Det här är rätt!

Checkar in på mysigt rum med stor härlig säng, badkar och widescreen. Men det bästa är inte rummet utan när det knackar på dörren och han mitt hjärta håller kär står utanför. Åkt hit för min skull. För att få tillbringa en natt vid min sida och jag blir varm i hjärtat när jag senare ligger och ser honom in i de där underbara ögonen. Vi sjunker ner i varmt bad och sen ner i mjuka lakan. Och natten tar slut alldeles för fort och han måste lämna mig innan solen gått upp. Jag saknar honom så fort han stängt dörren efter sig.

Men jag har annat att tänka på. Som hur man hjälper en kund att välja glasögon och jag jublar lite av glädje inombords när hon väljer de JAG tog fram och inte något av de paren kollegan med många års erfarenhet visar. Och jag sitter med optiken på synundersökningen och försöker suga i mig allt hon säger. Jag lär mig hur man böjer till skalmar och jag är rädd jag ska bryta av de men med mjuka händer fixar jag även det.

Och dagen liksom flyter på och jag lyssnar på butikschefen och tar in all viktig information jag kommer att behöva och jag känner i hela kroppen hur rätt det här är. Jag känner att jag hittat en bransch jag kommer att trivas i och jag är inte ett dugg orolig att det här kommer att gå bra. Bara jag får allt på plats. Att allt jag behöver veta hinner fastna i mitt lilla huvud innan det är dags att öppna min egen butik. Men det är så roligt, så spännande och så härligt att känna att jag har gjort ett bra val när jag beslutade mig för att söka det här och att ta jobbet trots vissa tvivel. Det här är rätt!

I natt sover jag själv i den stora sängen men mina tankar är hos min älskling!



Jag är trött...

... och huvudet fullt med optikertermer efter en fullmatad dag tillsammans med min personal. Jag är den enda som inte har den minsta erfarenhet från branschen och jag tror en del ifrågasätter varför jag fått tjänsten som butikschef utan den kompetensen men troligtvis fick jag jobbet för att ledningen tror på mig och då gör jag också det. Allt går att lära sig och trots att det känns som det är mycket bara efter det lilla idag så är jag övertygad om att det kommer att gå bra. Från och med i morgon ska jag vara ute i butik och lära mig.

Det blev en sen kväll igår och en tidig morgon men det var värt det för att få somna och vakna i famnen på den bäste. När jag är med honom känns allt bra och jag försöker hålla kvar den känslan. Det är svårt. Och ibland känner jag att det finns många ord jag vill säga men som inte bli sagda. Kanske av rädsla.

Måste sluta vara rädd...

Hans röst gör mig varm...

...värmer mitt frusna hjärta och jag känner mig dum och skäms för min oro och mina tvivel. Men hur ska jag få honom att förstå att det inte handlar om honom utan om det jag bär med mig? Hur ska mitt hjärta kunna reagera annorlunda än det gör när det inget annat vet än att bli krossat?

Jag försöker känna tilltro, slappna av och lita på att jag är älskad men det är så fruktansvärt svårt i de där stunderna av ensamhet och när allt känns hopplöst. Spåren och såren i mitt hjärta är allt för färska för att bara kunna glömmas bort. Jag har ju varit här förut. Låtit någon komma nära, öppnat upp mig själv och gett kärlek och jag blev lämnad som en trasa på marken. Fick mitt hjärta krossat och utan att gå in på detaljer kan jag säga att situationen var liknande. Inte en gång. Utan två gånger efter varandra. Jag hamnade i mellan. Fick stiga åt sidan. Och hur ska mitt hjärta veta att att det inte blir så igen? Och då var inte känslorna som nu. Nu är de än mer starkare och på något sätt känns det mer på riktigt. Jag skulle gå under om det visar sig att det inte är så.

Men allt det där blir liksom så litet och obetydligt så fort jag hör hans mjuka röst och hans lugnande ord. Vill krama om honom och hålla honom hårt och tala om för honom hur mycket jag älskar honom. Och berätta att all min oro handlar om rädslan för att mista honom.

I kväll ska jag krypa in i hans famn och bara njuta av att få vara där jag hör hemma!

Tröstshopping!

Vet inte om det kändes något bättre men i vilket fall köpte jag mig en iPhone idag. Bara så där liksom. Blev dessutom grundlurad på abonnemanget som jag tydligen kunde ha fått ett par hundralappar billigare varje månad men va fan... nu är den inköpt så nu är jag precis som alla andra.

Fan... jag som skulle stå emot!

Jag tror jag går sönder snart...

...och jag blir inte hel förrän jag är i hans famn igen!

Så svårt...

... och så ångestfyllt men samtidigt så underbart och kärleksfullt. Men de dagar av kärlek och närhet kan inte kompensera de dagar då mina demoner griper tag om min kropp och rädslan kryper under mitt skinn. Jag mår illa av oro, balanserar på gränsen till kaos och trots att jag kanske borde veta och känna mig trygg finns inga av de känslorna i närheten just nu. Känns som jag ska gå sönder när som helst.

Balanserar på en skör tråd och det känns som jag i vilken sekund som helst kan trampa fel och falla ner i avgrunden. Eller det kanske inte är mina egna steg som skrämmer mig utan de jag inte själv kan styra över. Jag kan inte välja vilken väg de ska ta utan bara gå vid sidan och hoppas de styr rätt.

