Det är en sån DÄR dag idag...

...och jag vet inte riktigt varför men det enda jag vill är att gå hem och krypa i säng. Och det är besvärligt när de kommer, besvärligt när jag inte vet varför de kommer. Kanske för att jag inte fick sova ordentligt i natt. Jag vet inte. Vet bara att jag blir extra känslig och gråten sitter som en klump i halsen. Och det får han lida för. Blir tjurig, ledsen och orolig när han inte hör av sig när jag ber honom. För de här dagarna behöver jag honom som mest och då upplever jag hans frånvaro som ren jävla nonchalans.

Vet inte varför, vet bara att det är en sån DÄR dag idag!

Min älskling...

... har ju varit lite hemlig här på bloggen. Fast egentligen finns det massa bilder och text om honom här men ingen vet att det är han som är min älskling.

Så jag vet inte... låter honom kanske vara hemlig ett tag till och så får ni gissa vem det är :o)

*ler hemlighetsfullt*

Om att kyssas!

Och så helt plötsligt slår det mig när vi ligger där tätt omslingrade och har det så där mysigt som bara vi kan ha det. Jag funderar på om vi någonsin har kysst varandra. Ja sådär på riktigt... med tungan. Jag älskar att pussa honom. Mycket och ofta, men nu funderar jag på om vi har kysst varandra med tungan.

Jag försöker ofta när vi älskar säger han. Men du är ofta så borta då att du nog inte märker det. Och han har säkert rätt. Jag vet att jag är i sjunde himlen då och troligtvis inte märker hans försök till att nå mina läppar. Och det är konstigt. För det bästa jag vet är att kyssas just i de där intima stunderna. Och för mig är nästan kyssar mer intimt än sex. Därför är det också väldigt viktigt.

Så när vi ligger där tätt omslingrade så vill han givetvis att vi ska kyssa varandra men då blir jag som en blyg liten skolflicka. Helt plötsligt blir det en stor grej. För jag vill ju givetvis att det ska vara något speciellt. Första gången vi kysser varandra... ja med mig fullt medveten. Så jag vågar inte. Fnissar mest bara. För tänk om det blir fel. Tänk om jag inte vet hur jag ska göra med hans tunga. Tänk om han inte gillar mina kyssar. Så vi låter bli. Men jag tänker på det hela tiden.

Och nu är det nästan lite mysigt. Att liksom ha det kvar. Få kyssa honom för första gången efter fem månader.

Men han försöker. Som idag när vi träffas en kort stund för att bara få kramas och pussas. Ge mig en tungkyss säger han och skrattar och jag blir lika blyg igen. Säger att nej, jag vill spara det. Till den där speciella stunden. En sån där härlig och intim stund.

Så nu har jag något speciellt att se fram emot. Vår försa riktiga kyss!

Mys vid havet!

Idag åkte mamma, lillasyster och jag till havet. Lång sandstrand, badvarmt vatten och lugn i själen. Önskar jag hade semester nu så att jag kunde få tillbringa fler timmar på filten där vid vassen och bara få njuta av värmen. Nu är det inte så utan i morgon ska jag tillbaka till jobbet så mamma och lillasyster får roa sig själva en stund. De stannar till söndag så jag hoppas kunna ta ledigt nån dag till för att få tillbringa så mycket tid som möjligt med de.

Det är bra att ha mamma här. Nu har jag fått flera av mina fina klänningar ändrade och upplagda så att jag kan använda de i sommar. Jag lånade hem Azitas symaskin så den har gått varm hela kvällen.

Nu är det bara slapp framför tv:n och jag ska snart krypa i säng. Och i morgon får jag börja dagen med att pussa på min älskling som kommer förbi innan han ger sig iväg för jobb på annan ort. Denna underbara och fina man som jag bara saknar mer och mer för varje dag som vi är ifrån varandra. Nu när jag har familjen på besök så får han och jag helt enkelt vänta med att ses och mysa. Så jag räknar dagarna tills jag får krypa in i hans famn igen och få somna vid hans sida.

Han gör mig lycklig...

Bjuder på en pinup-bild!

 Söta lillasyster!



Fem veckor senare...

....än jag blev lovad sitter jag till slut i den där stolen. På samtalsakuten som inte blev något akut samtal. Och jag befinner mig inte riktigt där känslomässigt heller som jag gjorde just då när jag var som mest i behov av det där samtalet. Så det och att kvinnan inte riktigt inger det förtroendet jag förväntade mig gör att hela den där timmen känns lite krystad. Jag maler liksom mest på för att det inte ska bli tyst och för att tiden ska gå. Men jag vet också att jag lika fort kan trilla ner i det där hålet igen och då kommer det att kanske vara skönt att få ha den där kvinnan att ventilera med. Det blir fem gånger nu över sommaren sen har jag fått tid hos en annan kurator så var jag befinner mig känslomässigt när det är dags visar sig.

