Efterlängtad kväll!

Som jag behövde det där. En kväll ute med god mat, vin och trevligt sällskap. Det var så länge sen att jag knappt minns när jag sist satt sådär mitt emot Azita och skålade och hade det så där mysigt och trevligt. Och för första gången på väldigt länge var jag verkligen på humör för det där. Som sagt... jag behövde det där.

Och jag träffade så fina människor. En av mina trognaste läsare, som följt mig från början och alltid funnits där med sina kloka och värmande ord. Äntligen fick jag träffa honom. Fina och härliga Kramaren. Och jag fick också träffa honom igen. Han som råkade låsa in sin bil i parkeringsgaraget när vi hade vår första och enda dejt för över 1,5 år sen. Vi har hållt kontakten lite sporadiskt och igår var han med en god vän på besök i Gävle och det var verkligen roligt att få träffa honom igen.

Det var en sån där supertrevlig kväll som liksom tar slut lite för fort. En sån kväll som man vill sitta kvar efter stängning och fortsätta prata hela natten.

Jag får inte låta det gå så här långt mellan gångerna jag gör sånt här. Det är ju sånt jag behöver för att inte fastna i de där tankarna och för att inte bli så där paralyserad. Frågan är bara nu hur jag ska överleva lördagen utan att sakna och längta för mycket?

Pizza och mys i soffan får det bli...

Så kul att få träffa dig vännen!!

Och så till något helt annat...

...för även om det mest handlat om mina känslor och mitt kärleksliv den senaste tiden här inne så pågår ett annat liv också. Jag har fullt upp på nya jobbet och jag kan verkligen säga att jag njuter av varje dag. I onsdags hade jag mitt första personalmöte med min personal. Åtta stycken anställda har jag att ta hand om och efter två veckor nu kan jag bara säga att jag är mer än nöjd med allihop. Jag hoppas de är lika nöjd med sin chef.

Dagarna går så fort och jag hinner knappt med att äta. Det är fortfarande mycket att ordna och fixa så jag sitter mest med näsan över datorn, har möten och försöker få allt att gå ihop. Men det är bara så fruktansvärt roligt så jag klagar verkligen inte.

Men nu är det fredag och kanske jag skulle ta och unna mig att gå ut en runda i kväll. Få göra mig lite snygg och dricka en o annan drink. Känns som det var evighet sen jag gjorde det. Det kommer trevligt besök till stan också som jag troligtvis hinner möta upp en stund.

Kan bli en riktigt trevlig fredag. Vad händer hos er?

Om att vara svag!

Jag försöker stå emot, vara stark och inte låta min saknad och längtan ta överhand. Men hur hindrar man de känslorna när man älskar någon och man inget annat vill än att vara i dennes famn? Så jag visade mig svag och lät mig själv få krypa in i hans famn igen. Och jag säger som det är, att svagheten för honom inte är något jag är stolt över. Att jag inte borde vara där med honom nu när jag tagit ett steg tillbaka. Och jag vill att han ska förstå att jag står fast vid mina ord även om svagheten för en kort stund tog överhand. Han förstår nog när mina tårar kommer när vi ligger där omslingrade i varandra. För jag vill egentligen inte vara där. Jag vill vara med honom. Men inte där.

Och så får jag äntligen somna med honom bakom min rygg. Med hans armar om min kropp, hans andetag mot min nacke och just då finns det inget annat ställe jag hellre vill vara på. Det är där i hans famn jag känner mig hemma. Det är när vi är tillsammans som allt känns så härligt, så skönt och så som det ska kännas när två som älskar varandra ses. Men jag vet bara inte hur jag ska stå ut med stunderna där i mellan. Och det är när jag är med honom som jag känner hur mycket jag älskar honom. Hur fin jag tycker han är och jag kan inte sluta att se på honom. Hans nakna kropp, hans underbara läppar som han hela tiden kysser mig med. Tar mina kinder i sina händer och pressar de där läpparna mot mina. Ofta. Mycket. Som om han också vill suga i sig så mycket som möjligt av den där stunden vi har ihop.

