Om att tjura!

Jag blir som ett tjurigt litet barn när jag saknar honom sådär fruktansvärt mycket och jag inte har tillgång till honom på det sätt jag önskar. Då blir jag obstinat och känner mig tvär och sur. Vill liksom straffa honom för min längtan. Fast jag innerst inne vet att han längtar lika mycket som jag. Men det spelar ingen roll. Har jag bestämt mig för att tjura så gör jag det.

Därför försöker jag upprätthålla den tjurigheten när han hör av sig på morgonen och frågar om han får komma förbi och ge mig en puss. Helst vill jag svara att NÄÄ jag vill inte ha någon puss fast riktigt så tjurig kan inte ens jag vara. Gör som du vill blir mitt svar. Lagom tjurigt. Och när han kommer och drar bort täcket från mitt huvud vill jag helst slänga mig runt halsen på honom, borra in min näsa i hans hals, där det doftar så gott men jag har ju bestämt mig. Han ska straffas för min längtan. Så jag behåller händerna under täcket.

När han bara några minuter senare lämnar mig ensam igen inser jag att nu längtar jag ju bara ännu mer efter honom. Och jag hade innan bestämt mig för att han minsann ska få plågas lika mycket som jag och få känna på hur det känns att sakna så jag hade inte tänkt att ta mig dit han befinner sig som jag brukar i veckorna.

Jag inser ganska fort att det är lönlöst att försöka stå emot. Hur skulle jag kunna låta bli att ta tillfället att få vara med honom när det inte finns något annat jag hellre vill? Så efter pussel med personal och lån av bil kommer jag likförbannat att tillbringa natten ihop med honom. För hur skulle jag kunna låta bli?

Men jag kommer nog att tjura lite ändå. Bara för ATT liksom...



Feeling Crazy!

Saknar, längtar och tiden känns som min värsta fiende. Vill den ska gå fort. Vill att sen ska vara nu och jag har inget tålamod just idag till att vara förnuftig och tänka klart. Tänka framåt. Vara en stor och duktig flicka. FUCK för duktiga och stora flickor. Jag vill gråta, krypa in i den där famnen där jag känner mig trygg, känner mig hemma. Men den är inte här och det sliter i mig. Vill skrika rakt ut. Skrika KOM HIT!!

Men idag lyssnar ingen. Jag försöker förklara och korta svar får mig att undra om budskapet gått fram. Och det är bara en av frustrationerna. Att inte kunna prata, kommunicera när jag känner behovet som störst. Att få glada tecknade gubbar när det jag behöver är lugnande ord viskade i mitt öra och armar som håller hårt i min kropp.

Vet att tiden kommer. Håll ut bara. Vänta lite till men det är inte lätt när det känns som jag väntat i oändlighet. Jag vet att det är värt det. Jag vet att det blir bra. Jag VET DET! Men det hjälper inte dagar som denna när saknaden är som ett tungt ok på mina axlar att bära. Inte dagar då jag känner mig trött och less och ensam. Så satans ensam.

Ibland hatar jag att behöva vara en stor och duktig flicka...

Lördag!

Jag dricker alkoholfritt bubbel och försöker intala mig att det visst går att vara bland berusade människor trots att jag själv inte är i det tillståndet. Det är svårt. Helst med tre stycken väldigt glada och berusade tjejer som är på ett helt annat humör än jag. Och jag känner mig tråkig, trist och ganska utanför deras fnittrande. Inte för att jag inte unnar de att fnittra och ha kul. Bara det att ja inte riktigt är där.

Jag saknar min älskling. Så fruktansvärt mycket så när telefonen ringer och det är han kan jag knappt hålla tårarna borta. Talar om för honom hur jobbiga jag tycker de här helgerna är. Att jag önskar att jag fick vara med honom. Han säger han saknar mig också och försöker få mig på bättre humör. Säger att jag ska göra som honom... tänka framåt, tänka att vi snart har all tid i världen ihop men det hjälper inte NU när jag håller på att gå sönder av saknad.

Så står jag där i baren. Någon bjuder på drink. Alkoholfri. Jag tackar och går därifrån även om det kanske inte var det som förväntades av mig. Orkar inte vara trevlig som tack. Går förbi dansgolvet och inte ens musiken som annars brukar väcka mitt danssinne till liv lockar mig. Möter blickar. Ser hur det tittas och flinas men jag kan inte ens le tillbaka. Och enda gången jag känner ett sug i magen är när jag tänker på min älskling. Tänker på hur glad och tacksam jag är för att jag har honom. Slipper glida med blicken över rummet för att scanna av om det finns några lämpliga kandidater att lägga kvällens flirt på. Känner bara avsmak för alltihop. Just då. Vill bara hem.

Lämnar stället och beger mig hem. Hem till min ensamma säng men denna gången känner jag ingen besvikelse över att behöva krypa ner själv i sängen efter krogen utan bara tacksamhet. För jag vet att även om jag somnar själv så är jag inte längre ensam.

Vägen till lycka!

Ibland funderar jag på läkarvården och hur den fungerar egentligen och framför allt om de bryr sig om sina patienter över huvud taget. I snart tre veckor har jag varit utan mina piller och istället börjat äta hälsokost. Och det är som ni märkt ett kämpande. Men frågan är vad jag kämpar med? Är det utsättningseffekt av att ha slutat med de tabletter jag stoppat i mig i halva mitt liv även om dosen varit minimal? Eller är det biverkningar av hälsokosten jag börjat med? Eller... inbillningssjuka jag skapat av otryggheten av vetskapen att jag inte har den där tryggheten tabletterna varit för mig? I vilket fall kände jag att jag ville prata med min läkare om det. Läkaren som skrivit ut mina tabletter och som jag inte träffat på snart två år. Kanske jag skulle behöva gå i samtal igen just nu för att få lite stöd i min kamp?

Jag ringer vårdcentralen och talar om min situation. Att jag tycker det är mig övermäktigt just nu men att jag själv tror att det är övergående men det kanske vore på sin plats att träffa min läkare för att diskutera hur jag ska göra i fortsättningen. När sköterskan ringer tillbaka efter att ha rådgjort med min läkare är hennes svar chockerande....

- *****  säger det att om du mår så här dåligt är det bara att börja med dina tabletter igen. Dosen kan du reglera lite själv.

