Hans röst gör mig varm...

...värmer mitt frusna hjärta och jag känner mig dum och skäms för min oro och mina tvivel. Men hur ska jag få honom att förstå att det inte handlar om honom utan om det jag bär med mig? Hur ska mitt hjärta kunna reagera annorlunda än det gör när det inget annat vet än att bli krossat?

Jag försöker känna tilltro, slappna av och lita på att jag är älskad men det är så fruktansvärt svårt i de där stunderna av ensamhet och när allt känns hopplöst. Spåren och såren i mitt hjärta är allt för färska för att bara kunna glömmas bort. Jag har ju varit här förut. Låtit någon komma nära, öppnat upp mig själv och gett kärlek och jag blev lämnad som en trasa på marken. Fick mitt hjärta krossat och utan att gå in på detaljer kan jag säga att situationen var liknande. Inte en gång. Utan två gånger efter varandra. Jag hamnade i mellan. Fick stiga åt sidan. Och hur ska mitt hjärta veta att att det inte blir så igen? Och då var inte känslorna som nu. Nu är de än mer starkare och på något sätt känns det mer på riktigt. Jag skulle gå under om det visar sig att det inte är så.

Men allt det där blir liksom så litet och obetydligt så fort jag hör hans mjuka röst och hans lugnande ord. Vill krama om honom och hålla honom hårt och tala om för honom hur mycket jag älskar honom. Och berätta att all min oro handlar om rädslan för att mista honom.

I kväll ska jag krypa in i hans famn och bara njuta av att få vara där jag hör hemma!

Ibland behöver någon plocka upp mig...

...när jag är på väg att sjunka till botten igen. Någon som plockar upp mig från spillrorna av mitt forna jag. Idag fick mina vänner åter igen finnas där vid min sida när jag behövde de som mest.

Den här dagen behövde inte jag men jag får nog inse att det kommer att fortsätta komma såna här dagar innan allt är riktigt på plats igen. Innan allt har blivit normalt och stabilt så idag var det Mattias som fick ta mig till en uteservering under gröna träd efter att ha fått ta över som jourhavande kompis efter Azita för jag kunde knappast sitta snorig med tårarna rinnandets bakom disken i hennes café så Mattias kom och hämtade mig och sen var det han som fick lyssna på mitt snyftande och mina förvirrande känslor och tankar.

Det är jobbigt att det fortfarande är besvärligt med saker och ting. Jag har ingen struktur för allt är en enda röra. Mitt hem är en enda röra, min ekonomi är en enda röra och mitt känsloliv är en enda röra och det enda jag vill ha är struktur just nu när jag behöver koncentrera mig på jobbet men idag brast det igen. Små, små saker som kan utlösa den där katastrofen i mitt bröst och tårarna och paniken är där lika starkt igen.

Men han plockade upp mig. Älskade fina Mattias som finns där, pratar och ger sina förståndigaste råd och inte bara pratar utan faktiskt hjälper bokstavligt. Så för att börja någonstans tog han med mig hem och började röja upp bland mina räkningar och strukturera upp och lägga i fina högar och räkna. Och som en liten skänk från ovan, som om någon hörde böner ringer hon med valparna och ber om ursäkt och undrar ifall jag nöjer mig med 3500. Jag säger att det är helt okej och helt plötsligt har jag fått pengar till de där obetalda räkningarna som ligger i prydliga högar på mitt köksbord.

Och plötsligt känns livet lite lättare igen. Tyvärr blev det inget jobbande idag men jag får helt enkelt ta den här dagen som någon slags återhämtningsdag och jobba desto hårdare resten av veckan. Nu kan jag ju i alla fall sluta tänka och oroa mig på högen med obetalda räkningar.

Tack snälla älskade Mattias för att du alltid finns där när jag behöver. Ditt hjärta är värd sin vikt i guld!

Ibland behöver man få perspektiv!

Och jag vet inte om det är bra eller dåligt att jag har saker som hänger över mig som gör betydligt mer ont, oroa mig mer och sliter mig i stycken och faktiskt är större problem än bråk om vem som har rätt eller fel eller vem som sårat vem mest och varför.

