Ett sms har jag fått idag...

...och i det stod att han hoppades jag fick en fin helg.

Innebär det att han inte tänker vi ska höras av mer på hela helgen eller är det bara jag som överanalyserar?

Igår messade jag för första gången på ett bra tag med brandmannen och jag frågade om han ville jag skulle fortsätta höra av mig med tanke på att han är tyst och ofta inte har tid men jo då han ville visst att jag skulle höra av mig men förstod om jag tröttnade.

Ja just nu är jag jävligt trött på allt var killar heter och jag känner mig som en liten tjurig flicksnärta som vill ställa mig och stampa och skrika...

IIIIINGEN TYYYCKER OOOM MIIIG!
IIIIINGEN VIIIILL HAAA MIIIG!

Och jag känner mig som en abstinenssjuk rökare som förbrilt springer omkring och letar efter nikotintugummi för att stilla suget som sliter i min kropp men jag får stå ut med den där hemska känslan...

Ensamheten och saknad....

Idag är det exakt 24 år sen...

...jag gav bort det dyrbaraste jag hade. Han var flera år äldre än jag och hade moped och jag var dödligt förälskad i honom. Han var skolans populäraste kille och han hade precis gjort slut med skolans populäraste tjej och nu var han med mig.

Jag gjorde det jag trodde förväntades av mig och jag ville ju inte visa mig som en liten feg tjej som inte gjorde sånt som förväntades av mig. Det var över på några minuter och jag låg där och tittade upp i taket och tänkte att var det inte mer än så här? Skulle det inte kännas mer? Inga änglar som sjöng och inga stjärnor och planeter och ont gjorde det inte heller. Jag kände ingenting. Men jag hoppades jag hade gjort något bra och att han skulle gilla mig mera nu när jag visat honom att jag var en tjej som gjorde det som förväntades av mig.

Idag är det exakt 24 år sen. Och det var då det började. Skitsnacket.

Han och hans kompisar hängde jämt hos mig och det var de som fick mig att bli full första gången och hemma hos mig var de alltid välkomna för mamma ville hellre vi satt hemma än drällde omkring på stan så det blev ett naturligt tillhåll. Jag fick känna mig som en i gänget bland de stora killarna och nu när jag hade givit bort det dyrbaraste jag hade till killen jag var så förälskad i så hörde jag ju ännu mer ihop med det där gänget. Eller??

Det började med lösa rykten om än det ena än det andra och först brydde jag mig inte så mycket om det utan skrattade mest men med tiden fick jag höra saker som gjorde mig fruktansvärt ledsen. Jag fick höra ord som hora, slampa och det pratades om saker som skulle ha hänt som jag ibland inte ens kunde förstå att folk bara kunde tro på. Och allt för att jag gav bort det dyrbaraste jag hade till en kille jag var förälskad i för att jag trodde det förväntades av mig och nu efteråt förstår jag ju att de som snackade skit var killarna som ville ha mig som inte fick mig och tjejerna som var avundsjuka och önskade de var som jag och fick vara med de där coola killarna.

Och det där försvann aldrig riktigt och varje gång jag träffade någon ny människa tänkte jag alltid att undra vad den där människan har hört om mig och undrar hur mycket den människan tror på det där. Jag fick nästan alltid börja en ny bekantskap med att förklara mig och försvara mig och mina vänner fick ofta stå upp för mig när jag inte var med när människor snackade skit eller kom med påstående om saker de egentligen inte hade en aning om.

Jag har alltid gått mina egna vägar och alltid stuckit ut lite och det gjorde knappast saken bättre i en liten stad. Att inte passa in i normen och foga sig och vara precis som alla andra sticker i ögonen på folk och det spädde givetvis på rykten och skitsnack. Att jag minsann var en liten diva och en riktig liten ragata, det ser man ju på henne. Och jag bet ihop men har gråtit inombords många gånger och skrattat åt saker jag hört men egentligen blivit ledsen för inget kunde vara mer fel.

Det finns inget som kan få mig att ändra på mig själv och jag går fortfarande mina egna vägar och tycker om att sticka ut men när jag flyttade ifrån min hemstad var det en befrielse för äntligen kunde jag få börja om från början. Människor kunde få lära känna mig för den JAG är och bilda sig en egen uppfatting utan att fått höra massa rykten och elakt förtal och jag behövde inte längre tänka och behöva skämmas för vad de kanske har hört för konstiga saker. De kan tycka att jag inte är som alla andra och klär mig konstigt och sticker ut och syns och hörs lite för mycket men det är ju SÅN jag är och det står jag för. Men jag tänker aldrig stå för det som sas om mig då och de ord som gjorde så ont.

Idag är det exakt 24 år sen jag gav bort det dyrbaraste jag hade men jag har fortfarande kvar min värdighet. Och det kan ingen ta ifrån mig!

Kom till slut upp från soffan...

...och tog en runda på stan. Hann med både att träffa Sebastian på en sen lunch/middag och ett besök på Azitas cafe där jag bakom disken fick äta glass i stora lass.

Köpte två flaskor rödvin på systemet men vet inte riktigt varför ännu. Antingen sitter vi hos mig och umgås lite jag och mina närmaste eller så skiter jag helt enkelt i det här Valborgsfirandet och kryper ner i ett hål och gömmer mig. För det är faktiskt det jag känner för just nu för jag är så trött på mig själv. Känner mig både ledsen och lite dum för att jag gör saker och beter mig på ett sätt jag inte riktigt gillar när jag ska försöka dölja hur jag egentligen känner. Då blir det bara så jävla fel och just nu känns det som jag tagit 28 steg framåt och 76 bakåt igen.

Förlåt...

Eller så öppnar jag de där vinflaskorna och super mig full och snygg... eller super alla andra snygga. Ja så får det bli!

SCCHHKÅÅÅÅÅL!!!

Två timmar senare...

....och vi ligger fortfarande i soffan. Skandal är det enda ord jag kan komma på för denna hemska slöhet som råder just nu.

Messade Mattias och bad att han snälla ska komma och sparka mig i röven för jag sitter fast just nu. Han brukar kunna sätta fart på mig.

Vi får se om jag blir räddad från soffans hemska grepp!

Fler än jag som är trötta...

...och hur lätt är det att ta sig upp från soffan när man har en sån här liggandes i knät?

Nääee, nu är det dags att ta tag i det här. Ska bara försöka få bort hårbollen från knät först.

Morgonpromenaden hjälper inte...

...trots att det är underbart väder och värmen och de härliga vindarna borde ge mig energi men den här årstiden ger mig alltid samma symton. Trötthet. Jag kan sova i evighet och jag är ändå fortfarande lika trött och hinner inte mer än vakna förrän jag vill lägga mig igen. Så efter morgonpromenaden kändes det som någon dragit ett stort tungt täcke av en enda dimmig slöhet över min kropp så inget annat fanns att göra än att låta mig få somna i soffan.

Vaknade nyss och har i alla fall fått i mig lite kaffe och hoppas på att koffeinets uppiggande egenskaper ska väcka min döda kropp till liv så att jag orka göra något vettigt av denna dagen och inte bara tillbringa den i vågrätt läge i soffan.

Jag skickade ett sms till Magistern igår och skrev att jag inte ville längta efter honom för det var precis så jag kände. Jag fick bara ett kort Ok tillbaka så jag förstod att han tog illa vid sig. Ja saknar du mig skrev jag tillbaka och fick svaret...

"JAAAAA. Skulle vilja känna din närhet. Speciellt när jag ska sova. Få krama dig och känna din värme."

Ähh, kändes som ord bara men jag vet inte. Just nu orkar jag inte ens bry mig och kommer inte pocka på hans uppmärksamhet så hans mobilräkning kan gå tillbaka till det normala igen.