Ursäkta??? Inget erbjudande om att få komma dit och prata med min läkare. Inget samtal där han frågar hur jag mår, hur länge sen det är jag slutade, hur mycket jag åt när jag slutade. Inga frågor alls utan det är lättast att bara trycka i mig piller igen.

Jävla idioter måste jag säga. Och jag totalvägrade följa deras råd. Tvingade mig till en samtalsakuttid och tackade sen för mig.

Istället gick jag till biblioteket och letade bland alla de höga hyllorna efter böcker om ångestproblem. Jag har försökt tidigare men har nog varit så dålig vid de tillfällena att jag inte kunnat eller orkat ta mig till det som stått. Och jag har nog då också trott att piller var det enda som kunde hjälpa. Inga självhjälpsböcker. Idag vet jag bättre. Jag VET att det handlar om mina tankar, min egen oro och mina rädslor. Och där bland alla de färgglada bokryggarna stod den och liksom ropade på mig. Så för första gången sen skoltiden är jag nu bibliotekskund igen.

Det räckte att läsa de första sidorna så la sig ett lugn över mig. Jag tror jag har hittat precis rätt bok att läsa och jag tror också den kan hjälpa. För även om jag redan innan visste att det finns de som blivit helt fri från sin ångest utan tabletter har jag inte riktigt kunnat tro att det skulle gälla mig. Bokens första sidor fick mig att äntligen tro att det visst kan vara så.

En annan sak jag vet påverka måendet psykiskt är träning. Det vet jag ju eftersom jag själv varit instruktör i många år och vet att under de perioder jag tränat som mest också haft mindre ångest. Men det finns något jag alltid trott mer på än att stå i en aerobicsal och hoppa och det är löpning. Men min kropp har inte riktigt velat anammat detta fenomen. För även om min kropp varit i trim har den inte haft orken för löpning. Man blir ju liksom bra på det man tränar. Jag känner mig tung och flåsig efter bara hundra meter och blodsmaken i munnen har inte direkt gett mig blodad tand. Men jag har ju förstått att de som verkligen övervinner den där tunga biten i början blir frälsta.

Så igår drog Azita och en kompis till henne med mig ut i spåret. Hon lovade att vi inte skulle springa hela tiden men det enda jag såg av henne var hennes söta lilla rumpa som vickade sött framför mig på alldeles för lång håll. Och jag sprang. Jag flåsade som ett djur, benen kändes som klumpar och jag var övertygad om att jag skulle dö. Men långt där inne i min kropp kände jag någonstans att det där faktiskt var bra. Att jag säkert skulle kunna hitta till den där sköna känslan när man liksom viner fram. Inte just då. Men att det finns där.

Det blev 4,5 km och det firade jag sen i Azitas soffa med chokladpudding och vispgrädde.

Och ja... just nu håller sig både oro och ångest på avstånd. Det ger mig hopp. Att det kanske kommer att gå bra utan piller. Med en självhjälpsbok och löpning är jag i alla fall på väg åt rätt hål!

Feeling better!

Två dagar på mysiga hotell vid underbara Siljan med min älskling. Han jobbar om dagarna och jag försöker ta hand om mig själv. Försöker att hitta lugnet i själen. När han hämtade mig i går morse log jag och var glad att få vara honom nära igen men han märker så klart att jag inte är som jag brukar. För oron gnagde fortfarande i mitt bröst men som alltid när jag får vara med honom så hittar jag någon form av lugn igen. Han är den bästa medicinen för min ledsna själv. Och i hans famn känner jag mig trygg.

Jag unnar mig mysiga behandlingar. Både igår och idag har jag fått massage, sköna ansiktsbehandlingar och fötterna är mjukare än bäbisfötter. Och jag och älsklingen badade bubbelbad och bara njöt av att få vara ensamma i poolen och göra sånt som man gör när man är förälskade. Balsam för själen.

Men jag är trött. Sover mycket och känner mig ändå helt slut. Vet inte om det är kraften det tar på mig att må så här eller om det är en släng av PMS också. Kombinationen borde göra vilken människa som helst till det trötta orosmonster jag är just nu.

Jag är glad för att jag har honom. Som kramar mig. Ger mig frukost på sängen och masserar mina fötter. Vill inte behöva må så här när jag är med honom men hoppas han förstår att det här är en del av mig och att jag gör så gott jag kan. Jag vet ju att mina dagar inte alltid är så här. Att jag för det mesta är den där glada och spralliga tjejen ha blev så förälskad i. Jag är i alla fall tacksam för att han kramar mig, smeker min kind och gör allt för att få mig mjuk i bröstet igen. Han lyckas alltid.

I morgon lämnar jag den här underbara platsen igen och åker hem till verkligheten. Jag hoppas att jag kan behålla en del av lugnet jag fått känna här.

När man känner sig så där ynklig som jag gör i de där stunderna är det skönt att ha en mamma som är världens bästa. Hon man kan ringa till och utan att jag behöver säga något så hör hon direkt vad som är på gång. Känner mig allt för väl och vet så väl vad jag tampas med och ingen är så bra som mamma på att jaga bort de där demonerna. Då spelar det ingen roll att jag är 38 år för just då är det mamma som är bäst. Och trots att det skiljer 67 mil mellan oss så vet jag att hon finns där och det räcker med det där samtalet för att få mig i balans igen.

På söndag är det Mors dag och just nu känns det fruktansvärt tråkigt att jag inte kan vara hemma hos henne och få fira att hon är världens bästa mamma. Vi har inte träffats sen i julas och nu börjar det kännas att det är länge sen. Och jag tycker synd om de som inte har en sån mamma som jag. Nån som alltid finns där. Nån som vet allt om mig. Och då menar jag ALLT och som jag kan prata med om allt. Och framför allt att hon vet och förstår hur jag mår och vad som krävs för att få mig på fötter igen. Och hon lyckas alltid.

Älskar dig så mamma lilla!

Ibland vill jag bara ge upp...

...och öppna den där jävla pillerburken och ta den där egentligen verkningslösa dosen bara för att slippa den här oron och tankefängelset. För det är precis så det är. Tankar som klamrar sig fast och som sen blir en stor tung klump i mitt bröst. Igår var det okej. Nu är det INTE okej. Känner mig nervös, orolig och det fladdrar miljoner fjärilar i mitt bröst men inte de där mysiga fjärilarna. Och så gråten. Som sitter som en stor klump i halsen och jag kämpar för att jag inte ska börja storböla. Passar sig liksom inte på jobbet inför personalen.

