Pettiwoman

Hemma igen. I lugnet, tryggheten. Lämnade utbildningen lite tidigare för att komma hem till Gävle i vettig tid. Hämtat hem hunden, fått några minuter med finaste Mattias. Saknar honom alltid så när vi inte träffats på några dagar. Mina vänner betyder så mycket för mig och han är den som står mitt hjärta närmast. Honom jag saknar först.

Jag har frusit hela dagen och börjar så smått inse det jag läst om överallt men inte velat ta till mig. Sommaren är slut nu och de små resta håren på mina armar vittnar om att det är på riktigt. Jag ser ner på mina ännu bara ben och ser hur den gyllenbruna färgen försvinner i takt med graderna på termometern. Jag vill suga tag i den och hålla den krampaktigt kvar för jag är inte riktigt redo för hösten tror jag. Det är årstiden då jag ännu mer längtar efter någon att dela mörka kvällar med. Årstiden som liksom är skapt för tvåsamhet och det blir ännu mer påtagligt att jag är ensam.

Idag var en sån där dag. Återfallsdag. De kommer fortfarande ibland och kramar tag om mitt hjärta, gnager lite på det. Ibland kan jag stå emot, ibland inte. Idag var en sån dag då jag inte kunde stå emot och det klandrar jag mig själv för sen. För jag vet att det inte gagnar mig att visa mig svag och tala om att saknaden finns där. Men jag gjorde det ändå, Snart kanske jag klarar av att stå emot även om återfallen återkommer.

Jag har druckit kaffe, doppat chokladkex och ändå kunnat känna lite lugn och njuta av att bara vara hemma igen. Men jag känner mig ensam. Fast jag har bestämt mig för att ta en paus från dejtingsidan nu. Inte betala mer. Jag orkar inte bli besviken mer nu. Bli dissad utan svar. Försöka spela efter alla spelregler om att inte ligga första dejten, inte vara för PÅ och vara sval och ha is i magen och fan och hans moster. Lika bra att inse... jag är inget flickvänsmaterial.

Nej jag är inte bitter, bara realist!