Vi pratar om min ångest. Mina svårigheter att inte kunna stå emot den negativa spiralen jag ibland låter mig dras med i. Och så handlar givetvis mycken om honom. Om hur min dåliga självkänsla påverkar min oro över att bli övergiven och lämnad. Om hur jag ska hantera allt detta nya jag ställs inför. Om hur jag tänker och känner inför vår kommande gemensamma framtid. Den jag ibland är så orolig ska försvinna innan vi ens har hunnit starta den. Men trots att hon inte är han med den stora famnen som jag tillägnat alla mina andra samtal till tidigare säger hon ändå saker som får mig lugn. Ger mig lite hopp. Så jag kommer ge henne en chans och träffa henne för fler samtal.

Nu är min älskade mamma och syster på besök så jag har tagit ledigt ett par dagar för att kunna umgås lite med dem. Idag har vi bara tagit det lugnt, fikat på stan och gått i fina parken. I morgon hoppas jag vi ska kunna ta oss ut till havet och mysa lite på stranden. Och så hoppas jag att min älskling kan ta sig tid någon dag och komma förbi och säga hej. Jag saknar honom så!

Syster o jag!



Stockholm!

 Fina utsikten över stan från Jens köksfönster.

Köket där jag blev bjuden på fin oxfile.

Vi åkte runt halva stan för att hitta en flaska vin.

Det gick inte så bra så det blev

det här till maten istället...

Nerbäddad i soffan mätt och belåten.

Där blev det film och Jens goda äppelkaka.

En till som mös i soffan...

Idag började vi dagen med brunch

på Mossebacke!

 Jens tog mig med till sin systers kontor.

Hon som grundat Swedish hasbeens.

Gissa om jag var som ett barn i en godisbutik.

Fick se kollektionen som kommer sommaren 2012.

Och så fick jag välja ut ett par tofflor.

Röda fina.

Snälla, snälla Jens TACK!

En regnig promenad i Hagaparken.

Jens och Jocko!

Lilla jag!

Jens!

Mina fina tofflor!

Hur lycklig är inte jag nu!

 Och Jens säger att jag får säga till

om jag vill ha fler skor så fixar han det.

Han tycker jag är en perfekt reklampelare.

För er som gillar Swedish hasbeens

kan jag berätta att de har massa nytt kul på gång.

Och jag har sett det, hihi :o)





Till dig!

Så blev det midsommardagen!

Jag slapp ligga själv hemma i soffan utan fick umgås med finaste Cilla och hennes poliskollegor. Spelade Kubb som liksom hör till och drack alkoholfritt bubbel. Grillade och åt jordgubbar med grädde. Vi tjejer dansade medan killarna rökte vattenpipa. En okej midsommar helt enkelt och jag kröp nöjd i säng och vetskapen att jag skulle slippa vakna med bakfyllan från helvetet kändes extra skön.

Midsommardagen började med frukost hemma hos Mattias och nu är frågan hur fortsättningen blir. I morgon ska jag nämligen hämta min älskade mamma och sötaste lillasyster i Stockholm för att de ska tillbringa en vecka hos mig. Så nu funderar jag på om jag inte ska ta mig en extra liten tripp till storstan och våldgästa vännen Jens och hans dotter Alma och låna våningssängen som alltid står ledig till mig. Då skulle jag hinna med en liten shoppingrunda i morgon innan jag plockar upp lilla familjen och slipper dessutom sitta själv denna midsommardag.

Så jag funderar en stund till. Bil har jag men behöver en GPS och det lilla problemet löser sig säkert!

Att stanna i känslan!

Ibland önskar jag att jag visste hur jag ska göra för att stanna i en viss känsla. Kanske kunna konservera den och ta fram den när den behövs som mest. Men jag lär mig aldrig att plocka fram de där guldkornen när de behövs som mest. Därför försöker jag att bara njuta så länge den håller i sig. Och idag är en sån dag då jag skulle vilja behålla känslan som finns där i mitt bröst. Liksom klamra mig fast vid den så att den aldrig försvinner. Och inte vet jag heller vad det är som gör skillnaden. Från att känna den där ångesten och oron gnaga till att bara vara mjuk, lugn och trygg.

Det är midsommarafton och jag vaknar själv men det gör liksom inget. Han finns där nästan direkt och vi skickar sms i exakt samma sekund till varandra. Jag cyklar och handlar jordgubbar och vispgrädde som jag tänker äta i min ensamhet bara för att jordgubbar hör midsommar till. En bukett blommor åker också ner i korgen och tanken är att jag ska sätta några av de i håret i kväll när jag ger mig i väg för att fira denna kärlekens dag. För jag kommer tydligen inte att behöva fira själv i soffan även om det hade varit helt okej. Att få träffa finaste Cilla och hennes vänner är en enorm bonus och det kommer säkert bli underbart trevligt.

Jag hoppas alla ni kommer att få en underbart fin midsommar!