Jag försöker hitta logik men jag gör inte det. Är det min PMS? Är det bara hjärnspöken? Vad fan är det för fel?

Vill inte ha det så här. Vill kunna vakna på morgonen med den där mysiga känslan i mitt bröst som jag vet att jag kan göra. Vill inte behöva oroa mig för att jag ska oroa mig. Jag hör ju själv hur sjukt det låter men det är ju sant.

Ska det inte finnas något annat sätt att slippa det här än att behöva stoppa i mig piller? Piller som jag glömmer när jag mår bra. Piller som jag äter alldeles för liten dos av.

Idag känner jag mig bara så jävla svag...

Om att göra ont till gott!

Jag var bjuden på fest igår men vem vill gå på fest med den känslan i kroppen jag hade igår? Jag kunde umgåtts med vänner som ville jag hellre skulle vara där än sitta själv men jag kände inte ett dugg för att vara social även om det var det jag behövde mest. Och jag fick ett fint sms av min lillasyster för hon förstod att jag behövde det och även om hennes råd var att jag skulle umgås med vänner så valde jag att sitta kvar själv hemma ensam i min soffa. Och jag gjorde det bästa för att vara snäll mot mig själv och jaga de där demonerna på flykt. Ett par glas vin och lite ost och kex fick mig att känna mig lite bättre till mods. Och att min älskling kärleksfullt ringde flera gånger trots att han var på fest med vänner gjorde också sitt till.

Och idag har jag gjort allt för att vara snäll mot mig själv för att hålla demonerna på avstånd. En lång morgonpromenad i solen. God frukost. Sysselsatt mig med att pyssla med Tradera som både skingrade tankarna och kommer ger extra pengar i fickan. Mys i parken med fina vänner och två söta barn. Våfflor med grädde och varma vindar i håret.

Små små saker som gör skillnad. Så idag har den hållt sig borta. Den inbillade ångesten. Knackat mig lite på axeln och viskat "har du glömt mig?" Jag har ignorerat. Vägrat se den i ögonen för gör jag det så har den grepp om mig igen.

Små små saker som gör skillnad. För att göra ont till gott!

Trying to stop falling!

Vaknar med en ganska skön känsla i bröstet. Hör fåglarna utanför och jag skickar ett sms till älsklingen att det nog beror på att jag har honom i mitt liv som det känns så bra. Tar mig till jobbet. Äter frukost och dricker kaffe med mamma i andra änden av telefonen. Sen händer något...

Och jag blir så trött på den där känslan som kommer. Oron som gnager i bröstet. Ångesten som lurar på mina axlar. Viskar i mitt öra "du har väl inte glömt mig". Och jag blir ledsen, rädd och så fruktansvärt frustrerad på att det ska vara så svårt att styra mina tankar så de inte tar färste och blir till den där obehagliga känslan. Ångesten som bankar i bröstet.

Om jag bara kunde förstå. Om jag bara kunde värja mig men hur mycket jag än vill så kan jag inte. Den sliter och drar i mig och jag förlorar alltid den kampen.

Och jag förstår inte. Varför ska jag behöva känna mig så ledsen när jag egentligen inte har något att vara ledsen över? Varför ska jag ständigt behöva kämpa emot de där demonerna?

Vet inte hur många dagar det är nu som jag ätit den där hälsokosten istället för min vanliga medicin. Och jag VET ju att det är den tryggheten jag saknar nu när jag inte längre tar den där lilla lilla dosen av de där förbannade pillrena. Jag vill INTE behöva stoppa i mig de bara för att jag ska kunna känna mig lugn.

Vill bara gråta. Krypa ihop och få känna mig liten. Egentligen skulle jag inte vara själv när jag mår så här och Azita har ringt och vill hämta mig men jag vet varken ut eller in. Känner mig bara så jävla patetiskt av att behöva må så här. Och det jobbiga är att det kan vända på nån timme. Rätt var det är så känns det okej och sen kommer de där tankarna över mig igen.

Ett ständigt kämpande med tankarna för att inte falla ner i det där hålet. Kämpa för att tänka rätt. Hur svårt ska det vara egentligen men det ÄR det!

Jahaa...

...då var det fredag igen. Det innebär antagligen fredagsmys för de flesta men jag tjuvstartade redan igår genom att beställa hem en pizza och tulla på flaskan med rödtjut. Sen dog jag i soffan. Som om de slagit mig med en slägga i huvudet. Klockan tolv vaknade jag yr och klibbig på hela kroppen. Så jag antar att det inte är okej att äta en pizza till idag även om det skulle vara grymt gott så här i fredagsmystider.

Jag skulle vilja göra i ordning på min balkong. Lägga dit en sån där grön tjock gräsmatta, köpa mjuka kuddar till mina stolar, hänga upp blomlådor med icke riktiga blommor i för de skulle jag ta död på inom loppet av en vecka. Vill sitta där ute och äta frukost på lördag och söndagsmornarna. Dricka ett glas kallt vitt vin på kvällen och kunna ta en fika med de som kommer hem och fikar med mig. Typ Mattias. Sen vill jag sommarpimpa min Kronancykel. Jag är ju numera billös och det är min fina Kronan som får förflytta mig framåt. Det är bara det att jag har blivit av med fyra stycken Kronancyklar sen jag flyttade till Gävle så nu tänkte jag pimpa min sprillans nya cremfärgade. Tänkte sätta små söta fjärilar överallt. Det borde göra den lite smer svårstulen.

Så i helgen får det bli EN av de två sakerna att göra. Får nog börja med cykeln.

Japp... så får det bli!

Vad ska ni göra era små rumpnissar??

En lycklig Petti...

...och den där känslan jag plågades med ett par dagar försvann exakt klockan 06.30 i går morse. Då hämtade min älskling mig och jag fick tillbringa hela dagen och kvällen med honom. Och det känns som det inte spelar någon roll hur lång tid det går för jag känner bara mer och mer för varje gång jag träffar honom. Njuter av att få sitta där brevid honom i bilen, se på honom, ta på honom och jag blir varm i hela bröstet av att bara få vara honom nära.