Och idag, just nu kämpar jag åter igen. Kanske mot väderkvarnar. Kanske mot hjärnspöken men de känns lika skrämmande och verkliga ändå. Jag kan inte sätta ord på det mer än så. Kan inte. Vågar inte. Vet bara att jag är så rädd att jag knappt kan andas...

Snälla håll mig i handen, jag är så rädd!

Slut...

...i hela kroppen. Trött och ömma fötter som sprungit en hel kväll utan paus och mina ben känns som stumma stockar. Enda fördelen har varit att jag inte haft tid att plågas av längtan. Men så fort jag saktar av och satt mig ner i soffan när jag är hemma igen kommer det ifatt mig. Och att kräva av mig då att jag ska vara förstående och förnuftig blir liksom lite för mycket. Just nu är jag inte kapabel till att sätta mig själv åt sidan för det är precis det jag tampats med hela dagen och då blir jag obstinat. Sur och bitter.

Så förlåt.... men just nu är jag inte alls stor och förståndig. Så förlåt om jag bara skiter i allting och verkar kall och hård. Men ibland blir liksom gränsen nådd för vad mitt känslotillstånd klarar av just nu. Och ord som kanske inte är illa menade blir för mig som att trycka på lite för känsliga nerver och jag skjuter rygg som en ilsken katt.

Så be mig vara tyst och du ska få tystnad....

Turn me OFF!

Känslor rår jag inte på hur mycket jag än önskar ibland. Saknad och längtan kan bli till frustration som växer och blir mig övermäktig och liksom rinner över som tårar som jag inte vill visa. För jag vet ju. Och jag försöker vara en stor och duktig flicka. Men ibland går det bara inte. Det är då jag önskar jag hade en sån där knapp. Men jag har inte det och det spelar ingen roll att han kramar mig, kysser mig och säger att jag inte ska vara ledsen för då blir han också ledsen. Klumpen i bröstet går inte att hindra och på några sekunder har den bytt plats till halsen och jag är glad att jag lyckas svälja bort den så länge han är kvar. Men så fort dörren efter honom stängts väller tårarna fram. Jag älskar honom och önskar han kunde stanna lite längre. Saknaden infinner sig bara minuter efter att han gått.

Så i kväll tar jag på mig förklädet och hänger vinöppnaren i sidan och beger mig till restaurangen för att jobba. Det är lönehelg så jag kan bara gissa att det blir mycket att göra. Precis vad jag behöver för att skingra tankarna.

Hoppas ni får en trevlig lördagkväll!

Vaknar...

... redan vid halv fem av att mobilen piper och det är han som skriver att han glömde att säga godnatt. Jag svarar att jag förlåter honom och det konstiga är att den där uteblivna godnatthälsningen faktiskt lämnade en tomhet efter sig. Precis som känslan när han inte är i min närhet. Jag inser att mitt hjärta mer och mer tillhör honom och jag kan bara luta mig tillbaka och lita på hans ord att han känner detsamma.

Jag vaknar flera gånger efter det. Kan aldrig sova länge på morgonen nu för tiden. Vrider och vänder och sängen känns inte alls lika skön klockan nio som den brukar göra. Jag går upp och tar med min lilla älskling ut på en lång morgonpromenad istället för att försöka hitta tillbaka till en känsla i sängen jag inte längre kan framkalla. Solen skiner och det är sånt där hålla-handen-väder men det enda jag kan göra är att stoppa mina frusna händer i vantarna. Jag önskar jag hade hans händer här som höll mina och skyddade de mot kylan men den tiden kommer.

Vår tid kommer...

Vita tulpaner, Champagne och pizza!

Sista dagen på jobbet och jag får agera assistent till mina kollegor och sköta deras pappersjobb. Lugnt och skönt och jag njuter av att veta att det är mina sista timmar vid skrivbordet. Jag får med mig en flaska Champagne hem men den riktiga avtackningen blir om ett par veckor.

Min söta älskling gav mig vita tulpaner som jag älskar och ett kort som värmer. Och hela han värmer mig och idag har varit en sån där dag då jag känner mig extra kärleksfull, längtig och enormt kramsugen. Kanske för att jag inte fått min dagliga kramdos av honom. Det spelar ingen roll att han hela tiden skickar söta sms där han skriver han saknar mig och älskar mig. Den stunden jag fått se honom idag är inte på långa väga nog för att stilla mitt behov av honom. Ibland önskar jag saker och ting kunde vara enkla och att tiden var påverkbar. Men jag vet att jag snart är i hans famn... för alltid... hoppas jag!

I kväll hämtade jag hem fina Cilla till mig. Vi har haft fredagsmys med pizza och lite vin. Vi har legat i en varsin ände av min soffa och bara slappat och det var nog precis var vi båda mäktade med.

Nu kommer jag snart krypa i säng för jag har kommit på att sova är enda botemedlet mot längtan!

På begäran!

Nya naglar och ny frisyr!

Jag var snäll och gav bort två av mina bonuscheckar på hotellövernattningar till tjejerna på salongen där jag fixar mina naglar så idag fick jag tillbaka för min snällhet i form av ny fin färg och frisyr och fixade naglar. Skönt när man kan göra lite byte ibland. Och jag vill ju såklart vara lite extra fin nu när jag ska börja på nytt jobb. Fast tills dess har jag nog i alla fall fixat naglarna minst en gång till. De växer som ogräs så var tredje vecka behöver jag stärka och fila de igen. Det är en lyx jag gärna unna mig.

