna när jag inte riktigt kan få de i en och samma person. Det är ju så klart det optimala och jag vet att jag en dag kommer att få det. Men just nu är det som det är och jag behöver fylla mina olika behov och då finns det fina vänner omkring mig som hjälper mig med det.

Med glimten i ögat kanske de första raderna vore det optimala sättet att leva på. Med olika män för olika behov men riktigt så enkelt är det ju inte. Fast å andra sidan verkar det inte vara enkelt att hitta en man med alla de olika kvalifikationerna heller. Eller så är det vi kvinnor som ställer orimliga krav. En man ska ju tydligen ena stunden vara stor och stark som Stålmannen och nästa minut vill vi ha en mjuk liten nalle att kramas med. Ena minuten ska han vara trygg och stabil så vi kan krypa in i hans famn och nästa minut klagar vi på att han är dålig på att visa känslor och aldrig gråter. Ja ni fattar.

Själv har jag bara två krav. Japp, ni läste rätt. TVÅ krav. Och det är att jag vill känna trygghet och passion. Finns bara det så är jag nöjd...

Så här:

Trygghet: En stor famn att krypa in. Vill kunna få känna mig liten och omhändertaget. Vill kunna känna tryggheten i att vara den enda, inte oroa mig för massa snedsteg och flirtar vid sidan om. Tryggheten i att vara VI mot världen.

Passion: Han ska kunna göra mig KÅT! Jag vill bli pirrig bara jag ser på honom. Vi ska ha ett passionerat sexliv. Det får man jobba på efter en lång tid ihop men viljan ska hela tiden finnas där. Den inbyggda lusten för varandra ska vårdas och vi ska ge varandra den närheten hela tiden. Sex är klistret som håller oss ihop.

Enkelt va?!

Mailen går varm...

... mellan oss och när vi slutar mailar blir det sms. Och det är ord om saknad och längtan och han skriver de finaste meningar och själv kan jag varken äta eller jobba av alla känslor som bubblar inom mig. Han tycker jag ska försöka vända mina tankar till något positivt men jag förklara att jag blir sån när jag är kär. Kroppen och huvudet slutar liksom att fungera. Då svarar han att de fungerar bra när vi är tillsammans. Så klart. Han är ju mitt bränsle just nu. Jag lever på ångorna av vår närhet.

Därför känner jag mig lite halv utan honom...

Belive me!

Hockeykväll!

Ja då blev den av till slut. Efter fem år i Gävle fick jag se min första Brynäsmatch som de spelade mot Timrå. Det var helt klart en ny och trevlig upplevelse. Snälla kollegan J berättade sakligt för mig vad som skedde nere på isen när jag själv inte riktigt hängde med. Och som sig bör blev det lite intagning av alkoholhaltiga drycker men dock inte för Azita som var snäll och höll sig bakom ratten.

Eftersom kollegan J var på besök från Uppsala i vår hemstad fick vi givetvis visa honom utbudet en torsdagkväll och det bestod av ett besök på Harrys där Peter Siepen stod för Dj:andet. Så jag fick minsann dansa loss lite.

Och jag fick kramas och pussas lite då Han var på plats. Dansa nära och nästan vilja hångla loss på dansgolvet. Så jag hade i alla fall något väldigt fint att titta på hela kvällen men kollegan J som ville se vackra damer gick bet kan jag säga. Han lommade hem till hotellet något besviken skulle jag tro.

Jag blev nattad och omstoppad, kysst på munnen och vackra ord i mitt öra. Väldigt vackra ord som idag ekar i mitt huvud. Och saknaden känns som en stor tung sten i mitt bröst. Han glömde sin halsduk som jag hittade på hallgolvet och tog med till sängen och borrade in min näsa i och så somnade jag. Den får hänga runt min hals idag för att få känna honom nära. Jag längtar efter honom så det gör ont...

Sitter på kontoret, borde jobba men jag kan inte riktigt koncentrera mig. Längtan kryper för mycket i min kropp. Vill bara åka hem, lägga mig i soffan och dra filten om mig och somna där. Kanske sova fram till i morgon när Azita och jag ska ge oss iväg till Stockholm för lite tjejmys.

Stuvade makaroner och hockey!