Midsommarångest!

Samma visa varje år. Inget planerat trots att det är dagen innan midsommar. Och först hade jag tänkt skita i alltihopa, beställa en pizza och glo på en film och hoppas på att det regnar så att det är mer legalt att ligga inne i soffan. Helst hade jag ju velat vara med min älskling men nu är det som det är. Exet jobbar och han ska vara med sina fina pojkar. Vi har hela livet på oss och troligtvis kommer det flera midsommarnätter vi kan tillbringa ihop.

Men har jag tur så kommer jag inte att behöva sitta själv. Finaste Cilla har jag inte träffat på länge nu och henne kom jag att tänka på. Och när jag hör av mig har hon tänkt på mig också så kanske det blir midsommarfirande med henne och hennes poliskollegor. I vilket fall kommer jag att överleva även denna midsommar.

Vad ska ni göra?

Värme!

Jag vet inte om det är ljudet av regndroppar som smattrar utanför fönstret eller om det är att sängen är varm för att jag har honom brevid mig men något är det som fyller mig med den där mjuka känslan i mitt bröst. Den där känslan som känns så väldigt avlägsen ibland. Som de senaste dagarna då bröstet varit fyllt med oro och ångest. Av frågor och hjärnspöken som väcker de konstigaste tankarna i mitt huvud. Men nu känner jag bara lugn. Och jag säger till honom att jag skulle vilja ligga där hela dagen i den där sängen med honom och bara lyssna på regnet utanför.

Ca tolv timmar tidigare:

Bilen tvärdör mitt på motorvägen och jag förbannar mig själv att jag lyckats se fel på tankmätaren och tror att den är full istället för tom. Han kommer som en räddande ängel med bensindunkar och det räcker att bara få se honom de få minuterna när han fyller på bensin på bilen för att jag ska bli alldeles varm i bröstet. Het. Han är så underbart fin. Och när han ligger framför mig i sin bil skickar jag ett sms "fan vad snygg du är".

Och det är just de där stunderna som bara gör mig mer och mer säker. På hur mycket kärlek det finns i mitt hjärta som tillhör honom. De där stunderna när vi ses igen efter flera dagar ifrån varandra och känslan bara blir starkare och starkare. Och hur han kan få mig lugn. Hur han jagar bort den där oron bara genom att hålla mig hårt och säga de där orden. Att han älskar mig och att jag inte ska oroa mig över oss. Hur han stryker mig över håret och kysser mig och låter mig få krypa in i hans famn. Låter mig få vila mitt huvud på hans nakna bröst och närheten vi har tillsammans är något jag aldrig innan känt. Inte så här. Inte på detta sättet. Tryggheten, passionen. Denna underbara passion som aldrig tycks ta slut.

Så jag vet inte. Kanske är det just allt det som får mig att känna det där lugnet när jag vaknar idag. Och regnet. För jag kan inte tänka mig något bättre sätt att få vakna på. Men honom vid min sida. Sådär så att jag bara kan sträcka ut handen så finns hans där. Och han kryper intill mig och håller mig hårt. Jag kan inte tänka på något annat bättre ställe att få vakna på än där. Där i hans famn!

Ord rakt in i mitt hjärta!

...då du vaknar med tunga ögonlock för att natten har varit lång och utan sömn. Då du tar dig upp ur sängen men önskar du fick ligga kvar för hela din kropp skriker efter mera sömn. Ibland är det en sån där dag då du tar dig till jobbet och försöker upprätthålla det som ska vara du men det enda du tänker på är känslan som maler i din kropp. Oron som gnager likt en blodhund på ett köttigt ben. Ibland är det en sån där dag då du försöker le men tårarna vinner kampen hur hårt du än försöker kämpa emot. Och när någon frågar hur det är kan du inte längre dölja ditt ledsna jag.

Ibland är det en sån där dag när klockan hinner bli två och den svidande känslan i magen påminner dig om att du behöver få i dig dagens första mål. Du äter men det smakar ingenting och maten växer likt en lerklump i din mun. Ibland är det en sån där dag då du egentligen bara vill krypa ihop i en hög men du vet att om du ger upp är du för evigt förlorad i strid. Striden om vem som är starkast och det kommer inte att vara du. Ibland är det en sån där dag då du undrar om du för alltid kommer att behöva utkämpa ett krig och du känner dig svagare än någonsin. Och utan svar på varför känner du dig ännu mera vek.

Ibland är det en sån där dag då du behöver ställa cykeln och be en vän hämta upp dig i sin bil. Inte för att du inte orkar gå utan för att dina steg känns tyngre än bly. För att du behöver få känna dig svag och gråta när någon ser. Ibland är det en sån där dag när det krävs att en vän plockar upp dig och ger dig kraft. Som låter dig bara få vara den du är och hur du är just då och hjälper dig med det som är tungt. Som att ge dig det som ger kraft. Få vila i en säng medan maten görs klar. Som du sen bara kan äta utan att det växer till en klump.