Vissa saker kommer förfölja mig länge och vissa dagar måste det tas upp till ytan och idag var det dags igen och varje gång vill jag bara försvinna från jordelivet och låta mig själv torka bort tillsammans med tårarna som väller fram i frustration, ilska och sorg över situationen som är som att springa i ett jävla ekorrhjul utan stopp.

Just nu känns alla problem om tjaffs och funderingar om jag är felfri eller inte och vad andra tycker och tänker om mig så futtiga och obetydliga för just nu är det saker av helt andra mått som uppfyller mig med ångest och gråt som aldrig tar slut.

Det är som sagt skönt att få lite perspektiv ibland på saker och ting...

Igår var en jobbig dag...

....som bestod av en del mindre roliga telefonsamtal och därför kände jag som jag gjorde att det inte fanns något bra att skriva om så igår blev en bloggtyst dag.

Idag är det bättre för en del av de där samtalen gjorde i alla fall att vissa saker kändes lättare, en mindre oro och hopp om att saker kanske löser sig ändå. Nu är det bara nån liten sak kvar att ta tag i, ett litet samtal till som är småjobbigt men som måste ringas, sen kan jag slappna av lite till.

Jag går som på nålar och väntar på besked om jobbet för jag vill så fruktansvärt mycket ha det men jag vågar inte hoppas på någonting för jag vet jag kommer bli enormt besviken och ledsen om det inte blir något. Men jag får inte deppa ihop då utan fortsätta söka andra jobb och hoppas på bättre tur någon annanstans.

Nu blir det frukost och telefonmöte med mamma!

Jag har ringt nu...

...samtalet jag kanske skulle gjort för länge sen.

Behöver prata med någon men för att få tid ska man tydligen vara självmordsbenägen. Fick ett nr till något de kallar samtalsakuten och där var telefontiden redan över...

Jag som trodde det var över. Trodde jag var uppe ur det där svarta hålet med nu känns det som jag är på väg ner med ännu större kraft. Måtte de bara vara ett slags kortare återfall för jag orkar inte mer...

Huvudet dunkar så det håller på att gå sönder och jag kan inte sluta gråta. Och varför i helvete sitter jag här och skriver om skiten??? Är det för att jag inte har någon här just nu att prata med och jag måste få ur mig det? Vill bara få krypa in i någons famn och få höra att allt ordnar sig för just nu har jag glömt att det kändes bra för någon dag sen.

Trött på den här berg o dalbanan. Vill ha lugn... frid... ro... trygghet.

..... och glädje!!

Måste nog sova bort det här en stund.

Sömn brukar hjälpa....

Trodde det skulle bli en bra dag...

...som började med en långpromenad till affären. Mötte D22 utanför vårt gemensamma gym och som vanligt var han söt som socker så jag bara vill äta upp honom. Men jag får nöja mig med att jag får sätta tänderna i honom ibland.

Trodde det skulle bli en bra dag eftersom solen sken och fick mina ångesttankar att lätta lite och frukosten tänkte jag äta på min balkong.

Trodde det ända fram till jag ringer ett samtal för att få lite hjälp med min ekonomiska situation men istället för hjälp får jag ett besked som känns ungefär som en hårt jävla slag inte bara i ansiktet utan även rakt i magen. Jag varken kan eller orka gå in på detaljer för det är både för privat och för jobbigt men det är något som hänger över mig som ett stort jävla svart moln. Något som är mig övermäktigt och får mina ljusaste tankar att försvinna på noll och ingenting och varken solen ute eller vårkänslor kan få mig att sluta grubbla på detta jävla elände jag hamnat i.

Pengar, pengar, pengar.....finns inget som kan ge en ångest som de där papperslapparna.

Vet att det bara är tillfälligt som jag känner så här även om just det här bekymret kommer att följa mig väldigt länge men jag får trösta mig med att det finns de som har det värre. Det kunde varit värre, men det är ju tyvärr föga tröst när klumpen i magen och trycket över bröstet känns som det ska kväva mig och jag inte kan sluta tänka på hur i helvete jag ska lösa situationen.

Trodde det skulle bli en bra dag. Den började bra... nu är det bara gråt och oro som finns där igen och jag kämpar förbrilt för att komma till sans.

En sak i taget.... en sak i taget....