Skulle haft ett lunchmöte med en kund idag men något hade hänt så han ställde in. Och istället fick jag en lunch med stuvade makaroner och världens finaste. Och alltså... jag blir varm direkt när jag ser honom komma körandes i bilen. Hur kan man tycka någon är så fin så det nästan gör ont? Och han skickar ett mail där han skriver jag är vacker, att han smälter. Suck... jag är verkligen kär i den där killen!

I kväll ska jag och Azita ut med de stora pojkarna. Det är tre manliga kollegor till mig som vi får äran att följa med. Vi ska äta på Olearys och sen ska vi gå på hockey. Jisses, jag har bott i Gävle i fem år och aldrig varit på en Brynäsmatch så det är väl på tiden kanske. Om inte annat så kanske det finns lite snyggt att titta på för mig och Azita!

HEJA BRYNÄS!!!

Bara så du vet...

I allt det gråa...

...kalla och bland sånt som är jobbigt finns det ändå sådant som kan få näring och växa. Trots isande kyla finns det en värme i mig och jag låter den sprida en skön känsla över mina dagar. Kanske är det därför jag slår in dörrar hos mina kunder med mitt leende. Kanske det är därför jag liksom strålar. Men jag är ändå försiktig. Går sakta som på tunn och känslig is. Försiktiga steg, vaksam var jag sätter ner mina fötter för när som helst kan den ge vika och jag dras ner i ett iskallt och förödande djup. Jag håller andan och hoppas den är tillräckligt stark för att hålla min tyngd.

Och jag önskar jag kunde skriva om något annat men hur ska jag kunna forma ord av något annat än det som just nu fyller min kropp. Stunder av värme, närhet och jag kan inte sluta att se på denna ljuvliga varelse. Och jag njuter av det vanliga. Att få springa mig svettig med honom på ett gym. Se hans muskler röra sig under den tunna tröjan och stjäla en kyss när vi borde stretcha våra ömma muskler. Att få ligga brevid honom i en säng medan han ser på hockey och att få vakna brevid och börja dagen med underbart sex. Att ligga i min säng en vanlig eftermiddag, naken och vänta på att han ska komma och ge mig en snabb kram men istället slutar det med att vi älskar för vi inte kan låta bli och sen somnar jag som ett litet barn full av värme och kärlek till att han är så fin.

Jag kan helt enkelt inte låta bli att forma orden till det här. Men jag är också smärtsamt medveten om den där alltför tunna isen under mina fötter.

Sakta... försiktigt!

Om att göra saker för första gången!

Jag är inte ung längre. Det märker jag inte bara på att det är svårare att hålla vikten, att det börjat växa hår på de mest konstiga ställen och att 20 åringar inte längre kollar in mig. Nej, jag märker det även genom att jag liksom har gjort det mesta. Prövat sånt jag varit nyfiken på och eftersom jag inte är någon blyg liten viol har jag sett till att ta för mig. Därför är det en väldigt mysig och härlig känsla när man träffar någon, som inte heller är direkt ung längre, och vi hittar saker som ingen av oss gjort tidigare. Då fnissar jag och känner mig som en liten skolflicka. Och jag tror han myser lika mycket som jag.

Det är underbart att vara i det här stadiet. Att få utforska någon, lära känna varandra och känslan av att liksom inte få nog. Och den där värmen jag känner av att bara se på honom. Att titta på honom och verkligen tycka att han är det snyggaste, sexigaste och finaste som finns. Jag blir pirrig i hela kroppen. Kåtrusig skulle jag nog vilja kalla det. Och vi är som kaniner. Det sista vi gör innan vi somnar och det första vi gör när vi vaknar. Och ändå kan jag längta efter hans kropp lagom till lunch igen.

Jag bara myser just nu...

Måndag...

...och jag har levt på kaffe. Haft fyra kundbesök mellan nio och ett och bara kaffe. Magen skriker i protest. Sitter och slaffsar i mig pasta med kyckling just nu men det växer bara i min mun. Har svårt att äta när jag är uppe i varv. Om fem minuter kommer mitt nästa kundbesök hit. Sen två kvar innan jag kan ta kvällen.

Och jag längtar... så det skriker i kroppen. Jag ska få krypa in i hans famn igen. Ska klänga mig fast runt hans kropp och inte släppa taget förrän jag behöver gå på toaletten... typ!