Ibland är det en sån där dag då du huttrar fast solen skiner varm. Då du knäpper jackan när andra tar den av. Ibland är det en sån där dag då du vill krypa ner under en filt och gömma dig för en stund. Glömma att du borde tvätta en månads tvätt och istället låta kvällen och mörkret lägga sig över din frusna kropp. Vagga dig i lugn och låta dig sluta ögonen och hoppas på en natt med sömn.

Ibland är det en sån dag...

Och så kom hon...

... och tjoff, tjoff sa det så hade vi städat hela min lägenhet med allt vad det innebär på en timme och en kvart. Det som annars säkerligen skulle tagit mig en hel dag, ja om jag hade slutfört det alltså. Så skönt att ha det gjort. Vad skulle jag gjort utan min underbara vän som sparkar mig i röven ibland. Nu kan jag slappna av när det gäller det i alla fall. Slippa ha det som hänger över mig. I morgon är det en månads tvätt som ska tvättas.

Det finns annat som oroa mig just nu än städningen. Att jag fick lämna mötet tidigare i fredags pga min panikångest som höll mig i ett järngrepp. Chefen verkade förstå och berättade att han själv haft samma problem i unga ålder och att hans son också drogs med de där demonerna. Han sa att han tyckte jag skulle åka hem tidigare och ringde även när jag satt på tåget jag lyckades ta flera timmar tidigare än när jag egentligen skulle åka. De på tåget var så snälla och lät mig gråtandes åka med och lät mig tom få sitta i första klass. Men hur vet jag att chefen inte ser ner på  mig nu och kanske inte tror jag klarar av mitt jobb? Hur vet jag att han inte tycker det var oansvarigt av mig att dricka alkohol när jag vet att jag mår sämre av det? Jag kan bara hoppas att han inte dömer mig för en sån här händelse utan går på hur jag har skött mitt jobb hittills. Men orolig är jag ändå!

Balsam för själen!

Bubbelbad, fyra olika sorters bastu och fina vänner var precis vad min kropp och själ behövde idag. Vi tog in på relaxen och har tillbringat timmar med att bara softa, bubbla och äta Azitas medhavda matsäck som bestod av smörgåsar med hemgjorda biffar och hembakad sockerkaka. Nu är jag renskrubbad, har nyinpackat hår och ansiktet fick sig en omgång av turkisk lermask. Känner mig som en ny människa.

Vaknade av ett efterlängtat samtal i morse. Min älskling lånade en mobil och tog sig till ett ställe i urskogen med täckning så jag fick vakna till hans härliga röst. Längtar efter honom så. Tänk vad mycket ett litet samtal kan göra. Lever på det en stund till i alla fall.

Min fina vän Azita har lovat att komma och hjälpa mig att städa. Ja jag vet det låter hemskt men jag är urusel på att komma igång med städningen. Och kommer jag igång blir den aldrig avslutad. Så vi gör lite byte hon och jag. Denna gång hjälper hon mig med städningen så ska jag pierca hennes navel. Och ja... jag är utbildad och har utrustning hemma så det blir ingen hemma-pyssel-med-is-och-nål-piercing.

Ska bara vila en stund till för gud så trött man blir av allt badande och bastande.

Trust me!

Och så blir det en sån där kväll när allt är så trevligt, när alla skålar och är mer sociala än vad man annars är. Och jag gör det jag absolut inte ska göra. Jag dricker mer än vad som är bra för mig. Skålar i rosé och minglar och skrattar och ler. Jag delar rum med en kollega och hon vill fortsätta prata och jag vet inte riktigt hur det går till men jag kommer till vårt rum lite tidigare med sällskap i släptåg för att vänta in de andra. Men det enda jag vill är att få prata med min älskling ostört och på en dålig linje för han befinner sig i en skog långt bort får jag äntligen höra hans röst. Som jag saknat honom. Men något går fel och det bryts och jag är för berusad för att ta upp samtalet igen och somnar med kläderna på i min säng.

När jag vaknar på morgonen mår jag dåligt av alkohol och ångest som kryper i min kropp. Precis som det alltid är och därför jag inte ska berusa mig alls. Knäpper på min mobil och får en klump i magen av min älsklings förtvivlade sms som han inte fått svar på. Hans oro och misstanke om vad jag gjort istället för att sova. Och det gör mig så ledsen. För hur skulle jag kunna? Hur skulle jag kunna besudla det finaste jag har? När jag äntligen hittat den som fått mig att aldrig någonsin vilja trampa på sidan igen. Jag har varit där förr. Känt smutsen. Och det är något jag aldrig vill uppleva igen. Inte med honom. Inte med det finaste jag har.