Men trots att jag står fast vid mina ord, att jag bara tillfälligt vill vara honom nära för att stilla den värsta längtan så gör det ont när jag ska gå igen. Har svårt att slita mig. Vill stanna kvar där i hans närhet men jag måste gå. Precis som alla andra gånger och det är det som gör så ont. Att aldrig få stanna kvar i det där fina, det där som känns så rätt. Och tårarna kommer. Av frustrationen. Av alla frågor jag har i mitt huvud som jag inte ställer för jag vet att han inte skulle ge mig några svar. Och just därför blir det något lättare att gå. Så jag signar ut igen och hoppas han förstår att det inte längre är någon garanti att jag finns kvar nästa gång. Inte för att jag inte vill finnas kvar. Utan för att jag vill leva här och nu. Inte bli *put on hold* igen.

Och trots det onda av att behöva gå känner jag mig lätt i hjärtat. För att jag älskar honom. Men jag har bestämt mig för att jag vill ha mer än så. Och jag kan inte bruka våld på mig själv och mina känslor genom att bara vänta. Jag säger till honom att jag är värd mer än så och han säger han förstår. Jag hoppas bara han visar det. För även om han har ett eget krig att utkämpa måste jag sköta mina egna strider. Och just nu kan jag bara göra det genom att ta ett steg tillbaka.

Till dig!

Den nakna sanningen!

Jag tänker när jag går hemifrån att jag gör det sen. Sätter färg på kinderna och ögon. Men det glöms bort. Och jag är glad att jag är den där tjejen som är bekväm med det. Att kunna vara mig själv helt och hållet utan att behöva gömma mig bakom en mask. I alla fall den där masken av färg. En annan mask kan jag gömma mig bakom när det behövs. Som när personalen frågar hur det är. Hur helgen har varit. Då svarar jag bra. Fast det kanske inte är så bra. Eller varit så bra.

Fast... det är okej. Ja... det är faktiskt det. Trots att jag kanske varit tvungen att göra sånt jag egentligen inte vill. Som att stanna upp. Ta ett steg tillbaka.  Avvakta. För jag kan inte bruka våld mer på mig själv och mina känslor. Jag måste stå upp för mina behov, min vilja och hur jag vill ha det. Och jag känner mig ganska lugn i det. För på något sätt vet jag... att är det meningen... så visar det sig!

If you love something, set it free;
if it comes back it's yours,
if it doesn't, it never was meant to be!

Älskade...

Jag vill inte lämna dig och gå...

vill bara att du ska förstå.

Vill inte vända dig ryggen och lämna dig.

Vill bara du ska känna att du behöver mig.

Jag älskar ju dig av hela mitt hjärta...

men hur ska jag orka med saknadens smärta?

Ibland behöver jag mer än tomma ord.

Kanske jag dina handlingar då förstod.

Jag önskar vi kunde prata mer med varann...

då skulle kärleken kännas mer äkta och sann.

Men tystnaden blir smärtsam och en plåga...

hur ska jag då kunna tro, hur ska jag kunna våga?

Du säger du älskar och ska visa mig...

snälla gör det... för jag vill ju vara med dig!

Jag önskar allt var enkelt och lätt...

önskar jag kunde göra allting rätt!

De säger att i krig och kärlek är allt tillåtet...

med dig skulle allt vara förlåtet!

Älskar dig så!

En dag i solen!

Första strålarna på Pettis näsa...

...och Jocko myser också!

Vita vinterben får känna de första strålarna...

...och de första vårskorna är invigda!

Allergin kommer som ett brev på posten.. *prosit*

Här tillbringar jag gärna fler lediga dagar!



I´m alive!

Det var länge sen jag vaknade alldeles för tidigt med den där sköna känslan i bröstet. Den där känslan av att det är en bra dag och att något väntar på mig. Därför tog jag emot den där känslan extra varsamt idag när jag vaknade och klockan visade tidigare än jag vaknat på mycket länge. Morgonpromenad och jag vill liksom sträcka upp armarna i luften för det är så skönt att vara lugn i hjärtat igen. Små, små ord som betyder så mycket och de lägger sig som bommull i mitt bröst. Jag saknar honom så det gör ont men vet att han finns där. Just idag räcker det.

Dagarna har försvunnit utan att jag gjort något bra av de. Igår fick jag nog av mig själv, min trötthet och håglöshet. Jag lyckades tvätta, städa och Mattias kom och hjälpte mig bära ner vinterjackorna i källaren. En sån härlig känsla. Det betyder vår, värme och förhoppningsvis att en underbar sommar är på väg.