Vet inte varför men känner mig lite less bara. Skulle behöva en riktig jävla fylla känns det som och göra något som ger mig ångest dagen efter. Bara för att få känna nåt annat än det här liksom.

Boooooring....

Även om jag känner mig ensam...

...är jag hellre själv än med fel sällskap!

Så jag tackade nej till sällskap i helgen...

Nu går jag och lägger mig!

Ensam...

Fick sms från Rhodos...

"Är här en vecka. Plingar när jag kommer hem"


Jaaa tack!!!

Han ringer...

....och så berättar han att hans sista mobilräkning var så väldigt hög. Okej... är det därför du inte skriver så mycket längre? Nja kanske...

Öhhh jaha???

Ähh jag blir mest irriterad och störd. Störd över att jag saknar honom men ibland funderar jag på om jag vet skillnaden. Om det är HAN eller NÅGON eller någon annan jag saknar. Kan vara vilken fan som helst. Känner bara det kryper i kroppen på mig av irritation och frustration som jag inte riktigt vet vad det beror på.

Nån som ringer men ändå inte har tid att prata. Nån som skickar sms men som sen ändå inte svara. Va fan låt mig vara då istället...

Ähh jag är bara pissed off just nu rent allmänt.

För lite ligga kanske...

Vet att det är mycket tjat...

...om mina intervjuer just nu men det upptar ganska mycket av mina tankar så jag har inte så mycket annat att skriva om för tillfället.

Intervjun idag kändes bra. Känner mig lite som en urvriden disktrasa. Inte för själva intervjun i sig utan mer för att det är mycket med det jobbet jag funderar på. Det verkar hur spännande som helst men som jag skrev innan krävs det att man lär sig lite om mycket för det spänner över så många område. Områden jag aldrig ens varit i närheten av. El, ventilation, ljus, larm och mycket annat tekniskt som jag måste bli insatt i. Inte expert men jag måste ändå känna mig säker på vad jag pratar om. Och för första gången känner jag mig lite osäker på mig själv. Men om de tror på mig kommer jag också att göra det och det viktigaste är att jag är nyfiken och faktiskt VILL lära mig. Men det kändes bra i alla fall så nu är det bara vänta och se.

Intervjun i morgon blev inställd. Det visade sig att det är Valborg och det hade Vd:n inte en tanke på när vi bokade in mötet. Som tur var kunde arbetsförmedlingen boka om biljetten så nu blir det på måndag istället.

Så... nu lovar jag att inte skriva mer om jobbintervjuer på ett tag.

Lovar....

Tiden går sakta...

...för jag önskar att den där intervjun var över och att jag redan visste om jag får jobbet eller inte. Idag träffar jag två chefer så den här intervjun känns så mycket viktigare att den blir bra och att jag gör ett gott intryck. Ju mer jag tänker på jobbet ju mer vill jag ha det sen får vi se efter i morgon om jag känner lika för det andra jobbet.

Som vanligt är jag inte nervös utan mer upprymd inför mötet och jag vet redan innan vad det är de är nyfikna på. Tjejen på rekryteringsfirman berättade att chefen hade en fråga angående mitt cv och det var att det stod väldigt lite om mig som person. Vem JAG är. Och det vill han tydligen veta. Jag skrattade gott inombords med tanke på att är det någon som kan fläka ut sig själv och sitt privatliv så är det ju jag men givetvis är jag en annan person när det gäller mitt yrkesliv. Men kommer han att vilja veta så är väl risken att det inte går att få stopp på mig när jag väl börja prata om mig själv, hahaha.

Nu blir det lite frukost att ladda upp med och så får jag nog slänga ett öga till på företagets hemsida och läsa på lite till.

Kaffe... någon?

Jag blir knäpp...

... av att inte veta vad han tänker eller känner men jag blir nog mer knäpp av att inte riktigt veta vad jag själv vill och känner.

Vet bara att jag tänker på honom och blir glad när vi hörs av men det är ju ingen röd tråd i det. Ibland är det ofta och hela tiden men ibland sporadiskt och korfattat men kontakten finns där hela tiden men varför måste det vara så förbannat svårt.

Egentligen borde jag inte bry mig så länge jag inte själv har en blekaste aning om vad jag vill och känner. Men jag erkänner, jag vill ha uppmärksamheten, vill vara efterlängtad och vara ....ooops... när man skriver om trollen.

Fick ett sms precis. Han tänker på mig, annars hade han väl inte hört av sig och jag frågar om han vill fira med mig om jag får något av jobben...

"Är jorden rund, skiter hajarna i havet, var Hitler en idiot.... klart jag vill fira med dig."

Jag tolkar det som ett JA!

Jag förstår inte...

...men du har säkert dina skäl!

Ja det är den sorgliga sanningen...

....och jag är ledsen om det är just DIN pojkvän. Och nej jag är inte den där tjejen som stöter på upptagna killar och ser det som en sport att ragga hem killar med ring på fingret men den sorgliga sanningen är att jag skulle kunna ha ett harem av upptagna män men för mig är de ganska ointressanta och oftast nobbar jag. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte haft ett äventyr med en upptagen kille och min uppfattning är fortfarande att det är hans problem men det är med ytterst få killar som jag tillåter mig själv att vara den "andra kvinnan"

Men det här är något som stör mig lite för tanken finns ju där hela tiden att det lika väl kunde vara min egen pojkvän som håller på med det där smusslandet, skickar heta sms och ger inviter som är allt annat än oskyldiga.

Jag har skrivit om det tidigare men det tar ju aldrig slut. Bara på knappt två veckors tid har följande hänt...

En kille jag känt i många år och som jag fortfarande har kontakt med och var olyckligt kär i men han valde någon annan som han idag har barn ihop med erbjöd mig i helgen att komma till hans stad och han skulle betala både tåg och hotell och bjuda på middag ute. Och det var andra förfrågan han ger mig på mindre än en vecka. Jag avböjde.

En kille jag haft sporadisk kontakt med för jag var lite nyfiken på honom men när han berättade att han hade tjej drog jag mig tillbaka. Han och en kompis kom på nattligt besök efter krogen och ville mer än gärna stanna trots flickvän hemma. Jag avböjde.

En kille jag varit väldigt förtjust i och träffat nån gång men som helt plötsligt skaffade tjej men fortsätter höra av sig och trånar. Vi träffades lite snabbt när jag var i Stockholm i veckan och han lät mig få veta via sms senare vad han ville göra med mig och hoppades vi skulle ses snart igen. Jag kommer att avböja.

Min förbjudna frukt frågar ständigt när vi ska träffas och hoppas det blir snart men han är också den enda jag tyvärr inte kan tacka nej till. Det är HAN som borde tacka nej till mig för det är han som är upptagen inte jag.

Sen har vi killen jag busade med i camen som ständigt dyker upp och vill träffas trots flickvän men eftersom vi aldrig träffats är det lättare att låta bli även om han är en riktig goding.

Och detta var bara den närmaste tiden. Sen finns det några till som dyker upp med jämna mellanrum och pockar på uppmärksamhet.

Men varför??? Jag hade inte sagt om ifall jag drogs till just upptagna killar men det ger mig ingenting att vara den andra kvinnan. Varför ska jag nöja mig med smulorna? Jag vill ha en HEL KAKA själv! Men framför allt, vad är det som gör att killarna beter sig så här? Det är ju knappast så att jag inbillar mig att det är JAG som är så jävla speciell så de helt enkelt inte kan låta bli.

Som sagt, jag är inte den som stöter på din pojkvän så du behöver inte oroa dig. Det är faktiskt HAN som vill knulla med mig!

Två nya möten inbokade...

...så i morgon ska jag träffa regionchefen och säljchefen för det företag jag var på intervju i Stockholm och på fredag åker jag till Nässjö för att träffa Vd:n för det andra jobbet jag sökt.