Nu är hans mobil död. I en skog långt borta och jag saknar honom så jag kan dö. Hans sista ord fick mig att förstå att han fortfarande var osäker. För hur ska han veta? Hur ska han kunna vara säker på att jag inte skulle kunna göra det som för andra är så lätt? Jag hoppas bara att han innerst inne vet att jag inte är en av dem. Att det vi har är för mig det finaste jag haft och jag vill göra det här på rätt sätt.

Jag vet att det är vår situation som gör det så skört. Som väcker tankar och känslor i oss båda. Oro, osäkerhet, misstankar och rädsla för att bli sviken. Jag kan bara tala från mitt eget hjärta och jag skulle aldrig göra något som skulle hindra mig från att kunna se honom in i ögonen och vara hundra procent ärlig.

Aldrig...

Sängutsikt!

Vaknar i ett soligt Göteborg. Sovit som en liten prinsessa i den sköna sängen där jag har utsikt över takåsarna. Idag står möte på schemat och det ska bli kul att få träffa alla de andra butikscheferna för första gången. Hoppas givetvis på lite tid för shopping också.

Hoppas ni får en underbar dag!

Tågblogg!

På väg till Göteborg trots att jag i Stockholm hamnade på fel spår två minuter innan mitt tåg skulle gå. Jag hann precis innan de stängde dörrarna. En urdålig uppkoppling för 100 kr och en smörgås för en hel förmögenhet är vad jag lagt pengarna på för att ha något att roa mig med. Jag knarkar veckotidningar som värsta fixberoende och böckerna jag tagit med ligger kvar längst ner i väskan.

Var inte alls på humör för den här trippen. Kände mig trött och frusen när jag steg på tåget i Gävle men den fulaste koftan jag kunde hitta och ett par raggsockar har fått mig i lite varmare stämning. Och så hjälpte min älsklings värmande ord också till.

Lämnade Gävle idag efter en god gärning. 25 st hemlösa och behövande har fått kolla synen och prova ut glasögon som min butik skänker. Kommer somna gott i natt. I en ensam hotellsäng. I morgon väntar möte med alla andra butikschefer och kanske om jag har tur så hinner jag kolla in Göteborgs shoppingutbud.

En timme kvar sen är jag i Kalle-o-Ada-land!

Godnatt!

I morgon är en viktig dag. Då ska vi i butiken till RIA och göra synundersökningar på hemlösa och skänka glasögon till de som behöver. Känns bra att göra en insats till behövande. Sen sätter jag mig på tåget till Göteborg för möte i två dagar.

Sov gott mina vänner!

...och kan vara så där nära som jag saknat så otroligt mycket i ett par veckor. Hjärtat känns lugnt och klumpen i magen existera inte mera. När jag får vara nära honom så finns det inget annat och jag njuter av varenda sekund. Då är de där jobbiga dagarna som bortblåsta. Det enda jag önskar är att vi kunde stanna tiden.

Vi tar en filt och fika med oss och åker till en sjö och fast att solen går i moln hela tiden och det blåser kallt känner jag en värme mellan oss som gör mig så skönt lugn. Jag får borra in näsan i hans hals, hålla om honom och han pussar och klappar på mig hela tiden. Och vi pratar. Om det som är jobbigt men han säger han vill ha mig kvar och jag försöker få honom att förstå att jag är beredd att kämpa lite till och att jag inget hellre vill än att finnas kvar vid hans sida. Och jag känner att det är precis de där stunderna jag behöver för att orka lite till. Näringen jag får av att vara honom nära.

Och jag får näring hela kvällen. Av heta kyssar och närhet och när vi sitter på den grekiska restaurangen masserar han mina fötter under bordet och jag ler av hans ömhet och känner hur värmen sprider sig i hela min kropp. Jag älskar att sitta och se på honom. Min underbara vackra man. Se hur han ler mot mig och när han säger hur snygg han tycker jag är blir jag som aldrig annars blir det generad och alldeles het om kinderna.

När vi går hem regnar det men inget kan ta bort värmen i mitt bröst. Och när vi ligger tätt intill och hans händer är överallt och vi ser varandra in i ögonen känner jag att hur jobbigt det än är vissa stunder så kommer inget få mig att vika från hans sida. Jag älskar honom över allt annat och jag kommer att finnas där för honom.

Men han hinner inte mer än stänga dörren efter sig så saknar jag honom. Det spelar ingen roll att jag känner hans doft kvar i mina näsborrar eller hans värme kvar på mina läppar. Jag kommer behöva honom väldigt snart igen!

Jag vet att det inte är så här det ska vara. Vet att det kommer en tid då allt blir lättare, annorlunda och liksom mer som den bilden jag har i mitt huvud av oss två. Men jag kan ändå inte hålla kvar den bilden när jag blir så där ledsen och saknaden och frustrationen tar överhand. Därför är det som en befrielse när jag väl får ha honom nära.