Vi möter upp min gamla kollega och äter lunch sen åker vi vidare till det där underbara hotellet med utsikt över vackra Siljan. Där är alla de andra gamla kollegorna och de skrattar åt att vi nästan ses lika ofta nu som när vi jobbade ihop.

I december var vi på samma hotell. Åt julbord och min älskling fyllde år då. Vi badade till och med bubbelbad ihop då. Men då var det inte som denna gången när vi ensamma kryper ner i samma bubbelbad. Då hade vi inte en aning om att vi skulle sitta där några månader senare, omslingrade i varandra, kyssandes och förälskade. Jag tror det var ödet. Och jag njuter av att få vara där med honom. Han gör mig så lycklig och jag önskar vi kunde stanna tiden. Jag kan inte riktigt förstå att jag har hittat den där mannen som får mig att känna den där känslan jag så länge längtat efter. Och trots att han säger att det är på riktigt, att han vill vara med mig så vågar jag ibland inte riktigt tro. Jag vet att det är spöken från förr som gör sig påminda men han säger åt mig att sluta tänka så. Och jag försöker.

Han är det absolut finaste som finns. Och stunderna vi har ihop är något jag inte upplevt på mycket länge. Och när jag tänker efter... så minns jag inte om jag upplevt de alls. Inte med den känslan. Inte med så mycket kärlek och passion. Han gör mig galen. Av kärlek. Av åtrå. Och vi får liksom inte nog av varandra.

Jag somnar på hans bröst och vi vaknar innan klockan ringer och som alltid älskar vi det första vi gör. Och jag säger till honom att vi måste vara rädda om det där. Det fina vi har. Sen låter han mig få somna om och han går och äter frukost med kollegan. Nästa gång han väcker mig har han frukost med sig till mig som jag får äta i sängen.

Han är mannen i mitt liv...

... en sån upplevelse, när jag haft ett sånt där anfall av ångest och panik så sitter oron runt mig som ett skruvstäd. Jag hinner inte mer än slå upp ögonen så känner jag efter. Ja, så jävla dumt men det är så det fungerar. Jag känner efter och liksom letar efter den där känslan. Sitter den kvar? Kommer den igen? Och givetvis så finner jag den lurandes där i bröstet. Det är då jag vill ligga kvar i sängen. Gråta. Ringa mamma och be om hjälp. Men jag försöker vara en stor flicka och går upp och gör de där sakerna jag måste.

Som att ta mig till jobbet och fast att det är min älskade som hämtar mig och kör mig till jobbet kan jag inte le. Jag skäms över att behöva visa honom min svaghet men jag känner mig ändå lättad över att kunna säga honom att det inte denna gången handlar om oss. Eller om honom. Och han förstår.

Jag möter min personal för jag har kallat till möte. Jag lyckas bete mig som den chef jag ska vara men sen tar det liksom slut. Krafterna. För jag känner mig trött. Besviken och ledsen över att känslan från igår sitter kvar. Det är då jag måste vara snäll mot mig själv. Inte slå på mig själv. Bara acceptera att jag just nu mår så här. Helst vill jag bara krypa ihop i ett hörn och gråta. Tycka synd om mig själv. Ja... jag gör det. Och jag tänker tillåta mig att tycka synd om mig själv idag.

Vill så gärna hitta styrkan i något annat än i de där tabletterna. Så jag funderar på att pröva hälsokost. Kanske det hjälper mot min fruktansvärda PMS också. Det borde vara snällare mot kroppen än de andra substanserna jag stoppat i mig. För vad ska jag annars göra? Jag är tydligen inte stark nog för att kunna styra tankar och känslor själv.

Idag måste jag ta hand om mig själv. Så jag tänker sluta tidigare. Hämta hunden på dagis och promenera i solen. Tänka snälla tankar. Klappa på mig själv.

Livet ska vara hårt... annars är det inte livet!

Likt klamrande fingrar...

...som gräver sig in i min hals. Ett grepp som hårdnar och jag försöker att kämpa emot. Det dummaste jag kan göra just då och trots insikt och flera års kämpande med logiken så kan jag inte tänka klart. Jag fortsätter gå genom butiken. Bestämda steg och försöker hela tiden andas och hålla mig lugn och upprepar ord likt ett mantra i mitt huvud. Jag vet så väl vad som händer. Och jag vet så väl varför. Och jag vet också att det inte blir mycket värre än så men jag inser mig besegrad när jag känner gråten i halsen och paniken gör mig mer ledsen än rädd. För jag är så trött på det där ständiga kämpandet. Med mina egna tankar. De där demonerna.

Jag var 18 år när första panikattacken kom. Kommer ihåg varenda sekund av den kvällen och framför allt varje dag efteråt som jag gick omkring och kände ständig skräck för nästa attack. Det blev början på ett liv med panikångest och allt vad det innebär. För att göra en nästan 20 år lång historia kort kan jag i alla fall säga att jag ätit medicin till och från sen dess. Inga mängder. Jag har alltid varit emot att behöva stoppa i mig piller för att må bra. Men accepterade att det kanske var det enda för att kunna leva ett normalt liv. Vet man inte vad panikångest är eller aldrig haft så kan det vara svårt att förstå vad det innebär. Och jag tänker inte förklara här heller för det kan vara så olika från person till person. Jag har klarat mig på minidoser av de där tabletterna och läkarna har ofta sagt att den där lilla dosen varken gör till eller från. Men det har varit min trygghet. Och jag har inte velat sluta helt heller. Har velat vänta till allt runt mig är lugnt. Tills jag känner mig trygg. Jag vet inte om rätt tid är nu men jag..... 

..... jag vågar knappt skriva det.... men jag har nog slutat nu. Jag glömde jämt. För jag mår ju bra. Tog när jag kom ihåg men då så liten dos att ja... kanske meningslöst, men det har varit min trygghet, min snuttefilt. Ångesten som kommer, paniken som klamrar sig fast ibland sitter mer i mitt huvud än någon annanstans. Alltså mer en rädsla för att bli dålig. För jag har varit riktigt dålig ett par gånger av panikångest och det är inget jag önskar min värsta fiende. Långtidssjukskriven så jag nästan miste jobbet. Åkt hem tidigare från en utlandssemester för att ångesten var så stark att jag stod vid poolkanten och skrek rakt ut. Det minnet har etsat sig fast och det är DEN känslan jag är livrädd för att få igen. Därför blir jag rädd, ledsen och panikslagen när mina tankar och känslor drar iväg med mig... som idag.