Vad unnar ni er för lyx?

Sista av allt!

Sista natten på hotell med kollegorna. Sista milen i bilen igår ut till kundbesök som var mer en artighetsvisit och jag lyckades pricka in ett bra möte med kaffe och nybakta bullar i en lackeringsverkstad. Sista kvällsmaten i restaurangen och därför firar jag med hjortfile och ett glas rött. Sista frukosten ihop med kollegorna. Och det känns inte det minsta vemodigt. Eller jo... kanske vissa saker då.

Det är med en lättnad i min kropp jag checkar ut från hotellet och sätter mig i bilen och lämnar den sista staden som säljare bakom mig. Snart får jag även lämna ifrån mig den fina BMW:n jag susat omkring i och ta fram min fina Kronancykel istället. Och i morgon är sista dagen vid mitt skrivbord, den sista kopp kaffe jag dricker där men jag har önskat att varje fredag få äta lunch med mina gamla kollegor och det hoppas jag verkligen vi kan göra. För jag kommer att sakna de annars.

Men jag är ändå helt klar med mitt val, helt övertygad om att jag gjort rätt och nästa vecka börjar jag min utbildning i optikbranschen.

Till min älskling!

*fniss*

Jag räknar ner tiden...

... och liksom befinner mig i någon slags väntan till det som komma skall. Och jag känner en känsla i mitt bröst jag inte minns sist jag hade. Jag söker efter något tungt, något som känns jobbigt eller något att oroa mig över men hur jag än letar finner jag inget. Bara lättnad, glädje och en behaglig mjukhet. Njuter av att dricka de sista vinglasen på hotell. Sista nätterna mellan sterila väggar och sista gångerna jag behöver äta från menyn som ser exakt likadan ut vilket hotell eller vilken stad man än befinner sig i.

Och så får jag besök av honom med den obestämda färgen på ögonen. En vän som är en sån där svårdefinierad vän och jag vet egentligen inte om jag vill träffa honom men tänker att vad kan väl det göra. Han pratar om sin flickvän som är gravid, om att han inte känner vad han borde och jag berättar om att jag känner mer än vad jag gjort på mycket länge. Jag berättar om hur mitt hjärta ligger i händerna på någon och han säger att han är glad för min skull. Så pratar vi om hur man ska göra för att behålla den där känslan. Vad skillnaden är mellan att tappa bort allt det där eller att fortsätta befinna sig i förälskelsen. Han säger de bråkat mycket och då tänker jag att jag vill inte bråka. Jag ska göra allt för att vi ska prata med varandra... men inte bråka. Men jag vet hur svårt det är. Hur ofrånkomligt det är.

Ensam i en hotellsäng. Saknar honom som mest då. Spelar ingen roll att jag hade honom nära hela kvällen igår, hela natten och hela dagen idag. Så fort han försvinner så försvinner en liten bit av mig. Och jag tänker på hur ensamt det är att vakna utan honom vid min sida. Hur tomt det är när han inte lägger sina armar runt min kropp och kysser mig ömt i nacken så fort han vaknar.

Saknar dig så min älskling...

Det blev inget mys...

... under täcket för tiden hade liksom runnit ifrån oss. Men jag fick äta frukost med honom och borra in näsan i hans hals. Och frågorna som finns där som har de jobbiga svaren får vänta tills i kväll. Men jag vet att även om det just nu finns saker som är jobbiga och svårt kommer det i slutänden bli precis som vi vill.

Jag vill vara med honom och just nu skulle jag kunna gå genom eld och vatten för honom!

I rena lakan!

Allt är städat och ett lugn infinner sig över att det äntligen är gjort. Jag kan åka hemifrån i morgon och veta att jag kommer hem på torsdag och bara kan njuta. Nya lakan i sängen och jag ska krypa ner nyduschad om en stund och njuta av att det snart är morgon. Jag längtar...

Tidigt kommer han och väcker mig, kryper ner hos mig under täcket och jag ska krama honom hårt. Ska smeka hans kind och viska hur mycket jag älskar honom. Jag vet att han behöver höra det just nu. Behöver höra att jag finns här.

Jag längtar efter honom så det svider i mitt bröst och det finns inget bättre än att få träffa honom igen efter att vi varit ifrån varandra några dagar. Få krypa in i hans famn, där jag hör hemma. Få hålla om honom, känna hans huvud mot mitt bröst, där han hör hemma.

Du o jag älskling!

Om jag kunde laga era hjärtan!

En dag som den här slås jag av hur fort allt kan vända. Hur något som gjort så ont helt plötsligt kan förvandlas till något vackert och stort. Och tvärtom. Från att ha varit vackert och fint till något som skär och skaver i det mjukaste kött. Där i hjärtetrakten.

Och det är dagar som de här jag önskar jag kunde dela med mig av min lycka och av all den kärlek jag bär. Men jag kan bara lyssna och försöka med mina ord och erfarenhet att tända ett litet hopp.