Han har huvudet på mitt bröst och armen om min kropp. Han säger att han skulle kunna somna där och jag känner att det är precis så jag vill ha det. Honom på mitt bröst. Men trots glädjen över att få ha honom hos mig så kommer tårarna över den senaste tidens frustration. Över saknaden och över att han inte finns där som jag vill att han ska finnas. Och jag älskar hur han hela tiden torkar mina tårar. Stryker med handen över mitt ansikte och lyssnar på mina ledsna och frustrerande ord som jag hulkande försöker få fram. Och han lovar att han fortfarande finns kvar och bedyrar att jag inte alls är den där språngbrädan som jag ibland är orolig att jag är.

Och jag känner mig lugn. För jag ser på honom att han älskar mig. Jag känner det i hela min kropp när vi är nära. Och jag vet att det bara är en tidsfråga så blir allt lite lättare. Små, små steg framåt och jag måste respektera att vissa saker måste ta lite tid. Och det är nytt för mig. Att inte vara den enda. Att han har två fina barn att ta hänsyn till. Och för deras skull kan jag vänta.

Gubbarna i lådan!

De där gubbarna i lådan har jag skrivit om tidigare fast inte här. Utan här... och här. Och det är något jag numera som icke singel inte direkt har behovet av. Konstigt vore väl annars. Den där bekräftelsen ska jag ju få av min älskling och för det mesta... ja för det mesta så ger han mig all den bekräftelsen jag behöver. Men de där gubbarna har en tendens att dyka upp ändå, utan att jag kallar på de. Och det är en skön känsla att känna att det rinner av mig likt vatten på en gås. Att jag inte längre triggas igång av det där flirtande utan mest blir förvånad av hur killar fungerar. Att de hör av sig efter flera månaders tystnad och liksom tror att jag fortfarande går omkring och trånar och längtar. Det känns mer förnedrande än smickrande.

Och det händer att det tillkommer nya. För trots att jag är upptagen både i själ och hjärta och inte längre uppmuntrar eller uppmanar till det där spelet dimper det ibland ner skamliga förslag och antydningar till vad som skulle kunna bli något av det där jag inte längre har något behov av. Och det besvärar mig. För jag vet inte riktigt hur man säger nej. Hur man visar "tack, men nej tack" Så jag blir tyst och hoppas att det är svar nog. Och så drar jag en lättnads suck för att jag inte längre behöver vara en del av det där spelet. Eller inte längre behöver nöja mig med att vara en i högen för de där gubbarna i lådan. För oftast är det precis det man är.

Men så finns det de jag vill ha kvar i mitt liv. För att de har betytt något. Inte varit en del av det där destruktiva spelet utan har varit en del av mitt hjärta... fast kanske ändå inte på just "det där" sättet. En sån person är Mart. Han som skulle bli min make. Han som skrev de fina orden och fick mig att förstå att han var en fin människa. Vi har aldrig träffats. Det är två år sen nu vi fick kontakt och han lever fortfarande sitt globetrotter-affärsresande-liv. Så frågan är om vi någonsin hade träffats. Han har följt alla mina turer av krossade hjärtan och vet även om att jag träffat mannen i mitt liv. Därför har vår kontakt också varit död sen flera månader tillbaka. Av respekt även om vi bara har en varm och djup vänskap.

Men jag vill ha honom kvar i mitt liv. Frågan är om han vill vara en del av det för när jag första gången efter flera månaders tysthet hörde av mig till honom fick jag ett ganska kyligt svar tillbaks Och han avslutade med "Your Ex husband" Jag kallade ju honom alltid min äkta make men nu finns det ju en man i mitt liv som tagit den platsen. Så jag antar att även Mart numera är en av de där gubbarna i lådan. Skillnaden är bara att när den här gubben i lådan dyker upp kommer det att göra mig glad, inte besvärad.



Och så vill jag bara...

.... berätta... fast jag sällan pratar om kläder och skor (som egentligen är halva jag) att jag har som sagt tröstshoppat lite (förlåt mamma men jag har baaaara använt pengarna som jag fått in på Tradera-auktioner) men idag fick jag hem den finaste klänning eller nej... den var vacker och satt så fint så jag blev tårögd. Jag tror jag såg en liten tår i Azitas öga också när hon såg den på mig. Och ett par skor. Åhh, helt i svart spets. Så roligt när man köper något och det visar sig vara ett drömklipp.

Nu är bara den stora frågan... när fan ska jag ha denna supersnygga klänning och de ursnygga skorna??? Jag är ju inte den som springer på krogen jämt längre. Men nu är det kanske dags. För den där klänningen och skorna var verkligen värda att få visa upp.

Run, run, run...

Jag flåsar lite mindre nu. Orkar lite mer och lite längre för varje gång. Azita svävar fram som en liten älva över skogstuvorna och jag känner mig liksom mer som Dunderklumpen. Men jag bryr mig inte. Det är skönt och tankarna lättar och den där klumpen i magen försvinner för en stund. Den som idag blev större pga ändrade planer. Att inte få ses som planerat och jag känner lite hur luften går ur mig. Inte för att jag inte förstår och respektera... utan för att jag på något sätt hela morgonen hade en känsla i magen att det skulle bli just så.