Någon frågade var jobben är och båda de här jobben är i Gävle med omnejd. Jag har alltså ett större distrikt som sträcker sig ner till Stockholm/Uppsala och upp till Sundsvall men jag behöver inte ligga borta mer än kanske någon gång ibland. Men det är precis den typen av jobb jag vill ha. Frihet under ansvar och man får sköta sig själv och rör på sig hela tiden vilket passa mig och min rastlöshet perfekt.

Jag har nu läst på om det företag jag ska träffa i morgon och det är ett stort och väletablerat företag men anor sen början av 1900-talet. Det jag ska sälja är väldigt komplext och det får mig att både känna lite nervositet och spänning för det kan bli en enorm utmaning att lära sig om allt det här. Det är en helt ny bransch för mig men det är knappast något negativt men som sagt, det kan bli jäkligt tufft.

På fredag vet jag troligtvis mer om det andra jobbet och snart vet jag om jag har gjort så pass bra ifrån mig att jag blir erbjuden något av jobben, men det återstå att se.

Vi fick kontakt för snart ett år sen...

....och håller kontakten hela tiden om än lite sporadiskt i perioder men han finns där hela tiden som någon slags trygghet för han har funnits där många gånger och stöttat och gett mig stryka när jag som mest behövt det.

Jag visste redan från början att han levde för sitt jobb. I första mailet jag fick skrev han...

"Har lyckats pricka in en hel del av det jag satt som mål här i livet och känner att jag är nära ett av mina livs slutmål... jag har liiiiite svårt att motivera mig till att sluta jobba så mycket just nu eller minska min fokusering, för jag är sååååå nära."

Jag föll för honom direkt för han var precis allt det jag letat efter. Någon jag kan se upp till och någon som kan ge mig råd och stötta mig både privat och i yrkeslivet för han är fylld av erfarenhet och framgång och lever för att utvecklas i sitt jobb och det triggar mig med målmedvetna män men som ändå bär på en ödmjukhet, och det gör han.

Det var i maj vi fick kontakt och vi kände båda två att det var något speciellt men han vågade inte träffa mig då av rädsla för att falla och han var övertygad om att jag skulle få honom att fullständigt tappa fokus och inte kunna fokusera på det som var viktigast just då, hans jobb. Han lovade att vi skulle träffas i augusti när det hade lugnat ner sig lite. Nu har det snart gått ett år och vi har fortfarande inte träffats men det gör mig inget. Jag vet att han finns där och han vet att jag finns här och på något sätt hör vi ihop fast vi aldrig träffats. Och det beror mycket på hans underbara ord han skrev i ett mail...

"Petra...tänk om mitt slutmål vore att lära känna dig.., (kanske skall vi kämpa du och jag, framåt i livet, sida vid sida och ta oss an världen ståendes med våra ryggar vända mot varann och oövervinnerliga säga: let it come...bring it on! ...kanske lite som Modesty Blaise och Willy Garvin."

De där orden har fått mig att stanna kvar vid hans sida och han vid min även om vi lever våra liv på varsitt håll och jag träffar andra och han på sitt sätt men ändå vet vi någonstans innerst inne att vi kommer att träffas och då kommer det att kännas och det är just det som gör att han drar ut på det, för han vet och fortsätter att tala om det för mig hela tiden och senast igår när vi än en gång talades vid i telefon...

"Träffade jag dig skulle jag aldrig mer kunna jobba som jag gör nu. Det skulle vara omöjligt för mig att lämna dig då"

Han skulle kunna vara mannen i mitt liv och han kallar mig för sin blivande fru och vi skrattar åt lustigheten att vi aldrig träffats men ändå känner varandra så väl och delat mer än vad många som lever ihop har gjort. Vi fyller år på samma dag och har samma värderingar och vi skrattar åt våra likheter och vi är sammanflätade på mer än ett sätt. Han har funnits där i min sorg och glädje och han har tröstat när mitt hjärta har gråtit och varit arg för min skull när jag varit arg och funnits där när jag behövt det som mest även om han befunnit sig på andra sidan jorden just då.

Varje gång vi pratas vid säger vi att nu måste det vara dags att träffas men jag vet att det kommer dröja ett tag till och det gör faktiskt inget. Han finns där ändå och är det meningen att vi ska träffas så gör vi det och är det meningen att vi ska kämpa ihop framåt i livet så kommer vi att göra det. Förr eller senare...

Fy fan vad dåligt...

...när man varit sugen på plättar i flera dagar och till slut köper färdiga att bara värma i micron.

Jag skäms fan så dålig husmor jag är. Stackars den man som får mig på halsen.

Ähh vad fan... jag är ju bra i sängen!!!

Eller???

Hur dum får jag va...

Jag älskar stunden på morgonen...

....med frukost och kaffe i soffan framför tv:n med datorn i knät så jag kan läsa alla mina favoritbloggar!

Tack alla ni mina favoriter för att ni förgyller min morgon!

Ja vilka ni är ser ni ju där *pekar ut till höger*

The end...

Jag bestämmer att det ska vara så från och med nu och att från och med idag är det något nytt och bra som kommer hända.

The end för arbetslösheten oavsett om jag inte får just detta jobbet eller det andra jag ska på intervju på för i vilket fall har jag fått tillbaka tron på mig själv och att det här fixar sig förr eller senare och jag kommer kämpa för att det blir förr.

Jag vill verkligen inte ta ut något i förskott utan är bara glad att det gick så bra som det gjorde idag och det ger mig styrka att orka fortsätta kämpa för att ta mig ur den här situationen oavsett hur det blir.

The end för socialbidrag och a-kassa och äntligen kanske jag kan få en riktig lön och kunna börja leva normalt igen. Få känna att jag klarar mig själv och inte behöva be om hjälp och slippa känna den skammen jag känt över att behöva göra det.

Och nu säger jag The end för den här dagen och kryper till sängs för jag behöver nog smälta det här lite och så ska jag fortsätta hålla tummarna för att det går bra på torsdag och att jag kan få en ny tid till den andra intervjun.

The end...

Ett tips om du bjuder Petti på vin...

....ge henne inte rödvin om du har vita mattor!

Magistern kvittrade så glatt sist vi pratades vid i telefon för han hade fått bort vinfläckarna från sin vita köksmatta som jag lyckades fixa sist jag var hos honom. Det var så mysigt i köket där han lagade maten och jag satt vid datorn och läste högt för honom och smuttade på det goda vinet och så skulle jag bara flytta lite på datorn och TJOFF så trillade vinglaset och rödvinet rann ut över hela det fina matsalsbordet och ner i springan mellan skivorna och färgade den vita fina mattan alldeles vinröd.

Min Magister har inte en sån där typisk ungkarlslya utan hans hem är mer som tagen ur en inredningstidning där allt har sin givna plats och det är inga billiga IKEA-möbler utan det där jäkla köksbordet kostade typ lika mycket som hela mitt bohag men han bedyrade att det inte aaaaaaalls gjorde något att jag spillde rödvin på det och mattan var faktiskt en billig IKEA-matta som gick att tvätta i maskin men det visade sig att när vi tog ut mattan från tvättmaskinen senare på kvällen var fläckarna inte alls borta.

Jag skämdes som en liten gris för inte nog med att Jocko både förra gången och denna skitade ner mattan i hallen så den fick tvättas utan nu var det även min tur att skita ner. Men VARFÖR har man VITA mattor i hallen och i köket????