Snart...

My Outfitta!

Vissa är färgblinda...

...själv är jag mönsterblind!

Godnatt!

Om att leka kärlek!

När vi är tillsammans kan jag ibland låtsas att han är min pojkvän. Bara för att få känna den där sköna känslan. Jag leker den perfekta flickvännen och ger honom massage när han tittar på fotboll. Och han är snäll och masserar mina fötter med olja för att han vet att det är det bästa jag vet. Och så somnar vi nära varandra men ändå med lagom avstånd. Så där som man gör när man är pojkvän och flickvän.

Vi kallar varandra älskling och älsklingen när vi skriver till varandra och jag vet inte hur mycket på riktigt det är. Som om vi liksom leker kärlek. Och jag smakar på orden i min mun utan att uttala de högt. Försöker hitta bilder av framtiden för att se hur det skulle kännas och jag känner ett lugn. Ett lugn över att inget skrämmer mig även om jag vet att det är en snårig väg vi gett oss in på.

Men om framtiden vet jag ingenting så jag tar den där bilden och stoppar tillbaka den tills den möjligtvis blir verklighet. Tills dess fortsätter vi att leka kärlek.

Fick ju kamma till mig...

...och ja jag tog en dusch också. Vad gör man inte för sina vänners skull. Det blev en fika på Waynes med mina tre absolut bästa vänner. Så sällan vi ses alla tillsammans så det var riktigt mysigt att få ha alla omkring mig igen. Men mysigast är det när det piper till i mobilen och någon skriver *jag saknar dig*.

Snyggpetti!

Vad säger ni nu då, va, va, va?????

Kom fan inte och säg att jag bara visar mig från min snyggaste sida!

Jisses... bara inte min blivande make ser det här...

Bla, bla, bla...

Jag är inget fan av ointressanta blogginlägg, de där som talar om hur många koppar kaffe jag druckit, hur mycket tvätt jag vikt eller hur många skithögar hunden lyckades klämma ut på långpromenaden. Men idag har jag fan inte mycket mer än så att skriva om. Den här helgen har bara varit en i högen av de som kommer gå till historia som de mest meningslösa helgerna någonsin. Jag har inte klivit ut mysbyxorna sen jag tog på de i fredags, nä jag har faktiskt sovit i de också. Jag har inte duschat på hela helgen och håll i er nu.... inte ens haft en tandborste i truten. Just nu är jag den sunkigaste och äckligaste person ni bara kan tänka er. Hur jag luktar vill jag inte ens veta.

Det enda jag gör förutom viker tvätt och dricker kaffe då, är att fantisera om allt snuskigt jag vill göra med en viss person. Fast innan vi träffas lär jag nog få duscha och borsta tänderna. Byta trosor också kanske. Eller jag kanske kör utan, de ska ju ändå av liksom.

I vilket fall kommer han får det tufft med mig näst vi ses. Jag är grymt kåt och kramsugen.

Jorosåatte...

Älskar dig min vän!

Den där tiden!

Ibland går den så snabbt så man inte hinner med. Ibland står den nästan stilla. Och när man väntar, när man inte borde vänta så känns klockan som ens värsta fiende. Den hånskrattar åt mig, visar sina visare extra tydligt och de rör sig fram i bestämd takt. Titta så snabbt jag kan röra de säger den och flinar sitt bredaste flin.

Det där väntrummet kan ibland kännas kalt och kallt. Stort och ensamt. Och tyst. Nästan skrämmande tyst. Och du vet aldrig vad du kan få för besked i ett väntrum. Någon kan komma in genom den där stora porten med ett leende på läpparna, eller med dyster min. Och du kan inget göra. Bara vänta.

Och klockan på den kala väggen tickar högre och högre. Flinande med kolsvarta visare som liksom rusar fram för att de där timmarna ska bli så många som möjligt. Långa timmar av tystnad.

Godnatt!

Blodsmak...



...i munnen, smärta i hela kroppen och muskler som skriker och ber om nåd. Men ont ska med ont förgås och därför kör jag skiten ur mig själv på gymmet. Försöker skingra tankar och jaga plågande känslor ur kroppen likt exorcism. Det hjälper föga. Tankarna maler på i samma takt som benen på konditionsmaskinen och det enda som lämnar min kropp är litervis med svett. Tankar och känslor befinner sig på exakt samma plats när jag lämnar gymmet som när jag kom dit. Men det är okej. Jag mår bra av att träna och framför allt mår jag bra av att få träffa min fina Azita som jag också försökte köra skiten ur.