Så jag tror det är dags igen. Att liksom inte leva så mycket i det som kanske komma skall utan vara mera här och nu. Jag tar ett, två, tre steg tillbaka. Jag finns här. Men liksom kanske mera ute i periferin.

Och det är då det är bra med vänner. Vänner som Azita. Som igår lät mig få stanna kvar hela natten. Ligga bakom henne och vi kunde analysera ihop. Ni vet det där om manligt och kvinnligt. Jämförde våra sms i telefonen. Vem som fick svar först och det var skönt att få höra att ja... du är överkänslig just nu. Så därför kommer jag att sluta att analysera.  För jag orkar faktiskt inte lägga mer energi på det.

Och jag behöver få komma bort lite. Jag behöver miljöombyte och trevligt sällskap som jag skrev till min fina vän Jens. Han som fått finnas där så många gånger när jag behövt någonstans att bo. Och han och dottern Alma har alltid haft en dörr öppen för mig. Så han önskade mig välkommen i helgen om jag ville åka till Stockholm och han lovade att göra den där underbart goda äppelkakan han är så duktig på.

Jag behöver mina vänner mer än någonsin just nu känner jag...

Jens o Petti!



Hetta!

Så här varmt har vi det i butiken!

Och jag förstår att folk inte orkar gå in hit för det är knappt min personal orkar vara i den här värmen. Har bråkat med hyresvärden om luften och denna värmen men tydligen har vi inte betalt för extra kyla. Så just nu är det mer personal än kunder i butiken och optikerna sitter sysslolösa. Själv har jag fullt upp med löner som ska skickas in, paket som ska skickas och samtal som ska ringas.

Min älskling var inne och gav mig en kram. Den behövdes. Helst hade jag velat stanna där i hans famn men vem får som man vill. Har fortfarande en klump i magen, kan inte sova och inte äta för den här saknaden gräver ett stort hål i mig. Jag vill vara med honom, somna och vakna vid hans sida.

Om sen ändå kunde bli nu!

Så länge försöker jag leva, jobba och inte tänka och grubbla så mycket. Det fungerar inte så bra. Jag är inte så bra på att sluta grubbla. Ibland önskar jag att jag hade den där on/off-knappen.



Sunshine!

Har legat i gräset med alla mina fina vänner idag. Bikini i parken är inte riktigt min grej men kan alla andra kan jag också. Njöt av ledigheten men nu är den slut. Dagarna går så fort. I morgon är det en vecka sen jag träffade min älskling och även om jag vet att det snart inte ska behöva gå en vecka mellan gångerna så är det jobbigt att behöva sakna så här mycket. Det var skönt att få höra hans röst, höra han säga att han saknar mig också.

Jag blekte tänderna förra veckan. Jag tycker inte jag ser någon större skillnad. Inte mina vänner heller. Vet inte om det betyder att jag hade fina vita tänder innan eller att det helt enkelt inte fungerar på mig. Jag tänker ringa i morgon i alla fall för har jag betalat 2500 kr för ett vitare leende ska jag fan ha det också. Ändå låg jag i den där lampan i en hel timme. Konstigt. Men jag borde väl kunna reklamera det som allt annat.

Har inte så mycket annat att skriva. Orkar inte älta mer om...

I´m feeling...

Sen jag slutade med min medicin har jag börjat känna så mycket mera. Så mycket starkare. Jag kan gråta åt något banalt på tv eller få gåshud av något jag läser som berör. Och jag märker det på andra sätt. Att jag är känsligare. Som när det räcker med hans fjäderlätta fingrar och jag exploderar i orgasmer jag aldrig tidigare känt. Så intensiva och jag kommer på bara några sekunder.

Kanske är det därför jag är så känslig. För att mina känslor liksom ligger utanpå kroppen på ett sätt som är nytt för mig. Är det därför allt blir så mycket starkare?

Egentligen tror jag inte det. Men det känns bättre att förklara det så än att det faktiskt är så att jag har anledning att vara ledsen. Det känns bättre att säga att jag är överkänslig än att det faktiskt är så att han sårar mig. För jag vill inte att det ska vara så. Vill inte att det ska vara så att den jag älskar mest och vill bli sviken av minst gör just det. Jag vill att det ska vara jag som helt plötsligt känner mer än jag är van vid att göra och därför inte kan hantera det.

Det var så länge sen jag älskade någon och var någon nära så här så jag vet inte riktigt längre hur man gör. Och jag har aldrig tidigare befunnit mig i en sån här situation och det ingick liksom ingen handbok i hur man ska bete sig så jag vet faktiskt inte. Hur gör jag? Hur ska jag känna? Vad får jag känna?