I vilket fall hade han lyckats få bort de där jäkla vinfläckarna och jag behövde inte alls tänka på det mera. Men jag gör det och framför allt tänker jag på hur en kille som han som är så ordentlig och ordningsam och som har kryddorna i perfekta rader skulle stå ut med en slarver som jag. Och han som direkt kan ställa sig och diska efter maten och alltid plockar av soffbordet på kvällen om man suttit där och kvällsfikat till skillnad från mig som kan vänta dagar innan jag orkar ta bort kaffekoppar och smörgåstallrikar och diska gör jag när besticken tagit slut.

Hur länge kan två så olika personligheter stå ut med varandras egenheter? Eller är det en sån kille jag behöver för att skärpa till mig och han behöver en sån tjej som jag för att släppa lite på sitt pedanteri? Eller skulle det sluta i massa bråk och tjaffs tro?

Ja vad ska jag säga...

....mer än att jag är lite fulle för på tåget hem intog jag denna utsökta "lyxmiddag" och en flaska vin för jag är helt enkelt så jävla glad så jag unnade mig att bli lite måndagsfuller.

I vilket fall... jag kom fram till Alvik i allför god tid så jag satte mig nere vid vattnet och bara njöt av den fina utsikten innan klockan var så pass mycket så jag kunde infinna mig på Isakssons rekryteringsfirmas kontor och då var jag ändå en haltimme tidig. Blev motagen av en väldigt trevlig ung tjej som visade sig vara den som skulle "grilla" mig men eftersom jag var tidig fick jag en kopp kaffe och ett formulär att fylla i och när det ändå fanns tid så passade jag på att ringa Vd:n på det andra företaget jag sökt jobb på och när hon svarar så pratar hon med mig som om vi vore gamla kompisar från förr. Vi bestämmer att jag ska åka till Nässjö på torsdag för att träffa henne för intervju.

Den unga tjejen kommer tillbaka och med sig har hon en ny anställd som hon gärna vill ha med under vårt möte och frågar om det är okej och jag har inga invändningar. Mötet går jättebra och under hela samtalet känner jag hur allt jag säger och berättar liksom stämmer in precis på vad det är de söker och desto säkrare känner jag mig och kan slappna av. Hon antecknar så pennan glöder och när det är dags för henne att berätta om företaget och vad jobbet innebär blir jag bara ännu mer övertygad om att det är ett jobb som skulle passa mig.

Sen helt plötsligt säger hon "Ja och så lönen, vi vill veta vad du vill ha i lön"
Jag lovar jag sitter som en fågelholk och stammar och får inte fram ett vettigt ord.

"Ja men ni säljare brukar veta EXAKT vad ni vill ha i lön och vara så väldigt bestämda på den punkten."

Jag vet varken ut eller in!! Jag har varit egen företagare i över tre år och knappt kunnat ta ut någon lön och de andra säljjobben jag haft har varit väldigt mycket provisionsbaserade och en låg grundlön. Nu snackar vi fast månadslön och jag har verkligen INGEN jävla aning vad jag kan kräva.

Men då säger hon "Ja säljarna på det här företaget har mellan ** och **"

Att inte jag trillar av stolen då. Men jag döljer givetvis min chockade känsla och låtsas som det där var precis vad jag hade tänkt säga och så säger jag en summa mitt i mellan de hon sagt.

Ja frågar jag... jag tänker på bil eftersom man kör en del.

"Det är givetvis tjänstebil men jag har inte en aaaaning om vad det är för märke"

Jisses tänker jag. Jag hade nöjt mig med hälften av lönen och en cykel!

Sen berättar jag i förbifarten att jag ska på intervju på torsdag till ett annat företag...

"TORSDAG????" säger hon högt. "Jag har bestämt att du ska träffa chefen och han kan bara på torsdag"

Jahaa... ja inte sa jag nej till det utan det blir att boka om mötet med Vd:n i Nässjö.

Alltså förstå ni att jag beställde vin och drack mig lite fulle mitt på blanka måndagen???

Jag tror jag drömmer....

Jag förstår inte...

....riktigt det här men kanske är jag korkad. Men Jocko har blivit pappa till sex stycken valpar och nu ligger de ute till försäljning för 6000 kr st. Ni kan klicka här för att se annonsen.

Jag är erbjuden 1500 kr som ersättning för att Jocko ställde upp. Är inte det jävligt lite? Jag menar.... Jocko stod ändå för en ganska viktig bit i hela den där processen, eller?

Vad är rimligt att få?

På väg...

...och jag känner mig ganska nöjd med The businesslook även om jag har nya höga klackar som jag är helt övertygad kommer kännas efter några timmar men det får fan vara värt lite skoskav en dag som denna.

Jag brukar alltid förbereda mig inför varje intervju med att läsa på lite om företaget men just nu vet jag inte ens vem som är arbetsgivare så jag kan helt enkelt inte läsa på ett skvatt denna gång. Ska bli jäkligt spännande att få veta vad det är för jobb det handlar om för just nu vet jag knappt vad det är jag ska sälja mer än att det handlar om fastighetsdrift och underhåll. En tjänst helt enkelt till fastighetsägare och industrifastigheter.

Känner mig grymt taggad i alla fall så nu kan inte skenande elefanter stoppa fröken Petti!

Nä nu ska jag sluta tjata om det här, förlåt men jag är bara så himlans ivrig och glad att jag kanske kanske snart har ett jobb!

Lite kaffe nu!

Hihihi...

....jag är lite glad nu!

Ringde Vd:n på det andra jobbet jag så gärna vill ha som det var 500 sökande till och hon vill jag kommer ner till deras huvudkontor nu redan i veckan. Ska ringa igen i eftermiddag och bestämma dag och tid.

Åhh tänk, tänk om jag har sån tur att jag kan få något av dessa två jobb.

Gud hör böner...

Idag är det dags...

...att ta på skjortan och The businessface och bege sig till stora staden för intervju och som vanligt känner jag inte av varken någon oro eller nervositet inför mötet. Vet inte om det är något bra för man säger ju att man ska vara lite nervös för då gör man bättre ifrån sig. Jag vet inte... jag fungerar nog inte riktigt så. Tror att det räcker med den känslan jag har att jag ser fram emot det och tycker det är spännande att få höra mer om vad det är för jobb och att jag vet att jag inte kan göra mer än mitt bästa och hoppas att det räcker.

Det blir kritstrecksrandig dräkt och väst, kanske slips och givetvis höga klackar. Hur ska de kunna motstå, hihi.

Ja det blir bra...

Han ringer...

...helt utan förvarning för vi brukar inte ringa varandra utan mest skicka sms och så även idag så jag blir förvånad när jag ser hans namn på mobildisplayen när det ringer och jag kommer än en gång på mig själv att bli så där glad och konstigt fnittrig. Men jag antar att det är något bra men samtidigt vill jag inte ta ut något av mina känsloyttringar i förväg. Vad det betyder vill jag inte analysera sönder utan låter det bara få vara där.

Men jag saknar honom faktiskt lite och jag saknar att sitta med honom i soffan och dricka rödvin och äta ölkorv som vi gjort de gånger vi träffats och därför bestämt att det liksom har blivit "vår grej" och kommer att göra det nästa gång vi ses också. Nästa gång? Jag vill inte längta tills vi ses nästa gång. Jag vill inte riktigt hamna där igen för det gör mig lite rädd. Att längta och sakna är väldigt nära släkt med gråt och ensamhet och en känsla av att vara övergiven och jag vet allt för väl hur det känns och vill inte vara där igen.

I ett ögonblick idag hade jag tankar om att stänga av helt. Att inte tillåta mig falla för någon utan vara kall och bara leka runt. Träffa olika killar för olika behov men hålla hjärtat utanför. Någon att mysa i soffan med, någon att ha hett och galet sex med, någon att somna på armen med och någon att dela tankar och funderingar med. Det viktigaste är bara att de här killarna inte känner varandra.