Och hunden fick sin beskärda del när jag kom hem. Han behöver också motionera så vi gick en långpromenad och i den friska luften kan jag andas normalt och i alla fall lyckas sortera tankarna i någon slags kronologisk ordning. Men någon lösning uppenbarar sig inte.

Lördag kväll består av städning, soffhäng och kanske jag unnar mig ett bad.

Vad fan har ni för er då era rumpnissar?

Inte detsamma!

Jag hinner inte mer än vakna så finns samma tanke där som ögonblicket innan jag somnar. Han finns hos mig så fort jag slår upp mina ögon. Men han är inte där när jag sträcker ut min hand. Hans famn att krypa in i befinner sig inte brevid min sida och det känns oändligt tomt.

Det är det jag älskar allra mest. Att få vakna och känna värmen från hans kropp. Få krypa tätt intill och dra in hans doft. Få känna hans arm som lindas runt mina axlar och hur han drar mig tätt intill sig och suckar så där som bara han gör. När han njuter.

Vi älskar alltid när vi har vaknat. Börja dagen med att förenas sen sitter den känslan kvar i min kropp hela dagen. Han lämnar liksom spår över min hud. Små fragment som gör att jag känner honom ständigt närvarande. Men nu börjar de försvinna. Behöver ha honom nära igen.

Det är inte detsamma att vakna utan honom vid min sida!

Livet ska vara hårt...

...annars är det inte livet!

Över ett år har gått sen jag började kravla mig upp från det där mörka djupa hålet och gud ska veta att jag har kämpat. Därför önskar jag att allt från det förflutna kunde tillhöra just det... det förflutna. Men det pågår en ständig kamp med att göra klart med det gamla, sopa upp spillrorna och städa upp skiten efter mina år som egen företagare. Det ligger som ett blytungt ok över mina axlar och gör att jag liksom aldrig riktigt kan njuta av att befinna mig på en helt annan plats i dag. Som ett jävla straff ska jag behöva hänga på det där korset och begrunda varför jag inte tog andra beslut, lite tidigare, eller såg när katastrofen började närma sig.

Det tär på mig, äter upp mig inifrån och hur jag än vrider och vänder på mig för att hitta lösningar slutar det med en fet jävla käftsmäll. Jag vill kunna njuta av att ha tagit mig hit. Njuta av att det lönade sig att inte ge upp när allt kändes hopplöst men likförbannat ska jag behöva stå där med böjt huvud och...  nästan skämmas, känna skuld, och inte minst... betala tillbaka. Men inte till vilket pris som helst. Inte på bekostnad av mitt mående.

Jag biter i det sura äpplet, tar konsekvenserna men snälla, ge mig en ärlig chans. Låt mig åtminstone få leva ett normalt liv under tiden. Det är det enda jag begär!

00.00 and i miss you!

Om de där stora orden!

Jag försöker förklara för honom. I ett sms. Trevande, försiktigt och med rädsla att han ska missförstå, kanske bli rädd. För det är ju så det brukar vara när känslor kommer på tal...

Jag - Du vet när man tycker om någon sådär mycket, så det liksom inte räcker med att man säger jag tycker om dig... men att det är för tidigt att säga de där tre orden. Förstår du vad jag menar?

Han - Aa...

Jag - När det liksom är lite så där mitt i mellan...

Han - Okej...

Jag - ... då brukar jag säga I love you!

För hur ska man annars förklara? När jag tycker om dig känns för futtigt. I de stunderna när hjärtat liksom brinner i bröstet, när känslorna löper amok inne i kroppen och det enda man vill är att bli uppslukad av den andra personen. Vill bli ett, vara nära och det känns som att vara nära inte är nära nog. Vad säger man? Vad är okej? Och framför allt hur vet man vad det är man känner?

Jag vet när det är allvar för mig. Jag vet hur det känns när någon berört mig på riktigt men jag vet aldrig när det är okej att visa det. Eller hur jag ska visa det. För det är länge sen nu. Länge sen jag hade så starka känslor för någon.

