Så svårt...

... och så ångestfyllt men samtidigt så underbart och kärleksfullt. Men de dagar av kärlek och närhet kan inte kompensera de dagar då mina demoner griper tag om min kropp och rädslan kryper under mitt skinn. Jag mår illa av oro, balanserar på gränsen till kaos och trots att jag kanske borde veta och känna mig trygg finns inga av de känslorna i närheten just nu. Känns som jag ska gå sönder när som helst.

Balanserar på en skör tråd och det känns som jag i vilken sekund som helst kan trampa fel och falla ner i avgrunden. Eller det kanske inte är mina egna steg som skrämmer mig utan de jag inte själv kan styra över. Jag kan inte välja vilken väg de ska ta utan bara gå vid sidan och hoppas de styr rätt.

Och idag, just nu kämpar jag åter igen. Kanske mot väderkvarnar. Kanske mot hjärnspöken men de känns lika skrämmande och verkliga ändå. Jag kan inte sätta ord på det mer än så. Kan inte. Vågar inte. Vet bara att jag är så rädd att jag knappt kan andas...

Snälla håll mig i handen, jag är så rädd!

Mooooohhhaaaa!!

Inte för att det är fullmåne ute men jag har ändå ingen lust att gå ner i förrådet i källaren just nu fast jag skulle behöva. Det är vid tillfällen som de här man önskar man hade en stor stark kille som kunde följa med mig ner dit. Nån som kunde skrämma iväg spökena och hålla mig hårt i handen.

Jocko är ju inte den mest skräckinjagande vakthund man kan ha heller så jag får vackert vänta tills i morgon att hämta sista sakerna till loppisen som finns där nere.

Snart är det Halloween också. Bäst att kolla en extra gång under sängen i kväll!