Jag ska fortsätta sträcka upp armarna mot den soliga himlen och njuta av den här sista lediga dagen innan det är jobb igen.

Njut ni också i vårvärmen!

I need a break!

Behöver en paus. Så jag drar till Blåkulla. Kanske en kvastresa kan få mig på andra tankar. Kanske en tur till häxornas rike får mig på bättre humör. Känner i vilket fall jag behöver komma bort.

Ha en jävligt trevlig påskhelg!

"Utan strumpor och skor"

Inte riktigt ännu men jag låter i alla fall jackan hänga kvar på kroken hemma när jag beger mig iväg ut. En promenad till jobbet men stannar till i Azitas butik för frukost med henne. Ja jag har glömt att berätta det här. Mitt självupptagna ego... men min älskade vän har blivit butiksägare. En fin klädbutik är nu hennes och jag är så glad för hennes skull. Och där äter jag min frukost idag.

Jag är trött. Så fruktansvärt trött. Som om jag inte riktigt kan vakna till liv. Vet inte om det är för att jag befinner mig i något slags vakum. Något slags ingemansland. Och det gör mig trött. Vill bara sova men ju mer jag sover ju tröttare blir jag.

Jävla gnällblogg det här är just nu och egentligen vill jag inte klaga. För jag är glad... ja innerst inne. Men vissa saker ÄR jobbiga och jag kan liksom inte smita iväg från det.

Jag gör det jag brukar... jobba så jag slipper tänka.

Åhh... om jag bara inte var så jävla trött...

För tungt att bära!

Dagarna då det känns lätt och bröstet är fullt av fjärilar... eller det är inte längre dagar... det är korta stunder, de byts ut mot de där dagarna då bröstet känns tungt eller ibland nästan tomt. Och jag önskar det var annorlunda, lättare och så som jag önskar att det ska vara och ibland känns det nära... men oftast allt för långt bort.

Det är dagar som den här då jag spiller ut kokhett vatten på min väns köksbord och det får mig att bryta ihop i tårar som jag helst av allt vill slippa. Hon får hålla om mig och jag gråter hulkandes mot hennes axel. Då de där änglavingarna han gett mig känns allt för tunga att bära. Det är då jag funderar på om det inte vore bäst att vika ihop de, lägga de i en låda och bara glömma bort alltihop.

Men jag vill ju så gärna. Mitt hjärta vill. Och vad hjärtat vill är oftast svårt att neka. Jag önskar bara att de här dagarna slutar att existera... snart.

För så länge han fortsätter att kalla mig sin ängel kanske jag orkar bära de där vingarna lite till.

Glad Påsk... eller nåt!

Så trött!

Dagarna går så fort. Och när klockan snart är sex och det är dags att stänga och gå hem känner jag hur det svider i magen, hur yr jag är och kommer på att jag inte ätit sen frukost. Jag hinner liksom inte med att känna hunger. Det är möte, telefonsamtal, intervjuer och anställningar och idag har jag försökt få ordning på lagret och vårt utrymme bakom butiken mellan möten om städning och annonsering. Och jag är så tacksam för min personal som jag känner mig så trygg med och vet att de gör allt för att det ska fungera så jag kan koncentrera mig på allt det där som inte syns men som måste göras.

Jag är helt slut när jag kommer hem. Och hungrig så i kväll blev det resterna av pizzan från igår. Sen orkar jag inget mer. Vill bara krypa i säng och sova. Men jag klagar inte. För jag trivs just nu och just därför jag glömmer bort såna där saker som att äta. För det är roligt att jobba. Men det är inte utan att jag önskar att jag hade den där skruven på ryggen. Så jag bara kunde vrida upp mig själv igen när jag blir så här trött. Men istället ska jag nog sova. En till dag sen kommer en välbehövlig ledighet. Gud så skönt...

En stulen kyss!

Och jag försöker få honom att förstå. Förstå att det är så lite som krävs. Så lite som behövs för att ge mig det där lugnet, stilla längtan men framför allt ge mig näring till att orka fortsätta kämpa. Jag vill ju finnas kvar där. Stå där vid hans sida. Och jag tror jag fick honom att förstå att bara de där korta minuterna när jag får krama om honom betyder så otroligt mycket. Att jag känner värmen komma tillbaka och det där pirret i mitt bröst när han kliver in på mitt jobb bara för att ge mig den där korta stunden.