För över ett år sen var det någon som sa jag älskar dig till mig. Det gjorde han efter att vi träffats i två veckor. Jag blev förvånad för jag tyckte det var tidigt och jag har många gånger med facit i hand frågat mig om han verkligen älskade mig. Men jag kan aldrig tala om för någon annan när det är okej att känna de känslorna. För jag vet att jag själv kan fyllas av den känslan ganska fort när jag väl möter någon som berör mig på det där speciella sättet. Jag vet också att det finns de som aldrig skulle säga de orden så tidigt och alla har nog väldigt olika referenser om när man väljer att uttala dessa tre så starka ord.

Jag säger inte de orden lättvindigt. Inget jag ser lätt på utan när jag väl väljer att säga de ska det verkligen kännas i mitt hjärta, det ska kännas speciellt när jag väl säger de. Men jag är inte heller den som har svårt för att känna den starka känslan, men det är först när det verkligen är någon som berör mig på det där speciella sättet. Och det var väldigt länge sen.

Han gjorde det. Han som sa att han älskade mig men som sen krossade mitt hjärta. Och jag har inte träffat någon efter honom som fått mig att känna det där speciella. Sjuksköterskan väckte mitt hjärta till liv igen. Jag förstod att han var speciell för mig och hade han inte lämnat mig så fort som han gjorde så hade jag med all säkerhet velat ge honom mitt hjärta. Nu blev det inte så. Därför känns det lite speciellt just nu. För någon har verkligen berört mitt hjärta. Och det har jag också talat om för honom.

Därför säger jag...

I love you!

Lönecheck!

Idag fick jag första lönechecken för bloggen jag skriver på tidningen. Mest funderar jag på vad de tänker om allt drama jag skapat men ingen har sagt något. Kanske de sitter och gnuggar händerna för tydligen drar det läsare.

Själv är jag splittrad med tanke på vad vissa saker har inneburit. Jag är fortfarande ledsen och arg över att någon av de som läser lagt sin näsa i blöt och förstört både för mig och någon som betyder mycket för mig. Det övergår mitt förstånd hur man medvetet kan välja att göra andra människor så illa.

Men jag tror på Karma!

Promenad i solen!

Thats whats friends are for!

Snälla Mattias kom och piggade upp mig med underbara Grodor. Ni som inte vet vad en Groda är så är det en Gävlisk variant på Semla. Man blandar grädden och mandelmassan och hepp... så har man en Groda!

I am...

Halsen krånglar och jag knaprar Bafusin som smågodis. Är hemma från jobbet. Inte så mycket för halsen för den hade jag kunnat ta med mig på kontoret men jag kände jag behövde vara ensam. Så jag jobbar hemma trots att jag får en sjukdag. Mest för min egen skull. Bokar in lite möte till nästa vecka.

Telefonen ringer men jag svarar inte. Jag saknar honom och vill egentligen höra hans röst men jag tycker inte om avsked. Säga hej då och vi syns men inte veta när. Helst just nu. Krasslig och ensam. Då man saknar någon som mest. Att ha någon som kokar te och pussar pannan, hämtar tidning och lägger upp mina fötter i knät och masserar de så där skönt. Fredagsmys liksom med extra sjukomvårdnad.

Hatar fredagsavsked!

Ett år sen...

... exakt från idag, vad gjorde jag då, hur mådde jag?

Det har hänt mycket sen dess och jag har tagit mig upp ur det där svarta hålet jag befann mig i men ibland påminns jag av känslor och tankar från det som var.

Den 18 februari förra året kände jag mig så här!

I LOVE YOU!

Is simplicity best

Or simply the easiest

The narrowest path

Is always the holiest

So walk on barefoot for me

Suffer some misery

If you want my love

If you want my love

Man will survive

The harshest conditions

And stay alive

Through difficult decisions

So make up your mind for me

Walk the line for me

If you want my love

If you want my love

Idle talk

And hollow promises

Cheating Judases

Doubting Thomases

Don´t just stand there and

shout it

Do something about it

You can fulfil

Your wildest ambitions

And I´m sure you will

Lose your inhibitions

So open yourself for me

Risk your health for me

If you want my love

If you want my love

If you want my love

If you want my love

Hemma igen!