Hon med de bruna ögonen och det vackra ansiktet hämtar mig och idag bubblar hon av något hon hoppas på och ser fram emot men jag vet att där inne i bröstet bor en sorg och saknad och hon säger det ibland... Jag saknar honom, och så blir de där bruna ögonen alldeles sorgsna. Jag önskar då jag kunde öppna mitt hjärta och ge henne lite av all den kärleken jag just nu bär.

Senare hämtar jag henne den blonda med de mest strålande blå ögon jag sett. Och hennes hjärta är lika sorgset och när hon berättar om det svåra så smärta det mig så, för jag vet precis hur det är att vara där. Hennes strålande ögon blir blanka och jag ser hur hon sväljer den där klumpen och jag önskar att jag kunde ta bort det onda. Men det enda jag kan lova henne är att det finns något bortom allt det mörka och att kärlek kan vara så mycket mer än det hon just nu har upplevt.

Varför är det så orättvist? Varför får vissa massa av kärlek och andra ingenting? Men jag vet också att det kan vända så fort. Precis som för mig. En dag knackar den dig på ryggen och ler med utsträckt famn. Jag önskar bara jag kunde skynda på det lite för eran skull. För hon med de bruna och hon med de blå!

Snart...

Trött o glad!

Det har varit full rulle hela kvällen sen jag steg in på restaurangen och det kändes som jag inte varit borta en dag från det där. Kanske det tar några gånger innan styrkan i vänsterarmen kommer tillbaka för riktigt lika många tallrikar som jag brukade kunna bära klarade jag inte. Men det har varit riktigt kul och jag fick mycket beröm för att det gick så bra och att jag i stort sett var självgående direkt. Lite dricks fick jag med mig hem också.

Nu är jag trött och fötterna hade behövt lite massage med det får älsklingen ge mig näst vi ses. Och håret luktar så där mycket matos som det bara gör när man jobbat på restaurang. Känns lite lagom mysigt välbekant.

Hoppas er lördagkväll varit bra!

It´s still winter!

Men det gör inget när jag får vakna med den skönaste känslan och solen petar mig i ögonen. Klockan är långt innan ringning men jag kan ändå inte somna om. Det blir morgonpromenad med kollegan P som jag inte träffat på över en vecka och medan våra hundar lufsar omkring i den knastriga snön berättar han om resan han precis kommit hem ifrån. Fina kollegan P som har en stor del i att jag fick mitt nya jobb. Han som varit min mentor och förtroliga. Jag kommer att sakna honom men hoppas våra morgonpromenader kan bli till en lördagsrutin så jag kan fortsätta träffa honom.

Äter frukost med mamma i andra änden av telefon och jag hade tänkt att efter det skulle jag ta tag i denna lördag med städning. Men något händer. Tröttheten och huvudvärk får mig att vilja vila en stund. Det blir tre timmar på soffan som inte alls var min tanke. Så någon städning blev det inte. Däremot ett samtal med älskade pappa som jag inte pratat med på ett tag så äntligen får jag berätta om nya jobbet och i förbifarten berättar jag att jag träffat mannen i mitt liv. Håll hårt i honom säger pappa och ja... vi kommer hålla hårt i varandra!

Nu ska jag klä på mig den svarta kjolen, vita blusen och förklädet och hänga min vinöppnare i midjan för snart ska jag tillbaka till det jag så länge längtat efter... att få servera.

Så vill ni träffa mig är det bara att ta sig till den där Grekiska restaurangen jag kommer att befinna mig på!

Jag är grymt nyfiken...

... på vilka det är som kommer att jobba under mig så idag bad jag de maila över uppgifter på de personer som ska jobba i butiken. Den infon får jag nästa vecka och det ska bli jättespännande att få se vilka det är. Vad jag vet kommer det att vara tre optiker, tre optikerassistenter och minst lika många säljare.

Och de kommer att få världens bästa chef. Jorå... det vet jag för det sa alltid min personal i butiken (men de vågade kanske inget annat).

Spännande...

Friday i´m in love!

Precis som The Cure sjunger känner jag lite extra denna fredag. Inte bara i mannen som kallar mig sin ängel utan lite i  allt möjligt. Livet som sådant och den där lyckan jag äntligen får känna på så många olika sätt. Den som jag trodde var en utopi och som kändes så oändligt långt borta. Den som låg gömd någonstans i mitt bröst och bara väntade på att få explodera och fylla mig igen. Den lyckan är jag lite förälskad i denna fredag.

Och jag känner en förälskelse när jag får träffa mina två underbara M&M över en kaffe och jag bubblande får berätta om det som händer mig just nu. De två människor som stått mig närmast ända sen jag kom till denna underbara stad. Och den är jag också lite förälskad i denna fredag när jag tänker på så mycket den gett mig sen jag flyttade hit. Möjligheter och vänner jag aldrig annars hade fått.

Träffar underbara C som flyttat hit. Det är första gången vi ses igen på över 3,5 år och jag är så glad över att få se henne igen och den lilla stunden vi får ihop denna fredag får mig att bli lite förälskad i henne för hon är precis lika fin som jag minns henne. Och jag påminns om hur mycket jag tycker om att vara med henne och lovar mig själv att vi måste ses oftare nu när vi av en slump bor i samma stad.

Och så får jag komma hem till den där lilla lurviga saken som jag är förälskad i oavsett vilken dag i veckan det är och han möter mig med pussar och då gör det inget att jag får sitta själv i soffan. Fredagsmys med kaffe i mjukisbyxor är helt okej så länge mobilen piper och jag får ord som..

