Hur blev allt då? Livet med prinsen som jag här inne skrev passionerade inlägg om? Fyra år senare. Fyra år efter att vi smugit på hotellrum som två arbetskollegor. Fyra år efter att jag sakta insåg att jag var förälskad i en upptagen man. Nog för att han inte var lycklig och att jag hjälpte honom på traven men ändå är gångerna många när jag får höra hur mycket han minsann har offrat. Mm... det gjorde jag också men det såg han aldrig för då hade han valt bort mig. Det var andra som fanns vid min sida när min värld rasade. Men det slapp han se. Min ångest och hur jag kissade i ett glas vid sidan av soffan för jag var så svag av alla lugnande tabletter att jag inte kunde gå. Det slapp han se. Men jag använder det aldrig emot honom. Men jag får höra vad han minsann har offrat.
Är vi lyckliga nu då? Lever vi sagan?
Idag berättade min chef att han ska sluta. Och det gjorde nog att han vågade vara brutalt uppriktig mot mig.
"Petra, vi tror på dig. Vi vill satsa på dig. Du har all potential och skulle kunna göra ett otroligt jobb. MEN... du mår inte bra och jag tror att om du ska kunna fokusera och göra ett bra jobb måste du göra något åt din relation. Den suger energi ur dig.
Han sa mycket annat också som jag väljer att inte skriva. Men jag fick mig en tankeställare.
Sagor slutar oftast lyckliga. Det är väl det jag hoppas på men vet väl inte riktigt hur det ska gå till. Vi tär på varandra. Vi bråkar och bli sams. Men vi kommer ingen vart. Vi ska ta till hjälp och det känns väl som ett sista hopp.
Han säger han har offrat mycket men det har jag med. Kanske är det därför man inte vill ge upp.
Ibland vet jag varken ut eller in:..