Jag försöker att inte pressa, inte skynda på men ibland blir det mig övermäktigt och det är då en struntsak blir en katastrof och orden som forsar ur mig kanske bli hårdare än vad de är menade. Men jag tror vi möttes där någonstans på halva vägen och efteråt är jag glad att jag lät de där orden komma ut. Och det är så det är. Det måste ventileras, måste vändas och vridas på ord, tankar och känslor annars kommer vi nog aldrig framåt.

Och det är då den där korta stunden känns så skön. Att få krypa in i hans famn, krama honom och få den där stulna kyssen. Så lite men så viktigt. Och jag hoppas han förstår. Att det krävs så lite men att det ger så mycket. Och jag hoppas han förstår att de där hårda orden är av kärlek.

Jag älskar honom...

Och under tiden..

...vi fortsätter att längta efter allt det där, de där sakerna som vi så gärna vill göra och som sägs ska bli av, så fortsätter vi göra som vi alltid gjort. Och det är okej så länge jag är där, med honom, i hans famn. Men tiden går fort och natten är allt för kort och morgonen räcker inte till för att hinna njuta tillräckligt länge. Jag lämnar och önskar jag kunde leva länge på den där stunden men glädjen sjunker i takt med hissen jag kliver in i och åker åtta våningar ner. För jag vet att det kanske kommer dröja igen.

Och jag jobbar på. Möten som ska genomföras, anställningar som ska ordnas och personal som ska styras. När klockan är tre kommer jag på att jag inte har ätit och enda fördelen med att jag har fullt upp och tiden går fort är att jag inte hinner tänka så mycket på var jag känslomässigt befinner mig. Det är först när jag vrider om nyckeln och larmar på som jag känner längtan igen och funderar på att sätta mig i bilen och åka de där många milen bara för att få vara i hans famn i natt igen.

Vad jag vill och hur det blir är aldrig samma sak. Det är något jag motvilligt börjar vänja mig vid. Så istället blir det pizza i ensamhet i soffan. Som tröst liksom.

Och så plötsligt...

...sitter han där vid min sängkant och hans välbekanta doft sprider värme i mitt bröst. Och alla de där orden jag burit på som jag ville säga vill helt plötsligt inte komma fram. Jag vill bara krama honom och få vara där jag känner jag hör hemma. I hans famn. Och jag tänker när han pratar att om vi bara gjorde just det i de där stunderna som är svåra så skulle allt vara så mycket lättare. För då förstår jag. Men när inga ord sägs, när jag är ensam med alla mina frågor så gör allt så mycket ondare och allt blir så mycket större.

Vi har båda våra strider just nu att rida ur. Och jag vet att hans är så mycket större än min. Men så länge vårt mål är detsamma kanske det går ändå. För vi säger vi vill samma sak. Har samma längtan, samma förhoppningar. Men trots det, så menar jag mina ord när jag säger att min väntan kan inte vara för evigt. För kommer väntan att bli mig övermäktig... då går jag!

När en kram bara är en kram!

Jag ligger i hans säng, han med den stora famnen och han sitter vid sin dator och vi pratar om något och utan att jag tänker på det svarar jag honom snäsigt på något han säger. Han vänder sig mot mig, frågar om någon varit dum eller vad det är med mig och då känner jag det jag tryckt undan i dagar och det väller över mig. Jag gråter tyst och han kommer fram och frågar vad det är som är så jobbigt och jag vet ju precis. Det gör så ont att jag håller på att gå sönder. Han tar mig med ut i köket, ger mig te och lägger upp kakan jag köpt med mig till vår fika men den bara växer i min mun. Och jag berättar om allt det där som gör att det gör ont. Det jag inte tillåtit mig att känna men nu kan jag inte hålla igen längre.

Hans famn är stor och trygg och där får jag känna mig liten och ledsen. Och det är hans ord som får mig att tänka klart igen men smärtan i mitt bröst kan ingen ta bort just nu. Han kramar mig hårt och i mitt huvud ekar orden han sa en gång för länge sen "När en kram bara är en kram"

Och det fortsätter gnaga i mitt bröst. Så mycket att jag blir helt slut. Sover för att slippa känna, slippa tänka. Och han fortsätter göra mig frustrerad. Skriver "jag älskar dig" men låter mig ändå få be om att han ska ta sig tid. Tid han borde ha gett mig för länge sen och jag förstår inte. Jag förstår ärligt talat ingenting längre.

