Pettiwoman

Redan när jag sitter i taxin slår hjärtat alldeles för hårt. Jag drar djupa andetag och försöker intala mig att det är inte är så farligt men hjärtat slutar inte banka för det.

Jag tänder lampan i taket på taxin och målar mina läppar försiktigt i det dunkla ljuset. Försöker få mina ögon att se pigga ut. Ger kinderna färg.

Bilen stannar och jag hoppar ur. Skakiga ben. Hjärtat slår.
Vi möts utanför hissen och när den rör sig uppåt ett par våningar kan jag bara stå och stirra tyst ner i golvet.
Kan inte möta hans blick.
Hjärtat slutar inte att slå.

Det har aldrig funnits någon som stryker mitt hår från ansiktet som han.
Han ser på mig. Jag kan se hans blick i det mörka rummet.
Den är dimmig. Han doftar sprit.

Vad fin du är säger han och smeker bort ännu en slinga av hår.
Han kryper närmre.
Kysser mig och jag kan först inte stå emot och möter hans läppar.
Ett sug går genom min mage men drar bort mitt huvud.
Tänker på hans svar när jag frågade varför han vill träffa mig.
"Jag vet inte. Jag vet ingenting"
Varför vill han då kyssa mig?

Han berömmer min klänning, knyter upp banden i sidan.
Och jag funderar.
Vad gör jag där?
Som så många gånger förr befinner jag mig hos någon som ändå inte vill ha mig.
Hos någon som inte ens kan svara på varför jag är där.

Jag vet ju varför jag är där. Men kan ändå inte förstå att jag åkt dit.
Han tillhör någon annan.
Men vill ändå träffa mig.
Säger han bryr sig om mig.
Hur?
Varför?

Jag ligger på hans bröst. Han smeker min rygg.
Jag vill stanna tiden och samtidigt därifrån.
Men hur ska jag kunna gå efter all längtan?
Fast frågorna roterar som helikopterroder i mitt huvud.

Det fanns inte plats för mig.
Orden om att han inte var redo ekar i mitt inre.
Han kunde inte. Det gick inte.
Men nu...
Nu finns det plats, för henne...

Varför är han då där med mig?

Han somnar och hans andetag känns som vindpustar i min nacke.
Hans arm vilar tungt runt min midja.
Jag är klarvaken. Vrider mig av ångest.

Vad gör jag där?
Hos någon som inte vill ha mig.
Hos någon som inte har plats för mig och aldrig haft.

Jag gör det igen... som så många gånger förr.
Nöjer mig. Tar smulorna.
Suger i mig av någon slags ersättning för det jag egentligen vill ha.

Varför?
Är jag inte värd mer än så?

Jag tar bort hans arm. Kliver ur sängen och klär på mig.
Det gör ont för mitt innersta vill inget annat än att få vakna med honom.
Men varför?
Han ville kanske ändå inte ha mig där när han vaknar.
Påminna honom om det som aldrig fanns.

Men så inser jag...
Han måste vara lika trasig som jag.
Jag bekräftar honom.
Han gör som jag...
...suger i sig.
Det handlar inte om ifall han är lycklig med henne.
Han behöver den bekräftelsen ändå.

Och jag inser...
...jag kunde vara vem som helst.
Jag är inte där för att han bryr sig om mig.
För då hade han inte låtit mig komma.
Om man bryr sig om någon berättar man först inte att man har tjej...
...och i andetaget efter säger att han ändå vill träffa mig.

Jag kryper ner ensam i min säng.
Men hjärtat bankar fortfarande lika hårt.

Kommer jag någonsin att få bli älskad?