Jag ställer ner korgen. Tar upp telefonen och ringer Han med den stora famnen. Han bor i närheten och med panik i rösten och gråten i halsen frågar jag om jag får komma några minuter. Jag gör det man absolut inte ska göra i den situationen men jag lämnar butiken. Flyr! När jag kommer innanför hans dörr brister det och jag kan knappt prata av alla tårar och besvikelsen över mig själv. Min svaghet. För att jag inte tar hand om mig själv utan straffar mig själv genom att inte äta ordentligt, inte lyssnar på min kropp och det gör inte det här steget att sluta med medicinen precis lättare. Och det vet jag. Och därför blir jag också både arg och ledsen på mig själv för att jag har egentligen mig själv att skylla. Han får mig lugn igen. Som han alltid får. Som han alltid har fått och jag tackar högre makter för att jag har honom i mitt liv. När jag något lugnare står i hans hall för att gå kramar han om mig hårt och jag suger i mig av hans trygghet och styrka.

Känns som jag sprungit ett maratonlopp och jag vill inte gå hem till ensamheten. Så jag går hem till min älskade Azita och hon lagar mat till mig. Lagad mat som jag  nästan aldrig äter. Och sen får jag krypa upp i hennes knä och hon klappar mig i håret och smeker mig över ryggen. Sånt där som gör mig lugn. Och hon säger "vet du hur glad jag är att jag har dig" men det är ju JAG som är så glad och tacksam över att jag har henne.

Jag fortsätter kämpa lite till. Men jag är rädd. Livrädd. Trots att jag vet att de där demonerna bara sitter i mitt huvud. Att det är mina egna tankar som startar igång alla de där känslorna. Paniken. Ångesten. Jag måste bara komma ihåg att tankar inte är farliga. Men efter nästan 20 års kämpande har jag fortfarande svårt att tänka logiskt när de där händerna klamrar sig fast runt min hals.

Ibland hjälper det att låta den här låten gå på repeat i huvudet!

"In your head, in your head..."

Ohh it`s monday!

Och jag vaknar med samma känsla i kroppen som jag somnade. Längtan. Den där som höll på att göra mig tokig. Ligger kvar i sängen. Vill inte sticka ut tårna utanför täcket. Vill ligga kvar och lyssna på regnet men mest lyssnar jag på alla fotsteg i trappen utanför. Hör hur porten öppnas och stängs och hela tiden hoppas jag på att min dörr ska öppnas men den förblir stängd. Men så ringer telefonen. Och bara jag ser hans nummer blir jag varm i hela kroppen. Han säger han vill komma förbi en stund.

Så öppnas min dörr till slut. Och fast att vi har träffats i flera månader nu så blir jag lika pirrig i magen varje gång jag ser honom. Känner hur jag liksom ler med hela kroppen. Han kryper ner till mig. Pussar mig miljoner gånger på halsen och jag myser, fnissar och drar in hans doft. Klamrar mig fast runt honom. Lyfter på täcket och låter honom få komma mig nära. Och alla dagars frustrerande längtan är äntligen över.

Inget är som att få vara med honom. I hans armar är jag precis som jag vill vara. Varm, mjuk och lycklig. Där vill jag stanna för alltid och tanken på att vi snart kan få vara så där nära, ofta och utan att behöva känna den där slitande längtan och frustrationen gör mig så oerhört lättad. För jag har våndats, oroat mig och plågats av osäkerhet och nu kan jag äntligen slappna av. För jag vet att hans ord är sanna och att han vill vara med mig lika mycket som jag vill vara med honom.

Får man vara så här lycklig?

Och jag kan bara vara där. Det är som det är. Just nu. Och jag gör allt för att tiden bara ska gå. Få timmarna att försvinna, gå framåt och bli en dag då vi kan ses igen. Jag vaknar av att jag har honom på näthinnan. Är det normalt? Att vakna av att jag tänker på honom? Sen försvinner han inte från mina tankar en endaste gång under hela dagen. Jag gör bara mitt bästa för att kunna se annat än bilden av oss tillsammans framför mig.

Äter frukost som bara växer i min mun. Dricker kaffe och jublar över att det sätter igång magen så att jag kan få gå och tömma. Ja jag vet att det är information som är mer än vad ni begär men är man som jag och går på toaletten en gång i veckan så får det liksom bli dagens höjdpunkt. Då kan ni ju fatta själva vad den där saknaden gör med mig. Jag städar. Viker tvätt och förbannar mitt jävla klädshoppande för när allt är rent finns det ingen plats. Och jag känner för att bara lägga allt i kartonger och skicka iväg till röda korset. För inte fan är jag gladare av alla skor och klänningar när jag ändå inte har det nära som jag vill ha nära. Jag får inte plats med underkläderna i byrån utan säkert hälften av allt ligger ovanpå. Är jag lyckligare för att jag äger mer än en veckoranson bh:ar?

Mitt på dan sover jag en stund. Bara för att få timmarna att försvinna lite fortare. Går ut med hunden och gör mig lite gröt. Fortsätter städa och trycker ner kläderna i lådor och pressar in galgarna brevid varanda i garderoben. Han ringer. Ett snabbt samtal bara för att säga att han hör av sig i morgon. Och jag kämpar. Försöker vara stark. Vet att han finns där men att han inte är hos mig sliter mig i stycken. Jag trodde aldrig man kunde sakna någon så fruktansvärt mycket.

Jag fortsätter ta död på timmarna. Tar fram nål och tråd och lagar hål i kläder och sy i ett axelband som gått av. Då förstår jag på allvar att jag håller på att bli tokig av saknad.

Nu är jag berusad. Ett glas vin räcker. Och jag tittar på klockan och väntar på att den ska bli tillräckligt mycket så att jag kan gå och sova. Sova bort timmarna.

Kan man bli tokig av saknad?

En lördag!

Jag ska egentligen inte jobba lördagar men jag har varit hos min personal varje lördag sen vi öppnade. Det känns bra att titta till de lite, köpa med kanelbullar och lösa av de så de kan ta en paus. Frukosten idag åt jag med Azita i hennes butik sen lämnade jag henne för att ta hand om min egen. Sen gick liksom dagen av sig själv.