"Du är kvinnan i mitt liv"

Läser gamla inlägg...

... och hittar det här!

Tänk att det jag längtade så efter då i november fick jag till slut. Exakt som det jag drömde om då!

Drömmar kan slå in...

Till världens ände!

Dit skulle jag kunna åka med honom svarar jag när han frågar om jag tycker om att resa. Och det är inte bara det jag känner att vi har gemensamt utan som jag har han strösocker på blodpudding och jag myser varje gång vi ligger tätt intill i sängen och skrattar åt samma banala sittcomes på tv.

Idag låg anställningsavtalet på hallgolvet när jag kom hem och idag har jag även berättat för min chef att jag ska sluta. Med blandade känslor för jag har ju det bra där jag är och det kändes såklart skönt när hon försökte få mig att stanna. Men jag har bestämt mig. I morgon ska jag försöka få henne att släppa mig redan om en vecka då det nya jobbet vill ha mig på utbildning tre veckor innan butiken öppnar.

Nu hänger John Blund i mina ögon. Denna vecka har varit underbar på ett sätt med mycket mys och kärlek men också mycket att ta in... saker som jag ändå inte kommer ha nytta av. Därför är jag trött nu.

Zzzzzz........

Han kallar mig sin lilla ängel...

... och stryker mig över kinden oftare än någon tidigare gjort. Jag tillbringar dagarna på utbildning men är redan någon annanstans och därför känns det skönt när dagarna är slut och jag får krypa in i hans famn. Han säger han är glad för min skull och där jag ser jobbigheter tycker han jag ska se möjligheter. Jag försöker för jag är givetvis lycklig för mitt nya jobb men tänker på andra saker och jag kan känna klumpen i min hals växa och precis som han känner det på sig fast jag inget säger så säger han orden jag innerst inne så länge velat höra. Och klumpen i halsen blir istället till en stor varm boll i mitt bröst.

Vi somnar tätt ihop och jag tror aldrig jag tröttnar på känslan av att vakna med honom nära. Och varje gång han ser på mig och säger alla de där snälla orden ler jag och känner hettan på mina kinder. Tankar jag aldrig tidigare snuddat vid har helt plötsligt blivit verklighet och jag vet inte om det är så det är när man hittat rätt? Och jag säger till honom att jag aldrig mer vill älska med någon annan för det känns som jag hittat hem. Jag känner det varje gång jag ser på honom, varje gång han visar mig sin kärlek, varje gång han lägger sina armar om mig och drar mig tätt intill och borrar in sin näsa i min hals och jag kan inte riktigt förstå att någon som han vill vara med någon som mig. Aldrig trodde jag att jag skulle få känna det på riktigt igen.

Att jag har fått ett nytt jobb som jag längtar något så fruktansvärt efter att få ta mig ann är en underbar känsla, men lyckligast är jag nog ändå för att jag få dela den glädjen med någon jag älskar!

JAG FICK JOBBET!!!!

Så till dig som sa att det bara är knytblusflickor som får såna jobb har jag bara en sak att säga...

FUCK YOU!!!!

Tjohoooo...

Till alla krossade hjärtan!

Jag går upp mycket tidigare än jag egentligen behöver. Bara för att få vara med honom. I termos har jag kaffe och jag njuter av att bara få sitta brevid honom mil efter mil. Luta mig mot hans axel, tar hans hand i min och han stryker mig försiktigt över kinden.

Och det är när den där låten plötsligt dyker upp och jag tänker byta snabbt som jag förstår att det är helt okej. Att den där låten som jag inte kunnat lyssna på i över ett år för att det gjort så ont helt plötsligt får en helt annan innebörd. För jag sitter ju där med honom nu. Och det gör inte ont någonstans. Så istället kan jag höra den där ljuvliga musiken som innan varit fylld med så mycket minnen och smärta och jag blir varm istället. För det berör mig inte längre. Nu är mitt hjärta någon annans. Och jag vet... eller jag vågar nästan tro... att det inte kommer att göra lika ont med honom. Att det jag känner är på riktigt och hans ord när jag sitter där brevid honom och han smeker min nacke får mig att känna mig lugn.

Så ni som just nu lider av krossat hjärta, smärta i bröstet och saknad över någon... det släpper. Och vet ni... det kan komma något mycket bättre när det onda släppt. Kanske är det just det som är meningen, att det måste göra ont innan det kan bli riktigt bra. För jag trodde heller aldrig det skulle sluta göra ont, och framför allt trodde jag aldrig jag skulle få känna det jag gör nu.

Håll ut... det vänder!

Telefonen ringer...

... och det är ett nummer jag inte känner igen. Det är grundaren av optikkjedjan jag sökt jobb hos. Han som intervjuade mig. En söndag frågar jag honom förvånat. Han ville veta om jag gjort testen som jag gjorde i fredags. Och... han säger att det står mellan mig och en till. Ja... om jag fortfarande vill ha jobbet??

Gud... jag önskar jag inget visste. Att han bara ringt och sagt ja eller nej. Nu ska jag behöva våndas till i morgon. Åhh, jag vill så gärna men vågar inte hoppas på någonting. Nu är det 50/50 och kan alltså gå precis hur som helst.