Men jag tror inte jag är skapt för det men jag önskar faktiskt jag var det. Det skulle vara så enkelt att ha det så. Inga känslor, inget hjärta som kan bli krossat, ingen självkänsla som behöver få sig ett slag på käften.

Jag är så jävla rädd att få ont i hjärtat igen...

Söndagsmys i soffan!

Jocko håller mig sällskap och tittar på en film. Den handlar om en kvinna som blir lämnad av sin man för en annan kvinna och den kvinnan får även hennes jobb. Känns som jag kan känna igen vissa delar och vet hur det känns.

Ska bli kul att se hur hennes liv slutar men ännu mer spännande att se hur mitt liv blir.

I morgon är det Stockholm och intervju som gäller. Jag kommer göra ALLT för att få de att förstå att jag är perfekt för jobbet. I morgon ska jag också ringa Vd:n igen på det andra jobbet jag sökt och henne tänker jag också övertyga hur perfekt jag är. Om jag tror tillräckligt mycket på det själv så måste ju även de göra det. Eller??

Ja så måste det vara...

Vaknar tidigt idag igen...

...för någon vill inte jag ska sova mera så massa buffande och pipande fick mig att bli klarvaken och morgonkel var det enda som fick tyst på den lilla lurviga.

Magistern är på väg till en fotbollsmatch med sina killar han tränar och tydligen tänker han på mig för han skickar sms och skriver han önskar han var hos mig och lovar att vi snart ska ses igen och denna gången blir det han som får komma hem till mig. Jag vill gärna träffa honom snart igen även om jag just för tillfället har mina tankar spridda överallt och ingenstans.

Jag försöker fortfarande landa efter gårdagen och även om det inte gör ont eller är svårt längre påverkar det mig så pass att jag måste samla ihop mig och fortsätta gå framåt och inte fastna igen. Det är ett fint ställe att vara på och jag njuter av att fått vara där igen och känna och uppleva det jag saknat och längtat så efter men jag får inte stanna på det stället utan bara hälsa på en stund och njuta av ögonblicket. Sen måste jag gå vidare igen...

Vill bara stanna en liten stund till. I tanken.
Bara lite till, sen går jag...

Soffläge...

...med datorn i knät och pizzan jag nyss krängt i mig ligger som en betongklump i magen men jag känner mig ändå lättare än på länge.

Magistern skickade mig ett sms innan i kväll...

"Min röda halsduk luktar dig"

Mmm... jag tror han saknar mig lite och jag tänker på honom också.

Han kallar mig P.

"Nu går vi och lägger oss P"

"P... du är lite wild and crazy du "

Han är rolig min magister. Och fin. Men idag fick han ta ett steg åt sidan i mina tankar för jag behövde ge plats åt någon annan en stund.

Men nu är jag själv igen. Vem vill finnas i mina tankar nu?

Du...

Hatar, hatar, hatar...

....att det ligger en hög räkningar på hallgolvet när jag kommer hem och ångesten över vilka jag kan betala och inte kan betala känns som en snara runt min hals. Det är dags för månadens besök hos socialen och jag verkligen hatar det, hatar, hatar, hatar...

Tar alla papper jag behöver ha med mig och det är intyg och specifikationer till förbannelse och jag önskar bara jag slipper det här snart för trots att jag vet att jag har rätt till den där förbannade hjälpen så tar det mig emot och när besöket är över känns det som en sten har lättat från mina axlar. Cyklar direkt därifrån till arbetsförmedlingen för att få nästa ekonomiska hjälp men det besöket kanske genererar i ett jobb så att få deras hjälp med resan till intervjun i Stockholm jag ska till på måndag känns inte lika tungt. De bokar biljetten till mig så det enda jag behöver göra nu är att göra bra ifrån mig på intervjun.

Snälla, snälla Gud om du nu finns, låt mig få ett jobb snart så jag slipper hata, hata den här situationen jag befinner mig i. Jag vill klara mig själv. Vill inte ha någon hjälp.

På måndag ska jag ringa Vd:n igen om det andra säljjobbet så nu lägger jag allt mitt hopp till att jag kan få någon av dessa två jobb.

Men nu tar jag helg och lägger alla jobbtankar på hyllan...

Dit ingen kan nå.

Jag vet inte vad det är.

En nerv som sitter där.

Vet inte om den går från mitt hjärta.

Eller mitt sköte.

Och även om jag kan känna värme i mitt bröst.

Lust.

Så berörs inte den där nerven.

Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan.

Finns inga ord.

Vet bara hur den känns.

Känslan.

En glöd, en gnista.

En eld som sprider sig i hela min kropp.

Vill känna den igen.

Men ingen når riktigt dit.

Jag vet det nu.

Det är bara du som kan nå dit.

Ge mig den där känslan.

Nå den där nerven.

Vill....

Två glasögonormar!

Sitter på tåget på väg hem igen och har lämnat magistern för denna gången. Och jag vet inte om/när vi ses igen men jag tror jag kommer att sakna honom lite och han säger han kommer sakna mig också men han är en upptagen man och med tanke på att det tog en månad innan vi träffades igen denna gång så kanske det tar en månad tills vi ses igen. Men det gör inget. I alla fall som det känns just nu.

Om jag är kär?

Jag vet inte om jag vågar släppa in någon ännu och jag håller hårt i mitt hjärta. Och det kommer jag göra den här gången när tåget stannar på en speciell plats för nu är jag beredd så nu håller jag mitt hjärta hårt i handen tills tåget rullar ut från den där allt för välkända platsen där det finns minnen jag inte kan värja mig ifrån.

Men nog påverka han mig. På ett bra sätt. Och jag verkar påverka honom också och framför allt verkade han tycka det var otroligt mysigt när jag igår läste högt för honom ur bloggen om det jag skrivit om honom. Han log och ville jag skulle läsa mera för han blev glad att jag skrev om honom och han såg ut som en liten förtjust pojke. Men jag har ingen brådska med någonting utan njuter av de stunder vi får ihop sen får framtiden utvisa vad som komma skall eller inte.

Det blir bra det...

Kaffe, någon???

Går en runda...

....i hans hemstad och försöker fördriva tiden men utan pengar är det inget roligt alls så när jag fönstershoppat och betalat fem kronor för att få skita så beger jag mig hem till hans lägenhet igen och sätter mig i soffan och funderar på hur jag ska spendera över två timmar innan han kommer hem. Men bara efter fem minuter öppnas ytterdörren och det där mörka ruffsiga håret och de där plirande ögonen uppenbarar sig och jag kommer på mig själv med att fnittra som en liten flicka för att jag blir så glad över att se honom. Ja jag blir förvånad själv över känslan men jag blir superglad att han redan är hemma och jag slänger mig runt hans hals och överöser honom med mina pussar och han kramar mig hårt tillbaka.

Han är trött min magister så vi går och lägger oss och vilar en stund. Vi somnar båda två i hans stora sköna säng med alla djuren vid fötterna och när jag vaknar ligger jag och tjuvtittar på honom när han sover. Han plutar så sött med munnen och de långa mörka ögonfransarna rör sig för att han säkert drömmer något. Jag trycker mina läppar mot den där plutiga munnen och han vaknar och kryper in i min famn och vi ligger kvar och bara myser.

I kväll är sista kvällen så vi går och handlar och som vanligt är den han som får stå vid spisen. Men innan han börjar laga kvällens mat sitter vid med en varsin dator i knät och han dricker öl och jag vin och av någon anledning kommer vi på att vi ska räkna hur många av våra vänner vi legat med på facebook och jag fnittrar av den dumma leken men tycker ändå det är lite spännande att få veta. Sen fortsätter vi leken och jag ska få gissa vilka tjejer jag tror han varit med men han villl inte svara utan flinar bara hemlighetsfullt och lyssnar på mina teorier om vilka tjejer jag tror han varit med och vilka jag hoppas han inte varit med och trots att jag envisas med att vilja veta får jag fortsätta leva i ovetskap. Kanske lika bra det.