Och jag saknar. Hela tiden. Och även om det känns lugnare i bröstet nu när allt liksom börja falla på plats så är det fortfarande inte enkelt. Jag försöker verkligen att vara stark och han säger att han älskar mig för det. Att jag måste hålla ut lite till och att det snart finns all tid i världen för oss. Men jag kan ändå känna frustration när jag inget hellre vill än att få känna hans armar om min kropp men jag inte får det. Då spelar det ingen roll att han säger att han vill men inte kan just nu.

Jag svarar inte på hans sms. För jag är sur. Som ett tjurigt litet barn. Han skriver igen och jag svarar fortfarande inte. Tjurar. Då skriver han "du behöver inte svara, jag vet att du läser ändå". Då kan jag inte låta bli att le. Skratta åt honom. Och det är det jag älskar med honom. Att han kan få mig att skratta. Att jag har svårt att vara arg på honom. För innerst inne vet jag ju. Förstår att det är svårt just nu. Att han slits mellan det som varit och det som ska bli. Och jag respekterar det.

Men det gör inte mindre ont för det. Den där längtan sliter i mitt bröst men samtidigt är det skönt med den känslan. Det är ju kärlek. Jag önskar bara att sen var nu. Att allt det som måste gås igenom redan var avklarat. Men det kommer ta tid. Och jag har lovat att vara stark.

För honom kommer jag att vara det. Hans kärlek ger mig styrka...

Så därför har det varit okej att dricka vin i min ensamhet. Att sitta i soffan själv med fötterna uppdragna under filten. För jag vet att vår tid kommer.

Love makes me beautiful!

Jag tror det är så. Att kärleken gör människan vacker. För så känner jag det just nu. Känner hur det strålar genom mina ögon, hur hyn lyser klarare än någonsin och jag behöver inte längre måla mig för att känna mig fin. När jag ser mig själv i spegeln så ler jag och tycker om det jag ser. Kanske beror det på att jag vet att han tycker om det han ser. För han säger det ofta. Hur fin jag är. Och det känns. I hjärtat.

Jag tycker om att känna det han får mig att känna. Jag tycker om den jag blir när jag är med honom. Mjuk, varm, kärleksfull och vacker. Jag tycker om att han får mig att känna att jag duger, precis som jag är.

Jag är inte vackrast i världen, men det räcker att han tycker det!



Tack för de fina orden... älskling!

Regn...

...som faller ner i mörkret där vi går sida vid sida och vi är rörande överens om att vi haft en trevlig kväll ihop med ost, kex och vin. Vi har haft mycket att prata om finaste Emma och jag för det är länge sen vi satt ner och pratade. Förr om åren träffades vi varje dag. Hon med sin lilla kaffe-och-choklad-butik och jag med min kosmetik-butik. I samma galleria och samma väg hem så det fanns alltid tid för att prata. Nu ses vi sällan men idag tog vi oss tid. Och det är alltid lika mysigt.

Och det är skönt med de där vännerna som du kan berätta allt för, de mindre bekväma sakerna, om demonerna och de svagaste sidorna och de tycker om dig ändå. De som inte dömmer. Sån är Emma. Ärlig och rak men inte dömande.

Det är skönt att få avsluta kvällen med en promenad i regnet. Jag älskar regn. Och i kväll doftade det Hägg. Jag blir blöt i håret och jeansen jag köpte till min älskling men som jag fick behålla klibbar runt benen men det gör inget. Regnet gör mig lugn. Och jag känner mig tacksam. För regnet, för de fina vänner jag har runtomkring mig och så givetvis kärleken.

I kväll somnar jag skönt!

I´m burning!

Det känns nästan så. Han har tänt en eld i mitt bröst och den brinner bara starkare för varje dag. Och jag skäms nästan för att jag är så lycklig. För jag vet inte om jag verkligen är värd denna lycka men så tänker jag på de senaste månadernas väntan, den ständiga saknaden och oron om fortsättningen. Så jag lutar mig tillbaka nu och njuter. För jo... jag är värd den här lyckan.

Och jag tänker på hur annorlunda allt är. Att känslan, den där elden i mitt bröst är något jag aldrig tidigare känt. Inte så. Att jag varit förälskad är en självklarhet. Jag är ingen liten flicka längre så jag har hunnit känna den där känslan många gånger om och  blivit sårad och förälskad igen. Men jag har alltid gått vidare. För det har alltid varit något jag saknat. Alltid. Och ibland har det bara varit jakten jag velat ha. Det som varit svårt att få har triggat mig till bristningsgränsen. Ibland har jag fått mitt byte men tröttnat så fort det legat besegrat vid mina fötter. Så jag har vänt det ryggen och jagat vidare.

Det har funnits tankar och jag har ställt mig frågan någon gång nu också. Är det bara för det är svårt som jag så gärna vill stanna kvar. Är det bara det svåråtkomliga jag vill ha? Det ouppnåeliga? För det var ju det han var för mig. Och jag var beredd att kämpa till sista blodsdroppen för att få honom. Men hur skulle det kännas om han blev min? På riktigt? Skulle skimret runt honom falna som det gjort runt alla de andra om han verkligen blev min? Jag behöver inte undra längre...

Jag älskar honom mer än någonsin. En trygghet har landat i mitt bröst och en självklarhet så stark när det gäller mina känslor att jag aldrig behöver tvivla. Det räcker jag ser honom. Hör hans röst. Då flammar den där elden upp i bröstet och sprider en glödhet värme i min kropp. Och jag njuter. Jag njuter av känslan, av kärleken, av glädjen och stoltheten han får mig att känna. Stoltheten över honom för han är det finaste som finns och jag vill visa upp honom för hela världen och skrika högt att denna underbara man är MIN!

Förlåt mig.... men jag befinner mig just nu i något slags kärleksrus. Jag vaknar snart. Men låt mig bara få flyta med lite och framför allt låt mig bara få ur mig orden. Jag behöver nog få se de på pränt för att riktigt kunna förstå att det här är sant och ingen dröm. För som jag skrev till honom...

"Om det här bara är en dröm så väck mig inte"

Han svarade...

"Då kommer du att få sova länge"

Jag älskar honom så och numera....  kallar han mig för sin flickvän!

Tillbaka till verkligheten!