Hur gick det på Zumban då? Som jag redan visste innan så älskade jag det. Och mina gamla latinomoves sen jag höll den typen av klasser kom till användning igen för mycket steg var exakt samma. Men så jäkla jobbigt och så fruktansvärt kul. Jag svettades som en gris och Azita likaså. Det där kommer jag aaaaabsolut att fortsätta med.

Nu blir det mys i soffan och jag funderar på att unna mig lite chips till Bröllopsfotografen. Det borde jag väl vara värd. Väl???

Relax...

...och det var så skönt att låta mig övertalas av finaste Azita som vet när jag behöver ryckas upp. Så det blev en runda på det lokala äventyrsbadet där jag fortfarande efter fem år i den här stan aldrig tidigare varit. Precis vad jag behövde. Få simma i den varma poolen som även sträckte sig utanför badhuset i den kalla friska luften. Så skönt med friska vindar som fick alla tankar att försvinna en stund. Få bubbla bort oron i mitt bröst och avsluta med en varm skön bastu. Perfekt söndagsmys.

Och denna dag är inte slut ännu utan varför inte fortsätta i friskhetens tecken, så snart blir det Zumba för Azita och mig. Första gången jag ska pröva på och jag vet redan med säkerhet att jag kommer att älska det.

I kväll kommer det vara extra skönt att få släppa ner röven i soffan tror jag.

Fler såna här söndagar...

Fear!

Mitt bröst känns som en utfläkt köttbit. Som om hjärtat är blottat utan minsta skydd, rädslan kryper i mig och alla de där vibrerande kärleksfibrerna sluter sig i skydd för de mörka känslor som har sitt fäste i gamla sår. Jag är rädd. Livrädd. För hur ska jag kunna vara något annat? Och hur förklarar man för någon som tycker det är konstigt att jag inte känner tillit? Hur förklarar man att det inte handlar om att jag inte vill... utan att det är rent självförsvar för att alla gånger jag litat på kärleken har det slutat med att jag fått mitt hjärta krossat i småbitar. Att den kärlek jag trott på visat sig vara en lögn, en illusion och en sanning bara för mig.

Mina sår är läkta men i stunder av ensamhet och längtan gör ärren sig brutalt påminda och tankar förvrider det som kanske är sanning till något helt annat än det.

Jag känner mig så sårbar, så skör och jag har lagt mitt hjärta i handen på någon och jag kan bara hoppas att det blir ömt omhändertaget. Men när min magkänsla börjar göra sig påmind vet jag inte längre om det är spöken från förr eller om det är varningstecken. Och kanske det slutar med att min brist på tillit slutar med att jag mister det jag så gärna vill ha.

Vill så gärna tro, vill så gärna slippa rädslan och jag försöker... tro mig... jag försöker lita på när han säger att jag inte ska vara rädd.

Men jag är rädd.... livrädd!

Om att inte finna orden och att bli ny!

Hur förklarar man den där känslan som sliter så hårt i mitt bröst? Den där känslan som kan sitta i från tidig morgon till sen kväll. Den kan framkalla tårar när den är som intensivast. Hur förklara man den?

Hur förklara man den där känslan som finns i min kropp? Den där som följer varje liten ven, varje liten åder fylld med blod. Den följer strömmen och fyller hela mig, från bröstet ner mellan mina ben och tillbaka igen.

Och om jag inte kan förklara, hur kan jag då stilla dess framfart? Jag låter min hand söka sig in i mina heta våta skrymslen och försöker lura den därifrån men känslan är mig övermäktig.

Jag blundar och föreställer mig en famn. Starka armar som håller mig hårt och då, där någonstans i den där famnen kan jag känna en uns av ro. Men det måste vara starka armar som håller hårt, pressar mig mot ett varmt bröst, där jag kan få lägga mitt huvud och lyssna på lugnande hjärtslag.

Jag blundar och föreställer mig händer, starka händer som smeker min rygg, sakta, mjukt. Men jag behöver den där hårdheten och i min tanke låter jag händerna röra sig uppåt min nacke och en hand tar tag om mitt hår, lindar in det mellan grova fingrar och greppet får mitt huvud att böjas bakåt och ett par läppar söker min hals. Blottade tänder river det känsliga skinnet, ömsom en lekande tunga som rör sig ner mellan mina bröst.

I den förnimmelsen kan den där känslan få ro. Men så fort jag öppnar ögonen igen är den tillbaka. Krampande,viner som kalla vindar i mitt bröst. En längtan så stark. En saknad utan slut. Och jag vill gå sönder. Vill falla i bitar och du ska få plocka upp mig och sätta de små skärvorna på plats. Bit för bit skapar du mig på nytt och en ny kropp formas och av dina händer blir jag den jag egentligen vill vara.

Din...

Kanske jag börjar bli gammal...

....för det vore en naturlig förklaring till att jag helt plötsligt inte längre kan sova länge på morgonen. Eller så är det för att jag vill sända iväg mitt första "jag-älskar-dig-sms" så fort solen gått upp. För jag vaknar allt tidigare och tidigare så idag när jag vaknar med tuppen i Azitas säng är jag för ovanlighetens skull vaken innan henne. Så innan klockan är tio har jag både ätit frukost, hämtat min bil, gått en lång runda med Jocko och till slut kan jag landa i soffan och liksom frågar mig.... jaha, och nu då?