Jag tror han är kär....

...det märks på hans ord numera. Och när jag läser så är det PRECIS SÅ jag tro alla kvinnor vill bli älskade.

I alla fall jag....

Läs och lär HÄR!

Distance!

De hotar spränga mig, i små miljontals bitar och jag vet att jag inte borde sätta de på pränt här. Orden jag  borde säga till honom mellan fyra ögon men hur ska jag kunna det när det enda jag ser av honom just nu är bokstäver på en mobildisplay. Orden som surrat i mitt huvud i dagar, veckor och som skapar känslor och tankar jag inte riktigt vet hur jag ska få utlopp för.

Ju längre tiden går och ju större avståndet blir ju mer känner jag hur likgiltigheten tränger in i mitt bröst. Kanske är det för att skydda mig själv. För att inte gå under av längtan eller besvikelse över att inte få ta den plats jag så gärna vill. Det spelar ingen roll att jag vet att ingen annan har den platsen för det är ändå inte jag som får stå där. För ett steg åt sidan blir så lätt två och plötsligt känns det som de där stegen blir ett över kanten och jag frågar mig om jag någonsin kan ta mig tillbaka.

Jag försöker leva på ångorna. Ångorna av bränslet jag får av våra möten. De som föder mig med kärleken, värmen och närheten jag så mycket älskar men hur länge kan jag leva på ångor? Det som numera känns som konstgjord andning. Veckorna flyter liksom ihop i varandra och jag har slutat att räkna hur många dagar det går mellan gångerna vi ses. De där stulna stunderna som inte längre skulle behöva vara stulna utan våra på riktigt. Och jag vet inte hur länge jag orkar vänta? För även om jag vet att orden från honom är på riktigt. Ord som "jag älskar dig" eller "jag saknar dig" för så länge jag inte hör de viskas i mitt öra eller känner värmen från hans bröst när han säger de så kan de inte kompensera känslan av frustration och ensamhet när jag måste vakna och somna varje natt utan honom vid min sida.

Det är kanske bara en fråga om tid. Om tålamod men frågan är hur länge ett hjärta orkar vänta på att få bli bekräftat på riktigt? Jag vill att SEN ska vara NU!! Och jag frågar mig om han bryr sig eller ens förstår innebörden i orden när jag säger...

Så länge du fortsätter att behandla mig, eller får mig att känna mig som en älskarinna, så länge ger du mig också rätten att bete mig som det!

Men jag vill ju inte ens ha den rätten...

Två dagar...

...har gått i nya butiken och jag kommer på mig själv med att gå omkring med en underbart härlig känsla i magen och bröstet. Trots att jag har hur mycket som helst jag måste ordna och miljoner saker att hålla reda på så njuter jag av varje minut. Min personal är helt underbara och det är mycket folk hela tiden i butiken. Jag är helt slut när jag slutar på kvällen men det känns ändå så himla bra.

Invigningen igår gick över förväntan. På kvällen var vi ute och åt med Vd:n och alla från HK och vi fick väldigt mycket beröm för att vi sålt så bra och att allt flöt på så smidigt. En extra skål för butikschefen blev det och jag fick sträcka på mig lite extra. Så klart jag myser. Jag har verkligen kämpat för att få komma hit efter allt jävla skit som varit. Nu är jag på rätt plats igen.

Det enda som grämer mig är att jag inte hunnit beställa några nya glasögon utan går omkring med mina gamla. Och det finns verkligen hur många som helst jag vill ha. I morgon ska jag försöka hinna med det. Som sagt, det är som att släppa in en unge i en gottebutik.

Känner jag skulle behöva skriva av mig om annat än jobbet...  men just nu låter jag nog bli. Kanske återkommer när orden liksom hamnat på plats.

Bara det här idag...

När tiden inte räcker till!

Äntligen fick jag krypa in i hans famn igen. Och jag säger till honom att det aldrig får gå så här lång tid igen mellan gångerna vi får vara riktigt nära. En snabb kram förra veckan kunde knappt kompensera de två veckor jag fått somna och vakna utan honom vid min sida. Så när jag äntligen får känna hans armar om min kropp igen och gnugga näsan mot hans skäggiga kind är det som om luften går ur mig. All väntan, all längtan som liksom lagrats där inne i mitt bröst som äntligen fick komma ut. Och jag vill knappt somna för jag vill inte missa en enda minut med honom. Men jag är så trött och han vet att jag behöver sömnen så han lägger mig tillrätta i sin famn och jag vet inte hur men snart sover jag som ett litet barn ändå där vid hans bröst.