Jag lämnar den här underbara utsikten bakom mig. Två underbara dagar i sol vid en av de vackraste platser jag vet. Och två nätter ihop med den finaste. Och trots att jag är tillbaka på jobbet och har fullt upp så jag knappt hunnit att äta så är jag nog just idag den lyckligaste kvinnan på jorden.

Vet inte om man kan säga "jag älskar dig" för ofta eller om jag någonsin blir trött på att höra han säga mitt namn. Och jag funderar på om jag någonsin kommer att tröttna på att se på honom. När vi sitter där i bilen på väg ifrån den där underbara platsen, på väg hem till verkligheten så försöker jag få honom att förstå hur jag egentligen känner. Men jag förstår knappt själv. För det är liksom... för bra. Men jag är nästan helt säker... nej... jag ÄR säker, på att jag träffat mannen i mitt liv. Jag älskar honom mer än jag någonsin älskat något förut. På ett helt annat sätt. Och jag behöver inte längre vara orolig. Han älskar mig också. Och han kommer att stanna hos mig!

Idag är jag den lyckligaste kvinnan på jorden.

...som jag väntat på så länge. Ett steg framåt, ett bevis på att det är på riktigt. Och jag blir varm i hjärtat av att få höra hans röst. Höra han säga de där orden... att han älskar mig. För jag älskar honom över allt annat. Vill vara med honom och jag känner mig närmare honom än vad jag nånsin gjort.

Så jag kan inte vänta. Vill få krypa in i hans famn NU. Så jag sätter mig på tåget och åker dit där han befinner sig så om några timmar är jag hos honom igen. Och jag känner mig som en liten flicka på julafton. Upprymd, pirrig och förväntansfull. Som alltid när jag ska träffa honom. Och jag önskar den känslan kommer att få finnas där länge. Att jag alltid kommer att få känna den där värmen i bröstet när jag tänker på honom.

Pricken min älskling jag älskar dig så!

Så gick helgen...

...och jag har varit lugnare i hjärtat än på mycket länge. Helgerna brukar innebära saknad, längtan och frustration och en hel del oro men på något sätt har jag varit lugn. För han finns där hela tiden. Inte nära men ändå närvarande och det är så lite som krävs för att jag ska känna den där tryggheten. Saknar gör jag hela tiden. Det gör jag alltid när det gått några dagar sen vi sågs. Jag kan börja sakna honom redan när vi kramas hejdå. Men våra avsked gör inte längre ont. Kanske för att jag vet. Vet att han älskar mig som jag älskar honom. Att vi har kommit så långt på vår väg ihop att det liksom inte finns någon återvändo nu. För vad skulle vi vända tillbaka till? Vi vet ju båda vad vi har och vad som fanns innan oss. Och jag skulle inte vilja tillbaka dit. Och han visar mig hela tiden att även han vill stanna där vi är nu. Hos oss.

Så gick helgen och jag tillbringade stor del av den med min älskade Azita. Hon som fick plocka upp mig från det där hålet i fredags. Det enda som fanns kvar av fredagen i mig var den där jävla migränen. Och med den pulserande i huvudet tog jag mig som i ett töcken till jobbet i lördags. Jag lyckades hålla skenet uppe en stund så att i alla fall personalen fick komma iväg på lunch.

Så gick helgen och jag färgade håret och drack kaffe och Baylis i Azitas soffa. Somnade som ett barn ytterligare en natt brevid henne i hennes stora sköna säng. Och söndagen började jag med en promenad hemåt och frukost i soffan. Sen slog någon mig i huvudet och jag somnade och sov bort halva dagen. Men vad gör väl det när resten av dagen tillbringades vid ån på en filt med grillad kyckling i den varma solen.

Nu önskar jag att jag inte blir sittandes här utan kan göra lite nytta. Men soffan är allt för skön..

Och så blev det henns tur...

...att plocka upp mig. Se till så jag inte låg hemma själv med mina demoner klamrandes fast vid min kropp, sorgen i bröstet och ångesten som smyger allt närmre. Det slår aldrig fel men jag blir lika lamslagen varje gång. Och det spelar ingen roll att jag vet vilken tid på månaden det är. Det är lika svårt att värja sig ändå.

Så hon kommer och hämtar mig. Låter mig få bädda ner mig i hennes soffa och hon gör te och rostat bröd och ser till så jag har det bra. Och det släpper. Demonerna kryper tillbaka till sina hål och jag gråter inga tårar på hela kvällen där under filten i soffan.

Jag får krypa ner i hennes stora sköna säng och där somnar jag gott och jag är så oerhört tacksam för jag har denna underbara lilla Iranska prinsessa i mitt liv!

Tack snälla underbara!

Trevlig fredag!

Drive on the memory lane!

Jag har inte varit i någon av de där städerna på väldigt länge och det är inget jag heller tänkt på men nu sitter jag där i bilen och närmar mig de där platserna. Fast denna gången är målet något helt annat. Och inget av den där smärtan båda de där städerna inneburit för mig finns kvar. Inte ett spår. För nu är jag varm i bröstet av tanken på var jag snart ska befinna mig. I hans famn. Där kärleken finns.

När jag närmar mig det där hotellet vid rondellen ser jag också skylten mot sjukhuset och jag kan nu le åt det minnet. Kör förbi den stora parkeringen där jag stod och tittade ut flera gånger genom hotellfönstret och väntade på den där speciella bilen. Kommer ihåg känslan men den spelar inte längre någon roll. För det jag har nu och är på väg till är så mycket mer på riktigt att det jag kände då bleknar i jämförelse. Och jag är glad och tacksam för att det är så. Jag lämnar den staden bakom mig precis som jag gjort med det som var då.

Så närmar jag mig slutstationen för min resa. Och den staden gör mig lite mer vemodig. För smärtan jag kände då. Det var snö när jag var där. Nu är det grönt på träden och jag ser plötsligt hur vackert det är. Då såg jag aldrig det för de gångerna jag åkte igenom i hans bil var det sent och mörkt. Men det spelar ingen roll nu. För mitt mål denna gången är ett helt annat. En kärleksfull famn där jag känner en trygghet och kärlek jag inte kände sist jag var där. Något som är på riktigt och som jag aldrig behöver tvivla på.

Like a rollecoaster!