"Fantombild"...

...på magistern eftersom en del är lite nyfikna!

Lite hemlig vill jag nog ha honom...

Vaknar av klockan...

....och vet att han har ställt den så att det ska finnas en stund över till morgonmys och jag kryper intill hans varma nakna kropp och myser av att han så tydligt visar att han gärna ägnar lite mer tid än vad som egentligen finns åt att få vara mig nära. Det känns skönt att få vara lite speciell, få vara den han inte vill lämna på morgonen trots att han måste. Det känns skönt att få vara speciell och veta att han vill skynda sig hem för att jag är där och väntar.

Varför är det så viktigt att få känna sig speciell? Varför vill jag så gärna känna så? Och varför kan jag inte nöja mig med att veta att jag är speciell för honom utan fortfarande har en önskan om att ha varit speciell för någon annan?

Det borde inte spela någon roll längre. Inte nu. Ändå penetrerar den frågan mitt huvud om och om igen. Var jag någonsin speciell?

Och varför ställer jag frågor jag ändå inte vill veta svaret på. Det är ändå inte det svaret jag vill ha som jag får. Att ja... jag var speciell!

Varför kan jag inte njuta av att jag är speciell nu, för honom?

Sitter i soffan...

...nyduschad och luktar gott när han kommer hem från jobbet dyngsur av allt regn och han är så där busig i håret som jag älskar och de små mörka lockarna klistrar sig runt hans söta ansikte. Först hälsar han på våra djur som springer runt benen på honom och ber om uppmärksamhet och fjantig som jag är fylls jag av värme när jag ser hur glad min hund är för honom redan efter den här korta tiden. Sen är det min tur att få min beskärda del och han placerar en regnblöt puss på mina läppar och han ler och de där underbara ögonen riktigt lyser.

Han är trött och fast jag erbjudit mig att laga mat till han kom hem vill han inte ha så jag tar honom i handen och leder in honom i sovrummet och bäddar ner honom och pussar honom i pannan och säger han ska vila en stund medan jag går ut med hunden och jag låtsas lite att jag är den perfekta flickvännen bara för att få känna den där känslan. Och när jag är ute och går i regnet med hunden tänker jag på hur fin han är och att jag säkert skulle bli en bra flickvän till honom och han en bra pojkvän till mig men jag tvivlar på att det kommer att bli så. Så på vägen hem går jag in på ett bageri och köper två stora kakor för jag vet att han är en lika stor gottegris som jag och precis som jag trodde blir han överlycklig över kakorna och jag får fortsätta låtsas att jag är den där perfekta flickvännen.

Jag kryper ner till honom i sängen och smyger in min arm runt honom och han är varm och luktar gott och jag leker med fingrarna i hans tjocka mörka hår som lockar sig i nacken och det känns bra och mysigt på alla sätt men det är något som inte berörs. Jag vet vad det är men jag låtsas inte om det. Inte nu. Och när han vänder sig om mot mig och ser på mig med de där underbara ögonen glömmer jag bort det för en stund och njuter av att få vara i hans famn.

Nu sitter jag här ensam i hans soffa medan han är på möte och när han kommer hem ska vi dricka kaffe och äta kakorna jag köpt och jag ska låtsas att jag är den perfekta flickvännen och att han är min pojkvän.

Men bara på låtsas...

Jag en människa!

Har bara väntat på att någon ska tala om för mig hur jag ska skriva i den här bloggen eller vad jag ska skriva om och framför allt vad jag inte ska skriva om.

Har man följt mig och den här bloggen tror jag man har en ganska klar bild om vem jag är och hur jag är och JA jag är öppen som en bok, kan lämna ut mig själv väldigt mycket och jag har hela tiden skrivit rakt från hjärtat, på gott och ont.

Jag skriver när jag är glad, när jag mår dåligt och allt därimellan och jag har vänt ut och in på mig själv på ett sätt som kanske inte många skulle göra som inte ha en anonym blogg. Men det är mitt val att vara sån för det är sån jag är i verkliga livet. Jag litar blint på alla och är många gånger lite för godtrogen för mitt eget bästa men jag vill fortsätta vara sån. Jag vill inte gå genom livet och vara misstänksam mot människor. Och jag tror och hoppas att om jag är ärlig och öppen mot människor så känner de att de kan vara detsamma för mig. Jag vill att andra ska kunna känna att det kan lita på mig och att det som sägs till mig stannar där.

Att vara människa innebär att känna. Känna glädje, känna sorg, saknad och längtan. Känna besvikelse och frustration, känna kärlek och hat och allt det har jag delat med mig av i den här bloggen och allt jag skriver står jag för.

Och jag skriver om min lust. Förlåt mig ni känsliga som tycker att det inte passar sig eller som tycker att jag inte borde skriva öppet om att jag har den känslan i mig eller att jag inte borde skriva vad jag gör med den känslan men ibland gör jag det ändå. Därför att jag tycker det är en vacker och fin känsla och som jag är glad att jag kan känna igen. Och framför allt tycker jag om att skriva om den känslan och få sätta ord på de. Måste jag skriva en speciell sexblogg med varningstex för att få uttrycka den känslan? Den här bloggen handlar om mig och knappast om mitt sexliv men ibland skriver jag små bitar ur det ändå och det är inget jag skäms för. Herre gud min mamma läser ju den här bloggen och kan hon läsa det jag skriver så borde väl för fan andra klara av det. eller?

Idag fick jag höra att folk kan misstolka det jag skriver och att det kan uppfattas som provokativt. Jag vet inte vad som kan missuppfattas? Att jag skulle vara en dålig människa för att jag känner lust? Och att jag skulle skriva om min lust bara för att provocera är ju bara befängt. Jag är människa och alla människor känner lust men jag kanske har lättare att uttrycka den och inte tycker att det är något konstigt.

Så... ni som är mina läsare, stör det er mycket att jag ibland skriver om det ämnet? Är jag en dålig människa som delar med mig även av de känslorna?

Är det bara jag som är otroligt korkad och naiv som tror att ni läsare kan välja själva om ni vill läsa om det eller inte? Läs inte om det stör er...

Pratade med lillebror...

...som just nu befinner sig hemma hos mig vilket känns lite tråkigt med tanke på att jag är någon annanstans när han väl kommer och hälsa på. Nu vet jag ju att det inte var mest för min skull han kom utan för en söt tjejs skull med långt hår och världens sötaste leende men jag tycker ändå det är tråkigt att hans besök skulle krocka med min tripp till annan ort. Han berättade att det snöade och då känns det skönt att jag är där det inte snöar just nu.

Igår möttes jag av en stor varm famn och mjuka pussar och ett busigt leende när jag klev av tåget. Han är som en liten nallebjörn och väl hemma ville den där nallebjörnen kramas och pussas hela tiden och det märktes att jag var efterlängtad Vi drack the och jag fick min efterlängtade smörgås och våra djur verkade vara lika glada som vi över att få ses igen och det var två vita bollar som for omkring och busade tills vi fick nog och ryade åt de att lugna ner sig.

Det var mysigt att få ligga i en famn igen och få somna med någon nära. Men ännu vet jag inte hur nära jag kommer att låta honom komma och jag vet inte hur nära han vill komma och just nu låter jag det vara en fråga utan svar för jag vet inte om jag har något svar eller vill ha något svar.

Just nu njuter jag bara av att få vara här med honom, njuter av att se hur svårt han har att slita sig för att gå till jobbet utan vill ligga kvar i sängen med mig och kommer tillbaka flera gånger för att säga hejdå och ge mig en puss och jag skrattar när han stängt dörren men kommer tillbaka efter en stund igen för han glömt något och fast att han är sen måste han komma in till mig igen och ge mig en sista puss.