Och i brevlådan väntade min nya pälsmössa som jag letat efter så länge. Ville ha en i samma päls som kragen på två av mina jackor och till slut hittade jag en på tradera. Så fin och perfekt i färgen.

Som vanligt när jag kommer hem efter veckan borta är jag trött. Vill helst lägga mig i soffan och sova men idag tänkte jag gå på den styrkeklass som jag ska ta över nästa vecka för att se hur den tjejen kör sin klass.

Har inte skrivit på nån dag. Har inte velat, inte kunnat för jag har varit full av ilska och frustration över hur någon av mina läsare förstört något väldigt viktigt för mig. Det gör att jag lägger band på mig själv och mina ord. Tappar lusten och de där orden som annars brukar flöda stockar sig inombords istället.

Ska försöka lägga det här bakom mig men hoppas att du som vet vad jag menar förstår att du inte direkt gjort någon sammhällstjänst om du nu själv tror det. Du har ryckt undan mattan under mina fötter, puttat ner mig i det svarta hål som jag fått hjälp med att ta mig upp. Nu har du tagit den hjälpen ifrån mig. Hoppas du är jävligt nöjd med det. Jävla sopa!

Word

Icecold!

Mitt hotellrum är isande kallt. Det kryper kalla kårar över min kropp men idag är jag lika kall inombords. Det är sällan jag känner hat, avsky eller blir riktigt arg men ibland och just nu hatar jag människor. För jag kan inte förstå. Och ju mer jag försöker låta bli att ägna det energi ju mer energi känner jag hur det suger ur mig.

Jag önskar att jag inte trodde gott om allt och alla men jag gör det. Jag är naiv, godtrogen och inbillar mig att det inte finns människor som med avsikt vill något ont. Men jag blir ofta överbevisad hur fel jag har. Och ibland förbannar jag mig själv för att jag genom min öppenhet och rakhet fullkomligt stoppar ner saker i folks hals för att kunna använda det emot mig... och andra.

Mitt bloggande... detta djävulens påfund som trots alla nackdelar och fallgropar har kommit att bli min ventil, min dagbok, min slaskhink, min bekräftelse och framför allt gett mig möjligheten att få skriva, att förmedla och uttrycka mig med orden som annars skulle spränga mig om jag inte fick de ur mig. Och ibland... ibland bjuder jag på sanningar som tydligen är svåra för vissa att hantera. För aldrig i helvete att jag trott att det skulle kunna skada mig... eller någon annan.

Jag behöver inte skriva vare sig vad det här handlar om eller om VEM. För DU vet. Och jag hoppas att du är nöjd med dina handlingar. Att du mår bra och att du tycker du gjort en bra gärning. Att du skött din uppgift som moralens väktare och att du kommer att bli belönad när du kommer till himmelen när du dör. För vad annars är syftet? Men att du förstör för andra, har den tanken slagit dig? Klart den har. För du kan väl knappast tro att en handling av det här slaget inte får konsekvenser?

Finner inga ord. Känner bara en kyla och ett krypande förakt. Och sorg. För jag tappar tron. På medmänsklighet, på förståelse och ett öppet sinne. Att kunna se i andra färger än i svart eller vitt. Och jag blir ledsen. För mina läsare som finns där och vill dela mina hemligheter, mina innersta tankar och följa med på skiftningarna mellan glädje och sorg. De som har förmågan att kunna skilja på vad som är mitt liv, min ensak och vad som är rätt att lägga sig i. För det är de som blir drabbade när jag nu drar åt svångremmen och inte längre kommer dela med mig av det som gjort att så många följt mig.

Min tillit till mina läsare kommer aldrig igen att bli vad den har varit. Och jag hoppas du är nöjd med det. För det är helt och hållet DITT fel!

Och plötsligt spelar det ingen roll...

...vad som är på riktigt eller kanske nästan i närheten för när jag känner mig som den mest tjuriga unge i hela världen och tårarna strilar fast det inte hjälper så kommer han och kramar mig. Busa bort min tjurighet och får mig att skratta istället. Och det är de där sakerna som värmer extra mycket i mitt hjärta. För jag vet hur viktigt det är. Att någon kan få mig att skratta, att glömma det jobbiga för en stund. För det går inte att vara ledsen och tjurig när jag ser hans härliga leende och pliriga ögon. Han gör mig varm, pirrig och glad.