Det är ungefär så det varit. Rent känslomässigt. För ena minuten är vi nära igen och jag får gråta mot hans bröst. Säga alla de där orden som i dagar tyngt mig. Han kysser bort mina tårar, kramar mig hårt och får mig att förstå att det är lika jobbigt för honom. Och när vi skiljs åt gör vi det med en varm känsla i våra bröst och jag hoppas vi kan få leva länge på den känslan. Det tar bara några timmar så gråter jag åter igen i frustration. Men som alltid så möts vi någonstans på halva vägen och jag blir lugn igen.

Pizza i sängen, hans händer som smeker mina fötter så där som jag älskar. Hans starka armar runt min kropp och heta kyssar som tänder den där glöden i mig. Den där glöden som jag bara numera känner med honom och den är starkare än någonsin. I en smal säng, i en stad och i ett rum som inte är vårat men som blir vårt kärleksnäste för några timmar och just då spelar ingenting någon roll. Bara hans händer som kärleksfullt håller så där hårt om mitt hår när vi älskar. Hans fingrar över mina läppar för att tysta mina ljud. Och det är just de där stunderna som får oss att förstå att det är så vi vill ha det. Precis just så.

Och någonstans hoppas jag att jag inte behöver säga mer. Att det räcker med tomma hot från min sida för att han ska ta ett steg till framåt. Att den där känslan vi båda känner kan ge honom den där styrkan han så väl behöver. För jag vill inte behöva åka den där känslomässiga bergodalbanan mer. Mina friåk borde vara slut nu och jag börjar bli åksjuk.

Han kommer och besöker mig på jobbet och jag tror inte han förstår hur mysigt jag tycker det är. Hur glad jag blir av att få se honom. Sitta mitt emot honom och dricka kaffe och bara njuta av hur fin han är.

Jag hoppas bara jag slipper säga mer nu. Att alla ord om min frustration, min smärta och längtan sagts för en sista gång. Vill inte behöva hota mer. Och trots att min kärlek är starkare än den någonsin varit förrut kommer jag att vända mig om och gå om jag inte får ge honom den precis så som jag vill ge honom den.

Ord...

Jag har egentligen så mycket som behöver få komma på pränt. Rensa ut orden från systemet. Men måste sortera de först. Väger de fram och tillbaka. Känner på de, smakar på de. Orden som jag bär på. Om det som gör ont, det fina i allt det jobbiga och om kärlek när den är som skörast. Men inte just nu. För just nu vill jag bara vila i känslan.

Jag återkommer snart...

Och jag öppnar munnen...

...och jag hör mig själv säga ord jag egentligen inte alls vill. Och två sekunder efter ångrar jag mig men hur tar man tillbaka något sånt? Och jag vet att jag får det att låta mycket värre än det egentligen är och det var just precis det jag ville. Just i det där ögonblicket. Några få sekunder av smärta i mitt bröst och det blir helt fel.

Egentligen vill jag säga honom hur mycket jag älskar honom och att det är just DET jag känner när jag ser honom igen. Att jag tycker han är det finaste jag vet och att så fort jag bara känner hans doft fylls jag av en sån enorm stark kärlek men jag vet inte hur jag ska få honom att förstå. För samtidigt håller jag på att gå sönder. Jag försöker vara stark, hålla mig kall men så fort jag kommer honom nära så sköljer det över mig. Den där kärleken. Och det gör ont. Så fruktansvärt ont. Det är nog därför jag vill såra honom och säger de där orden. Jag ser i hans ögon hur besviken han blir. Och jag skäms. För jag menar det egentligen inte.

Jag kan inte förklara bättre än så. Min kärlek och frustration fick mig att säga saker jag inte borde sagt men hur tar jag tillbaka det?

Min älskling...

...som alltid finns där!

I´m a big big girl...

Hennes fråga när vi sitter där och skålar i vin får mig att tänka efter en stund...

"Jag tycker inte du verkar vara lika förälskad längre"

Men svaret kommer från hjärtat men jag kan förstå hennes undran. För jag vet att jag kanske inte visar det lika mycket. Inte är ledsen längre. För att jag sitter där med vin i min hand och faktiskt inte stirrar på telefonen hela tiden utan kan le och ägna mig åt att ha trevligt. Men det är för att jag måste. För att jag inte vill befinna mig där i den där väntan längre. Och jag tror jag har stängt av lite. Men jo, jag älskar honom fortfarande. Men jag har tvingat mig själv att få distans till det. Och jag går inte längre under av längtan. För jag kan inte längre gå omkring och sakna något som egentligen aldrig varit mitt.

Han skriver han saknar och älskar mig. Ändå är han inte hos mig och när jag frågar varför han inte kan ta sig tid... blir han tyst. Och det får mig bara att stänga av ännu mer. För vad ska jag annars göra?

I´m a big big girl...

Tears!

Jag blir väckt av telefonen tidigt. Det är min lilla iranska prinsessa och hon vill komma. Hon är ledsen och jag låter henne krypa ner brevid mig i sängen. Kramar henne och stryker hennes kind. Och jag vet så väl hur hon känner och jag försöker få henne att förstå att det är den där lilla flickan i henne som behöver tröst. Hon gråter och när jag frågar om hon vet vad hon är ledsen för säger hon att hon inte vet. Att hon bara känner sig så ensam.

Och det är precis så det är. Vi två, så lika. Med vänner runt oss som älskar oss. Inte är vi ensamma men ändå kommer den där känslan ibland. Och det gör mig så ledsen för hennes skull. För hon är den starkaste kvinna jag vet. Med ett bagage som ingen normal människa skulle orka bära. Och hon har åstadkommit mer än vad många gör under ett helt liv. Affärskvinna, ensam med två barn och alltid ska ta hand om alla andra. Klart hon behöver gråta ibland och att hon känner sig ensam.

Jag stryker henne över håret. Säger att det är okej att vara ledsen. Att det är bra att låta den där lilla flickan få komma fram. Och jag funderar på att hon också skulle behöva någon som honom med den stora famnen som hjälpt mig så många gånger i de där stunderna. Han som fått mig att förstå att jag har henne inom mig. Den där lilla flickan. Han som jag suttit så många gånger med och gråtit floder över sorgen i mitt bröst.  Samma sorg som hon bär.

Vi äter frukost ihop. Tar med våra hundar ut i det fina vädret och jag tror hon känner sig lite bättre till mods. För jag vet, att det är i de där stunderna man behöver få känna att man inte är ensam.

Jag ska aldrig lämna dig ensam älskade vännen!