Jag vill inte kliva upp när klockan ringer. Vill ligga kvar där och lukta på honom, känna hans varma kropp mot min och ha hans händer precis där jag vill ha de.Tiden vill liksom aldrig räcka till när vi är tillsammans och det gör mig så frustrerad. Men trots att det tar emot så är jag tvungen att gå upp, klä på mig och lämna honom där i den varma sängen. Nu räknar jag timmarna för i morgon får jag ha honom i min egen säng. Äntligen...

Onsdagen den 13 april!

Jag är helt slut. Kroppsligt och mentalt. Så här tyst brukar jag inte vara men det var också länge sen jag gick in så för något som jag gör just nu. Två dagar borta på annan ort för att lära mig ännu mer om nya jobbet och med bara några dagar till öppning har det varit enormt viktigt att fylla huvudet med så mycket som möjligt. Jag har inte orkat mer än att stupa i säng på kvällarna.

Idag var första gången vi fick sätta fötterna i vår nya fina butik. Det var mycket kvar att göra och för mig som är chef har det varit fullt upp med allt som måste ordnas och fixas. Och även fast det är roligt kände jag det ändå som om huvudet skulle sprängas av allt när jag väl låg i badet hemma i kväll. Har jag glömt något? Kommer jag att komma ihåg allt? Fixar jag detta? Men det löser sig. Jag har underbar personal. Bra chefer över mig som gett mig mycket frihet och eget ansvar. Så jag kan inte göra mer än mitt bästa och hoppas det räcker.

I morgon öppnar vi. Och det känns som jag skulle behöva sova i ett dygn för att komma ifatt och orka med men nu finns det bara ett visst antal timmar att spendera så jag får väl spendera de väl.

Jo föresten... jag fyller år idag *fniss*

Så här såg det ut när vi kom idag.

Optikernas provrum ser ut så här.

 En sån här har jag fått körkort på nu. En Autorefraktor.

Min personal.

Vi har satt upp hundratals bågar. Många fina finns det.



Så.... håll nu tummarna för mig i morgon!

Söndagsblues!

Känner inte för något. Borde massa men... Leker med kameran istället och gillar att man kan se okej ut trots skitigt hår, glåmiga kinder och omålade trötta ögon. Glor på dålig film. Äter smörgås. Drar mig för att packa väskan inför morgondagen för helst vill jag dagarna borta ska vara över men tröstar mig med att det är sista gången jag behöver packa den där väskan på väldigt lång tid. Slut på resor, slut på hotellnätter och slut på ett liv utan struktur. På torsdag börjar mitt nya liv med jobb på hemmaplan. Konstigt men bra.

Ringde all min personal idag. Höra hur de haft det nu när de varit ute i de olika butikerna. För att visa att jag bryr mig, tänker på de och säger vi syns på onsdag. De blir glada, har många frågor jag försöker ge svar på och det känns bra.

4 dagar kvar...

Som jag längtat...

...efter doften av regnblöt asfalt. Efter regndroppar på nakna axlar och så äntligen. De faller ner, försiktigt och jag råkar bara vara ute en stund utan jacka så bara en axel är bar. Men dock. Regn. Som jag älskade redan som ung då jag tog cykeln ut i ösregn. Brydde mig inte om blöta byxor som blev skitiga av däckstänk utan ju blötare och skitigare jag blev desto bättre.

Idag står jag bara stilla. Höjer ansiktet mot himlen för att liksom välkomna de svala dropparna. Och den där välbekanta känslan sprider sig i mitt bröst. Lugnet. Regnet som sköljer bort och renar min själ. Och till o med längtan ändrar form. Vill dela med mig av det så jag sänder orden till honom...

"Konstigt... idag känner jag en sån där mysig längtan. Ingen sån där jobbig som gör ont."

Tänk vad lite regn kan göra...

Fragment av det som var!

När telefonen ringer tänker jag inte på numret på displayen utan svarar bara. Och jag förväntar mig nog att det ska kännas mer än det gör när jag hör vem det är. Men den där känslan som tidigare befann sig i mitt bröst finns inte längre där. All den där smärtan jag bar på så länge och kärleken jag aldrig trodde skulle ta slut. Den som plågade mig sönder och samman. Men inget finns där. Tomt.

