Demoner...

...och hjärnspöken härjar runt bakom min ögonglob och jag ser suddigt och tar av mig glasögonen för jag tror att de är skitiga men allt är fortfarande en dimma. Han står där framme och pratar men jag hör inte vad han säger för jag har fullt upp med att kämpa emot. Kämpa emot det som inte finns. Det som bara finns i mitt huvud

Grytan jag rörde om i igår fick igång processer inom mig som jag inte var beredd på och nu skrämmer det mig. Klumpen i halsen finns där hela tiden och jag vill bara gråta men ändå känner jag mig inte ledsen. Det känns bara som det finns så mycket som behöver komma ut och det enda jag kan göra är att gråta.

Jag blir arg på mig själv för att jag inte kan styra mina tankar, mina känslor. Blir rädd för vad jag satt igång. Har inte tid just nu.

Skickar ett sms till honom och frågar om han har tid att prata. Jag får ringa upp. Hans röst känns trygg och han pratar lugnande med mig. Förklara vad som händer inom mig. Att det finns mycket sorg som behöver komma ut men att jag inte ska vara rädd.

Men jag har inte tid. Inte idag. Inte just nu och det gör att jag sätter press på mig själv. Inte gråta! Inte visa mig svag! Prestera prestera! Visa mig stark.

Jag andas... ger mig tillåtelse att vara snäll mot mig själv. Jag flyr inte. Jag behöver bara en liten paus. Så jag tar min väska och går. Kan inte sitta där när jag ändå är någon annanstans. De ser mina tårar, den utkletade mascaran på mina kinder. De förstår. Låter mig gå.

Ska bara ta en paus. En liten stund. Vara snäll mot mig själv. Det kommer bli bra. Inte alltid vara så här jobbigt, det lovade han mig. Vi ska komma fram till lösningar tillsammans och han lovade att vi ska ta det i min takt. Lugnt och försiktigt.

Det blir bra....