Det blir en liten runda till Köpis med Azita. Jag har en liten present att inhandla, fast egentligen borde jag sluta skämma bort honom för jag har gett honom små kärlekspresenter både nu och då. Men det är ju så mysigt. Så detta får nog bli det sista på ett tag..

Hör du det Pricken ;o)

Jag kom vidare!

Och nu har jag fått göra ett personlighetstest och vad den kommer att utvisa om mig har jag inte en aning om. Enligt mina referenser de har ringt så har arbetsgivaren sagt att de tror jag skulle passa väldigt bra för jobbet men är orolig att jag jobbar för mycket och därför är singel *fniss* Vet inte om det är något bra eller dåligt men jag är i alla fall glad över att jag finns med bland kandidaterna. Får säkert besked nästa vecka. Så snälla.... ni som fortfarande tror på mig (med undantag för vissa missunnsamma läsare jag har) håll tummarna några dagar till!

Igår fick jag mitt extrajobb klart också. Var på den grekiska restaurangen och åt med ägaren där för att hälsa på personalen och kolla läget så nu är det klart. Nästa lördag jobbar jag mitt första pass och jag längtar verkligen. Det känns så härligt att kunna ta ett jobb utan att det handlar någonting om pengar utan bara om glädjen jag känner för yrket. Jag vet att det är få förunnat att ens ha jobb, därför är jag extra tacksam för det här.

Just nu är jag också väldigt tacksam för kärleken i mitt liv. Att någon finns där som älskar mig, som stöttar mig och tror på mig. Och jag hade glömt hur underbart det kan vara att ha någon som saknar mig, någon som vill vara med mig och som visar det på alla sätt. Att inte behöva tvivla på att kärleken är äkta och på riktigt. Han säger det ofta... att han älskar mig och att jag har hans hjärta.

Och jag har gett honom mitt...

Fredag och sur mjölk...

... från 11 januari i mitt kaffe. Lyssnar med ett halvt öra på genomgången på jobbet. Är någon annanstans. Undrar varför de inte hör av sig om jag kommit vidare till nästa intervju men har fått en tid till intervju den 25 mars för det andra jobbet jag sökt. Känner i hela min kropp att det är dags att lämna. Vill något nytt. Tillbaka till det jag trivdes så bra med.

Fredag... vad innebär det?

Om att söka nya vägar!

Det känns inte riktigt okej. Inte som jag vill att det ska vara och jag längtar till det där stället där lamporna fungerar, ljudet är bra, salen är fylld med folk och jag får göra det jag älskar mest. Jag vill mera än så här. Vill tillbaka och vara där jag är uppskattad och får göra ett bra jobb. Inte stå för nästan tomma lokaler och ingen som bryr sig om att göra något åt det. Jag blir less.

Så känns jobbet också just nu. Därför blir jag lite glad när jag blir kallad till intervju på det andra jobbet jag också sökte. Ett annat butikschefsjobb. Jag vill vidare. Men vet inte riktigt till vad.

Det borde visa sig snart...

Bläää...

Nej jag är inte på humör. Vet inte om det är en kombination av en eftersläng av bakfylla och så lite PMS på det. Det känns tungt i alla fall, så där som det brukar göra när jag har en sån där dag. Att han kommer och kramar mig hjälper för stunden. Få ligga i hans famn och han torkar tårarna som egentligen inte har någon anledning att rinna men rinner gör de lik förbannat. Och jag skäms. Säger att jag inte vill han ska se mig sån men när jag senare skriver till honom och tackar för att han finns svarar han att han alltid ska plocka upp mig när jag faller.

M&M vill jag ska komma och fika och fast jag är gottesugen så ger jag mig inte av utan gör istället pyttipanna och äter. För jag behöver energi. Idag ska jag nämligen köra min första klass på gymmet. Så jävla kul då... en sån här dag när jag bara känner för att dra täcket över huvudet och knappast är pigg på att vara glad och hurtig. Tur Azita är med och är moraliskt stöd.

Bläää för de här dagarna!

Om det där monstret!

Det är alltid likadant. Alkohol lockar inte bara fram den där fnittriga och lite galna tjejen. Den där pratglada som han tyckte var så mysig. Den lockar också fram det där ångestmonstret i mig. Det där jag lyckas hålla i schack med små mängder piller och positiva tankar. Men ibland... som när alkoholen ska gå ur kroppen, då biter den sig fast likt ett rovdjur i min kropp.

Därför kändes det skönt att få vakna brevid honom och tala om att jag mådde dåligt. Att jag hade ångest. Och jag frågar honom om han hört talas om panikångest och trots att han inte har en aning så tar han hand om mig. Håller mig hårt, stryker med mjuk hand över min rygg och jag känner hur rovdjuret släpper taget om min kropp. Och han förstår nog inte hur mycket det betyder för mig. Att han lyckas jaga bort det där monstret. För någon som kan rädda mig från det kan jag känna mig otroligt lugn och trygg med. Det är en förutsättning för att jag ska fortsätta må bra. Fortsätta hålla odjuret i schack.

Att jag två dagar efter fortfarande har huvudvärk är en helt annan sak. Den kan ingen prins i världen rädda mig från. Men jag är nöjd med att han rädda mig från eldsprutande drakar!