Men det är ändå skönt att höra hans röst. Inte för att jag har saknat den utan för att det äntligen känns lugnt i mitt hjärtat. Att jag kan prata med honom och känna att det är okej. Att det som varit inte längre påverkar mig. Och det gör mig glad. Glad för hans skull för det han har. Glad för min skull för det jag har och han säger han önskar mig all lycka och jag vet att han menar det från hjärtat.

Han säger han är hos henne och i en tiondel sekund kommer frågan än en gång upp i mitt huvud. Den som malde och plågade mig så ofta. Vad har hon som inte jag har. Men i samma ögonblick försvinner den för det spelar inte längre någon roll.

Så många ord jag ägnade honom och vår historia. Hela den här bloggen har spår av det för någonstans ville jag spara små fragment av det när jag rensade bort det mesta. Nu är det bara minnen. Precis som han. Han kommer få finnas kvar. Men mer som en skrynklig lapp i fickan med ett hjärta på.

Söndagsmorgon!

Vaknar innan klockan ringer. Av ett sms med orden "Puss min ängel". Älskar att han kallar mig sin ängel. Kommer alltid att vilja vara just det. Tidigare än någonsin möter jag upp kollegan P som så många andra lördagmorgnar med hundarna springandes runt benen. Och det känns skönt att få ha honom kvar trots att jag lämnat vår gemensamma arbetsplats. Han säger alltid så bra saker, får mig att känna mig lugn med de förändringar som sker just nu. Både i stort och smått. Jobb och privat.

Jag är en dålig vän just nu. Jag känner det ofta när jag är så här trött och energin behövs till att orka med allt nytt. Och trots att jag saknar henne och vill vara med henne så känner jag hur jag sätter henne åt sidan ibland. Så jag ringer på hennes dörr och ber om frukost. Och det är mysigt att få dricka kaffe och äta rostat bröd med henne och hennes pojkar. Sen bestämmer vi att vi ska ses för lite eftermiddagsshopping. Inte som plåster på såren. Utan för att jag tycker om att vara med henne. Älskade Azita!

Ska bara vila lite först...

Till dig!

När jag trodde att orden tagit slut, för tiden och de långa veckorna utan dig har tagit musten ur mig så kommer de plötsligt tillbaka. De där orden jag vill säga dig men ändå inte kan hitta rätt för de är inte tillräckliga för att beskriva det jag känner. Om hur tom jag känner mig utan dig vid min sida för du har blivit min vana. Vi har varit varandra nära så många nätter och tillbringat dagar ihop sida vid sida så när du plötsligt inte är här blir det kaos. För jag har vant mig vid dig. Och jag har älskat varje minut. Älskat att få somna vid din sida och få vakna likadant. Njutit av varenda liten sekund.

Du och jag på kvällen, i en varm säng, sida vid sida och skrattat åt samma skämt på tv:n. På morgonen lika trötta men ändå låtit klockan väcka oss alldeles för tidigt för att kunna älska. Druckit dagens första kopp kaffe ihop och ätit dagens sista mål likadant. Och jag saknar det. Så det gör ont. Saknar dina armar om min midja, hur du drar mig intill dig och trycker din kropp mot min och så har vi somnat. När jag vaknat mitt i natten har tryggheten av dina tunga andetag infunnit sig i mitt bröst. Och inget... inget kan ersätta det.

Jag tror att de här veckorna varit de längsta på mycket länge och jag räknar dagarna, timmarna tills jag får vara där igen. Hos dig, i din famn så där nära som jag är van att ha dig. Bara du och jag och allt runt omkring liksom bleknar. Jobbigheter, sånt vi inte vill tänka på är som bortblåst när vi är tillsammans. Dina varma händer och mjuka kyssar är det enda jag kan tänka på. Det enda jag vill ha och det är det jag saknar allra mest.

Låt oss aldrig behöva vara ifrån varandra så här igen. Jag går sönder utan dig. Vill vara vid din sida. Få krypa in i din famn och viska i ditt öra alla de där orden jag vill du ska veta. Hur mycket jag älskar dig. Att jag alltid ska finnas där för dig och aldrig svika.

Min älskade jag saknar dig så.