Snälla visa mig...

Jag lämnar dig ifred...

Jag trodde det skulle vara lätt. När man väl finner någon som får hjärtat i brand. Att kärleken skulle göra allt enkelt och smärtfritt. Jag hade fel. Eller så är det bara situationen. Jag hoppas och önskar det men jag vet inte längre.

Har stängt av telefonen. För jag orkar inte längre vänta på ord, samtal eller glada tecknade gubbar. Kanske jag är känslig. Kanske ett utlovat samtal som aldrig kommer inte är en stor sak. Men just nu är det allt för mig. Det är det enda jag har. Samtal, sms och glada tecknade gubbar. Det är de enda halmstrå jag kan greppa om just nu. Kanske därför det blir extra påtagligt när det uteblir.

Och det gör mig ledsen. Att inte vara förstådd. Att behöva känna mig besvärlig, jobbig, krävande, kvävande och i vägen.

Så jag blir tyst istället. Stänger av. Stänger av telefonen för den är just nu min värsta fiende. Och jag hoppas att det bara är just nu. Att det är den här situationen. Att det inte alls är så här det ska vara.

Men jag vet faktiskt inte längre...

Han fattas mig!

Han frågar hur jag mår och jag försöker mest få dagarna att gå. Och nätterna. Igår låg jag i sängen redan klockan halv tio men när klockan blivit tre hade jag fortfarande inte somnat. Vred mig runt i den renbäddade sängen och hade ord malandes i mitt huvud på repeat. Ord han gett mig som nog inte var illa menade men som i vilket fall höll mig vaken hela natten. Klockan tre gick jag upp och gjorde varm mjölk med honung i och jag vet inte om det var den som fick mig att somna eller ren utmattning av allt grubblande.

Jag gör saker men tänker hela tiden på honom. Han säger han tänker hela tiden på mig också men jag har svårt att tro att hans längtan gör ont som min. För att glömma sprejar jag saker vita. Dammar sånt jag inte dammat på länge och byter glödlampor. Och så trösthandlar jag på Tradera. Idag kunde jag inte ens ta mig till jobbet. Inte för min längtans skull utan för att jag hade migrän. Men då kunde jag i alla fall dra täcket över huvudet igen och få fortsätta känna mig så där eländig.

En stund i parken med vänner, jordgubbar, kaffe och kakor fick mig att låta bli att gråta en stund. Jag har PMS så jag gråter inte bara av längtan. Men mycket längtan är det just nu. Och frustration. Och besvikelse över saker som sägs och över saker som inte sägs. Och över sånt jag har behov av men som inte finns i min närhet. Hans famn, hans läppar och de där mjuka händerna som smeker mig över ryggen.

Han fattas mig. Mer än någonsin...

Up in the sky!

Oftast svävar jag uppe bland de rosa molnen nu för tiden men så ibland kommer de där stunderna, eller dagarna då det mest känns som jag befinner mig på en ostadig luftfärd och av de där söta små rosa molnen återstår bara massa luftgropar som gör mig illamående. Jag vill inte alls befinna mig där uppe i det blå då. Och alla de där små fjärilarna i magen har förvandlats till en orolig bisvärm och det mjuka fluffiga i bröstet har blivit en stor klump i halsen som ständigt gör mig gråtfärdig.

Jag hatar de dagarna. När mysig längtan blir plågsam ensamhet. När framtidstro och förväntan blir olidlig väntan. När inte glädjen längre skuttar runt utan mera slår bakut och jag inte kan värja mig från tankar och känslor jag helst vill slippa.

Och det ska jag hantera själv. Vara duktig och stark. Ta hänsyn och förstå. Och jag försöker och jag blir lika besviken på mig själv varje gång när jag misslyckas.

Ibland känns det som jag står på kanten. Vill ge upp och kapitulera och något i mig säger att det kanske skulle bli lättast så. Skulle krävas så lite för att knuffa mig över den där kanten men något håller mig kvar. Balanserar någonstans mellan hopp och förtvivlan. Vill så gärna orka den lilla biten som är kvar men behöver också så mycket något att klamra mig fast vid. Och jag ber om det om och om igen och när det känns som min vädjan inte hörs... det är då jag känner jag snart ger upp.

Snälla ge mig något att hålla fast vid...

Jag har tagit in sommaren!

En singelkvinnas bekännelser!

Så är namnet på den blogg jag mot betalning skrivit för tidningen Kattis o Co sen i januari. Där jag anonymt skrivit om singellivet, dejtande och allt vad det innebär. Men som någon sa... "Skulle inte förvåna mig om du träffar någon så fort du börjar skriva där" ... så blev det också.

Nu ska tidningen läggas ner och jag känner inget behov av att vara anonym längre så ni som inte besökt mig där innan kan få komma och göra det nu den sista tiden bloggen finns kvar!

Ni hittar den här!

När inte ord hjälper...

...hjälper då tystnad???