Hahaha...

...det är INTE bra när man loggar in på bloggen och hittar ett inlägg jag knappt minns att jag skrivit.

Ber verkligen om ursäkt för mitt ovårdade språk!

Jisses....

Jag hatar öl...

... och ändå när min lilla flaska vin är slut som han köpte på systemet är slut så häller jag upp lite av ölen som vi haft liggandes i handfatet med massa is för att den ska vara kall.

"Du är så pratglad", säger han och jag känner själv hur munnen går ett i ett och jag frågar "bra eller anus" och hänvisar till Philip och Fredrik och han svarar " du är bra med ett anus"

Fan vad jag myser med honom och när jag är full i vin och ölrus är det anus... alltså jag menar...bra med ett anus!

Kärlek är (eller min dag)!

Jag vet, jag vet... jag skulle ju inte och jag lovar att den här svartröda bloggen inte ska förvandlas till någon rosaskimmrande kärleksfull hubbabubba blogg men när man haft en sån här dag så är det liksom svårt att låta bli. Så det blir ett blogginlägg i punktform i rosaskimmrande hubbabubbastil...

Min dag... eller kärlek är:

* när man vaknar av att klockan ringer 06.00 och man inte är trött utan kryper intill och har sex i en timme. Sen myser man till det är dags att gå upp.

* när man äter frukost ihop men det enda jag kan tänka på är hur snygg och gott han luktar.

*  när timmarna går och när det är dags för lunch intar vi den tillsammans och han är fortfarande lika snygg och jag kan knappt äta för jag bara sitter och stirra in i hans fina ögon.

* att sitta i en bil och vi bråkar om vilka låtar som är bäst och jag älskar vårt sätt att kivas på.

* att se honom prova glasögon och tycka han är sexig i allt han sätter på näsan.

* när vi fikar och han erbjuder det sista på kanelbullen till mig. Ni vet det där godaste på hela bullen.

* att sitta i bilen i en biltvätt och spela romantiska låtar på högsta volym och se varandra djupt i ögonen och kyssas passionerat till den stora torken drar igång.

* att krypa i säng mitt på dagen bara för att mysa med byxorna nere vid fötterna.

* att få träna på gymet och njuta av hans fina kropp och pusha honom till att orka lite till.

* äta middag ihop och han ändrar sin vattenbeställning till öl bara för jag ska dricka vin.

* att jag serverar honom nötter och öl framför hockeyn.

* när han säger han fryser och jag hämtar täcket och bäddar in honom i där han sitter i fåtöljen framför tv:n

* att bara få vara med honom hela tiden.

Sorry.... jag vet... sockersött och kärleksklaffsigt som sockervadd men va fan ska jag göra???

JAG ÄR JU KÄR!!!!

Min sockertopp!

Kan inte tänka mig något bättre sätt att få vakna på just nu än med den här gobiten på ena sidan och en annan gobit på den andra. Jag njuter av varenda minut just nu. Finns så mycket jag skulle vilja säga... men jag håller det lite inom mig. Det är svårt med orden. Finns inte så många som skulle kunna beskriva tillståndet jag befinner mig i. Jag önskar bara att det inte tar slut. Att jag får stanna här. Nära honom.

Intervjun igår gick superbra. Det kändes avslappnat, naturligt och vi fick en lång och trevlig pratstund. Vad det innebär vet jag inte riktigt men jag kan säga att jag håller tummarna så de vitnar just nu.

Vad det är för jobb? Ett butikschefsjobb i en optikbutik. En dröm för en glasögonnörd som mig!

Vill, vill. vill. vill....

Nakenchock!

Känner mig lite Wild and Crazy idag så jag bjuder på lite naket!

Ängslig sömn...

...och jag gör inget annat än vrider och vänder i sängen. Vaknar om och om igen och när klockan är sju är det ingen mening att ligga kvar längre. Orolig och nervös för någon annan än min egen skull men vet att det kommer påverka mig också och kanske är det därför det känns så tungt i mitt bröst. Men det lättar. När jag hör ifrån honom blir jag varm och lugn igen.

Idag är en stor dag. Något jag längtat efter och sett fram emot. Intervjun för jobbet jag så gärna vill ha ska genomföras idag och jag ska göra allt för att få de att förstå att inget annat allternativ än mig finns för jobbet. I vilket fall måste jag ha den inställningen.

I kväll kommer jag få krypa in i hans famn igen. Och den här gången kommer det kännas mer speciellt än vanligt. I alla fall är det vad jag hoppas på...

Be your angel!

Vill så gärna ge dig den styrka du behöver

finnas där när du gränsen går över

På andra sidan väntar jag med min kärlek

du behöver aldrig känna dig svag och vek

Som en ängel brer jag mina vingar över dig

du behöver aldrig fundera eller tveka på mig

För min kärlek är äkta och så fruktansvärt stark

med dig är jag aldrig rädd för att falla och ta mark

Lita på mig för jag ska ge dig kraft att orka

när du blir trött och din energi hotar att torka

Jag ska alltid finnas där stark vid din sida

med mig ska du aldrig behöva känna smärta eller lida

Om du bara vågar och tar min hand

ska jag få våra hjärtan att stå i brand

En låga som ska brinna för evigt för dig och mig

för du är den enda och jag ska för alltid älska dig

Av Pettiwoman