Jag vet att jag borde tänka framåt men just nu tänker jag bara vara här och nu!

Sitter på tåget...

...med huvudet nere i datorn och tåget stannar på station efter station och jag reflektera inte över vilka eller var vi är men av någon anledning när tåget stannar vid en hållplats lyfter jag huvudet från datorn. Platsen är smärtsamt välbekant. Jag har stigit av där och någon har mött mig med ett leende och varma kyssar.

Jag förstår inte. Har åkt det här tåget förut och det stannade aldrig där och hade jag vetat hade jag kunnat vara förberedd. Det var jag inte nu och något kramar hårt om mitt hjärta när jag ser namnet på skylten utanför tågfönstret. Något skriker i mig att kliva av för det hade liksom varit så naturligt att göra det. Då... inte nu.

Trodde jag gråtit sista tårarna över det som varit men nu sköljer känslorna över mig som en kraftig våg och när jag ser min egen spegelbild i fönstret ser jag tårarna rinna ner över mina kinder. Varför känner jag så här? Inte nu!! Jag är ju på väg till en annan hållplats, till någon annan som möter mig med ett stort leende och varma kyssar.

Jag känner hungern i min mage och skickar iväg ett sms för att tala om att jag nog behöva äta något när jag kommer fram.

"Du får the och smörgås. Jag möter dig vid tåget"

Det blir bra. Se framåt... inte bakåt...

Lek

Vi har aldrig träffats men vi har haft tät kontakt i över två år. Pratat i telefon. skickat mängder av sms och sporadisk kontakt på msn eftersom jag sällan är online där. Han är snygg, sådär blont ruffsigt hår som jag älskar, sånt man vill dra fingrarna igenom och kärleksfullt ruffsa runt i. Hans ögon är helt magiska med obestämd färg och jag vet att skulle vi ses skulle jag vara förlorad i de. Jag är glad att vi inte träffats för jag har på känn att jag skulle falla handlöst och få mitt hjärta krossat.

Men han finns där ständigt i bakgrunden och dyker upp när jag minst anar det och de gångerna är alltid lika välkomna. Idag hade jag min msn igång för ovanlighetens skull och rätt var det är finns han där och pockar på min uppmärksamhet. Charmar och triggar som bara han kan.

"Sätt på camen så jag får se dig" skriver han trots att han vet att jag hatar att visa mig i camen och slängde faktiskt ut den förra efter allt tjat från killar som inte kunde ta ett nej. Men nu sitter den liksom fast i min laptop och den där jäkla ikonen skriker "SÄTT PÅ MIG"

"Nopp" skriver jag tillbaka och han fortsätter tjata och jag förklara att jag inte alls har någon lust att visa mig för honom som jag ser ut. Jag visar mig helt enkelt inte för någon i camen och det vet han om.

"Du är skyldig mig det" försöker han med och tänker på den gången han låg nerbäddad i sin säng och vi pratade och han hade sin cam på så jag kunde se hans ruffsiga kallufs och underbara bröstkorg.

Jag fortsätter neka honom och hinner både duscha och börja borsta tänderna och när jag kommer tillbaka till datorn är han fortfarande kvar och tjatar om att jag ska sätta på camen och där mitt i allt vårt lekfulla tjaffs sätter jag på camen och i den lilla rutan kan jag se det han ser. Mig själv i svarta underkläder och med tandborsten i högsta hugg och glasögonen nere på näsan och ett oborstat ruffsigt hår.

"Åh sekreteralooken, sexigt" skriver han och jag flinar tillbaka mot kameran.

"Ska bara spotta" skriver jag tillbaka och reser mig upp och är tillbaka när tandborstningen är klar.

Jag sätter mig på knä framför datorn som står på golvet och är kopplad till stereon och hög musik pumpar ut från högtalarna.

"Nice musik" skriver han. "Rumpskakamusik"

"Kan du höra musiken" frågar jag förvånat och han skrattar till svar så tydligen kan han höra mig också men vi fortsätter skriva till varandra.

"Du är fan det sexigaste jag sett på länge" skriver han och jag känner hur jag blir varm i hela kroppen och njuter lite av situationen. Jag lutar mig på armbågarna framför skärmen med hakan i händerna och läser de charmiga raderna han skriver till mig och jag förstår vad det är som håller på att hända på andra sidan.

"Önskar jag hade min cam så du kunde se vad jag gör just nu" men jag behöver inte se för att förstå vad han gör och jag vill inte heller se. För mig räcker vetskapen och jag som alltid avskytt allt sånt där kommer på mig själv med att njuta av att någon tittar på mig och njuter av det han ser och den lilla bilden som visar samma sak som han ser visar en ganska sexig och attraktiv kvinna och det gör mig glad att jag känner så. Det är en härlig känsla och den där känslan är också den som får mig att fortsätta den där spännande leken framför kameran.

"Skruva ner musiken" skriver han "Jag vill höra dig"

Och han får mig till saker jag lovade mig själv att aldrig göra när jag slängde ut den förra kameran men helt plötsligt dras jag med i hans eggande ord och det blir en lek mellan oss som blit hetare och intensivare och tanken på vad jag får honom till gör mig alldeles snurrig och pirrig och till slut explodera vi båda två och jag blir både förvånad och överaskad över att jag gjorde något jag aldrig trodde jag skulle göra.

"Du måste komma hit snart" skriver han men både han och jag vet att det skulle vara farligt om vi möttes på riktigt för han befinner sig i en relation och jag vet att jag skulle kunna falla på ett ögonblick för honom.

Nej... det räcker med det här!

Going to take...

...the lovetrain!

Fuck...

Idag fyller "Stål-mannen" år!

Grattis fina du på din födelsedag!

Önskar jag kunde få ge dig en grattiskram.

Du får nöja dig med en hyllning på min blogg istället.

Puss o kram och hoppas du får en bra födelsedag!

Nu är han hemma i Sverige...

....lät han mig få veta i ett sms i kväll. Han skulle egentligen ha åkt utomlands igen men den där vulkanen ville tydligen något annat.

Han jobbar på flygplatsen i Oslo så han åker jorden runt för priser en annan bara kan drömma om.

I vilket fall är han hemma nu och ska vara hemma några veckor så vi skulle nog hinna med lite ost och sex... förlåt... ost och kex ska det givetvis vara.

Tja... i brist på magistrar och brandmän så duger en ängel gott och väl för lite trevligt sällskap.

Smink till salu!

Nu har jag varit duktig och lagt upp lite auktioner igen på Tradera så jag kan få in lite pengar.

Med tanke på att jag haft en kosmetikbutik i några år har jag samlat på mig en del och nu har jag tröttnat på att ha massa smink liggande överallt som jag ändå aldrig använder. Tro det eller ej men jag sminkar mig knappt. Jo då fråga Azita som skäller på mig när jag kommer som ett spöke jämt och ständigt.

Jag lagt ut smink för tusentals kronor för endast 1 kr.

Kolla här om ni är nyfikna.

Förbjuden frukt...

...smakar alltid bäst, varför är det så?

Han har varit min förbjudna frukt och jag kommer nog alltid vara hans. Sen våra vägar korsades första gången har det funnits en spänning, en passion och attraktion vi inte riktigt kan förklara och trots att vi borde låtit bli så har vi allt för många gånger gett vika när lusten varit för stor. Stulna stunder på platser vi inte borde vara och korta stunder som vi har exploderat ihop och många gånger har vi sagt varandra att detta skulle vara den sista.

Det har aldrig gått att hålla...

Vi dras till varandra igen och igen. Vi är vänner och har kommit att komma varandra nära och delat hemligheter och gett varandra förtroende som bundit oss samman. Men vi kommer aldrig bli mer än vänner även om jag många gånger önskat något annat men aldrig visat mina innersta känslor för honom av oro att han skulle försvinna om han visste.

Vi har följts åt i varandras svåra stunder och nu vet jag att han är glad för min skull att jag mår bra igen och det värmer i mitt hjärta när han säger det och jag vet att han verkligen menar det.

Men när jag tänker på honom blir jag varm på andra ställen också. Han kommer alltid vara min svaghet, min ömma punkt och i mitt hjärta kommer jag alltid önska lite mer. Men tanken på att han är svag för mig, att jag alltid kommer att locka honom och att vi alltid dras till varandra som magneter räcker gott och väl och tanken på att jag snart får ha honom nära igen får mig att rysa av välbehag.

Han är min förbjudna frukt och jag är hans...

Jag är lite nyfiken...

...på vem det är som är här och läser från Rix FM?

Kan du inte säga hej?

Fick ett samtal nyss....

...från en rekryteringsfirma och jag är kallad till intervju. Det är ett jobb som regionsansvarig säljare av fastighetsteknik och underhåll.

Så himla skönt att det börja röra på sig på jobbfronten så jag ska nog inte behöva gå arbetslös så länge till.

Det är som med killar det här med jobb, ju fler krokar ute ju större chans att något bra fastnar.

Undrar vad jag får först... en pojkvän eller ett jobb? Kan säga att jag helst vill ha ett jobb och fortsätter ha krokar ute för en pojkvän men det gör mig inget om det blir långtidsfiske.

Det här betyder i alla fall att min lilla resa jag skulle göra i morgon kanske får planeras om. Jag väntar just nu på besked från berörd person om jag ska sätta mig på tåget i morgon eller inte.

Spännande, spännande...

Kvinna i en mansdominerad värld!

Jag har sökt ett jobb som jag väldigt gärna vill ha. Så pass mycket att jag idag ringde upp VD:n på företaget och frågade hur det går med ansökningarna. Hon berättade att det var 500 sökande men att hon faktiskt kom ihåg mig just för mitt namn. Jag tror att jag genom mitt samtal trängde mig före ca 485 st för hon och jag fann varandra direkt och på det hon sa förstod jag att hon tyckte jag skulle vara perfekt för jobbet.

Det vi var helt överens om var att det kan vara en fördel att vara kvinnlig säljare i en mansdominerad värld och hon berättade att hon precis som jag har lättare att sitta i förhandlingar med män än med kvinnor. Och det har jag fått bevisat många gånger i mina tidigare jobb som säljare men det riktiga beviset på min pondus som affärskvinna fick jag när jag blev vald till ordförande i affärsnätverket BNI där jag var ensam kvinna med över tjugo stycken kostymklädda bankdirektörer, advokater, revisorer och andra högt uppsatta personer från affärsvärlden, alla män. Och inte bara en gång utan när jag var tvungen att byta stad för mötena pga att jag bytte bransch så blev jag vald till ordförande i den gruppen också när det var dags för styrelsebyte. För mig var det ett enormt bevis på att jag var en duktig affärskvinna och att jag ingav förtroende. Själv kände jag mig som någon slags liten maskot och trodde inte alls att någon tog lilla mig på allvar. Men tydligen lyckades jag dölja det och visade bara upp min affärsmässiga sida.

Nu kommer jag hålla tummarna för att när jag ringer henne nästa vecka igen så vill hon att jag ska komma på intervju även om vi redan gått igenom det mesta på telefon. För det här är ett jobb jag verkligen vill ha. Har väntat i flera veckor på att sista ansökningsdagen skulle gå ut. Jag vill inte ge något besked till jobbet i Stockholm innan jag vet hur det blir med det här för om jag får välja så vill jag hellre ha det här jobbet även om lönen kanske är lite sämre.

Har jag tur så sitter jag snart vid förhandlingsbordet med en man igen...

P.S Bilden har ingenting att göra med hur jag sköter mina förhandlingar, om det nu var någon som trodde det. Tyckte det var en snygg bild bara...

Promenad i solen...

....varma vindar smeker min kind och jag fylls med ny energi och tankarna är ljusa och innehåller hopp och framtidstro.

Mitt äventyr i dag blev inställt och skjuts lite på tiden så min dag kommer se lite annorlunda ut. Mer tid för jobbsökande, tid att ordna mer försäljningar på Tradera och en runda till stan kommer att hinnas med.

Och även om mitt äventyr idag blev inställt så är det ett annat litet äventyr av helt annan karaktär inplanerat.

I morgon åker jag...

Och??? Som om jag skulle bry mig om att det är en ny vecka. Måndag, tisdag eller onsdag eller nån annan jävla dag spelar liksom ingen roll för alla dagar ser exakt lika ut och jag är grymt jävla trött på det.

Jag mår bra igen, känner mig glad och gråter inte längre och de där dalarna känns ganska avlägsna även om jag råkat snubbla ner en stund i hålet men jag har inte blivit så långvarig där utan lyckats kravla mig upp ganska fort igen. Men jag är inte det minsta tillfreds med min situation ändå även om jag fogat mig något allt eftersom tiden gått och jag ser mera framåt än bakåt även om vissa spöken hänger kvar och tyvärr kommer göra det för en lång framtid.

Det enda jag vill är att få något meningsfyllt att fylla mina dagar med igen. Så som jag alltid haft. Så som det alltid varit i mitt liv. För jag har sällan behövt ha det som jag har det just nu och jag är övertygad om att det snart är över men fram till dess är det svårt att hitta mening med varför jag inte ska ligga kvar i sängen på morgonen.

Jag längtar till jag har ett jobb igen. Få rutin, kunna känna skillnad på vardag och helg. Göra något som får mig att känna mig nyttig, duktig och inte som nu... meningslös, värdelös och oduglig. Vill kunna göra rätt för mig, inte få bidrag och behöva be om hjälp. Jag hatar det, verkligen hatar det!!

Måndag??? Vadå måndag?? Vem bryr sig liksom?

I morgon är det dags...

...för mitt lilla äventyr som jag så hemlighetsfullt skrev om för ett tag sen. Ska bli helt underbart roligt och jag är så förväntansfull, uppspelt och taggad för det här är något fröken Petti verkligen älskar att få göra och när det är med proffs som det är denna gången finns det inga gränser för hur exalterad jag är över att få göra det här.

Har ni tur kanske ni får se resultatet sen.

Snacka om att jag är som ett litet barn dagen innan julafton just nu, hihi...

Vi har haft besök...

...Jocko och jag av den här trasselsudden och hans matte Ammi. Först gick vi en promenad så att killarna fick busa av sig lite sen blev det kaffe och god kaka som Ammi hade med sig och massa tjejskvaller så klart.

Ammi har flirtat in sig lite hos min lillebror efter att hon sett honom här på bloggen, hihi, så nu är han minsann på väg upp hit och ska hälsa på. Vet inte om det är mest för hennes skull eller för min men det ska bli kul att få träffa honom.

Nu har jag lagt upp nästan alla skor på Tradera så snart kommer det in lite extrapengar och det behövs mer än väl just nu. Fy fan vad dålig ekonomi jag har och det är hemskt när man är van vid att alltid ha pengar och kunna göra vad man vill. Ammi köpte lite kläder av mig av allt jag har som ligger här och väntar på att bli utlagt på Tradera så det blev en liten slant.

Vill ni kolla mina skoauktioner klicka här.

Jag ligger i skilsmässa...

....med en del av mina älsklingar men vi måste tyvärr gå skilda vägar. Det sliter i mitt hjärta och helst vill jag ha kvar allihop men med tanke på min ekonomi har jag inget annat val än att sälja av en hel del av mina älskade skor.

Tradera here we come...