Inbjudan!

Jag har flyttat igen och igen och igen

Ni hittar mig HÄR numera!

Jahaa...

...ni hänger fortfarande här ser jag. Själv befinner jag mig på ett mycket trevligare ställe men ni envisas ju med att vara kvar här ändå!

Gör som ni vill... häng här eller följ med. Men det krävs ju ett mail då förstås :o)

Saknar ju er!

Kram

Jag försöker...

... att vänja mig vid att inte återvända hit men det är så fruktansvärt svårt. Är det ER jag saknar? Är det allt det som finns här som är så svårt att lämna? Men jag vet att det kanske är nyttigt. Bra! Men varför är det då så svårt?

Jag skriver och skriver på min nya fina blogg och det är redan några där. Av alla er 150 läsare är det hela FYRA stycken som har mailat. Nja.. nån mer då men typ. Det är några som lämnat kommentarer här om att ni vill läsa men ni måste maila mig. Mailen står här ute i sidan. Om jag släpper adressen här inne så kommer det att dröja ett par veckor. Så vill ni vänta... FINE! Men förstår ändå inte att med tanke på hur många ni är som kommer hit varje dag inte gör ett väsen av er. Jag vill ju gärna ha er med. Men vill bara inte lägga ut adressen ännu.

Så... ska ni med eller inte???

Ett långsamt farväl...

Men gud... att det skulle vara så ångestfyllt att lämna en blogg. Ja... den andra är klar. Har lämnat det första avtrycket. Jag går in och ut, fram och tillbaka. Känner efter. Smaka på det nya men gud så svårt det är. Jag vet inte hur jag ska kunna lämna det här fartyget som tagit mig framåt i över två år nu. Trodde aldrig det skulle betyda så mycket men det gör det. Alla ord. Alla bilder. Alla minnen. Allt bra. Allt jobbigt.

GUD SÅÅÅ SVÅÅRT!

Jag vet inte ännu hur jag ska göra. Jag känner att jag behöver bo in mig lite. Hitta känslan. Få det att kännas lika tryggt som det gör här. Det kommer att bli ett långsamt farväl och jag vet inte om jag ska dela med mig redan. Jag har aldrig haft ett behov av att vara anonym, men ibland har tanken slagit mig. Och nu har jag egentligen chansen. Men det är ju också min öppenhet som är jag. Den jag vet att jag fått läsare för. Men också de som inte tyckt om vare sig mig eller det jag skriver har kommit på köpet. De kommer alltid att finnas.

Måste suga lite på det här. Ett tag. Jag vet att jag har runt 150 unika läsare om dagen. Frågan är hur många av er som vill följa med. Ni gör inte mycket väsen av er så frågan är om det skulle spela er någon roll. Och jag måste fundera på om det spelar mig någon roll. Om jag vill forsätta vara den där apan i buren som folk kommer och tittar på. Skrattar åt, förfaras över men jag vet ju att det finns de av er som faktiskt bryr sig på riktigt. Och jag skulle ju ljuga om jag sa att inte läsarna speler någon roll alls för det gör ni ju. Men frågan är om antalet spelar roll. Jag vet ju ändå inte vilka de flesta är som smyger här. Men jag vet så mycket att det finns en del av er som jag INTE vill ha kvar. Ni som läser av ren jävla nyfikenhet och skrivit elaka kommentarer anonymt och gjort mitt liv till ett helvete ibland. Det är framför allt er jag ser min chans att slippa.

Och även om jag skulle be er... så vet jag att få hör av sig om jag ber er maila om ni vill ha den nya adressen. Nej, jag får helt enkelt suga lite på det här!

Men snart lämnar jag det här skeppet!

Om att börja om!

Detta ska vara första dagen på min semester och jag är redan rastlös. Funderar på om jag inte ska vänta någon vecka till. Dra ut på det lite till liksom. Men jag tar ett par dagar nu. För att fixa lite hemma idag och i morgon ska jag följa med min älskling och göra sina första tatueringar.

Den där ledigheten... kommer blir som någon slags nystart. Hoppas jag. För mig. För oss. För nu är det bara ett par veckor till så är allt annorlunda. Förhoppningsvis. Väntan ska vara över. Vi ska kunna vara lite mera tillsammans. På riktigt. Och det finns inte ord för hur mycket jag längtar. Därför vill jag dra ut lite på min ledighet. Spara den till då så att jag kan få suga ut så mycket som möjligt av den första tiden då han... lämnat det gamla bakom sig.

Och det får mig att tänka på den här bloggen. Mitt skötebarn. Min slaskhink och min terapi. Där jag fått ösa ur mig alla tankar, känslor och få använda orden precis som jag velat. Orden som betyder så mycket för mig. Uttrycket. Flödet. Bildandet av meningar som ska vara mer än bara meningslöst pladder. Som en ständigt levande bok. För det är DET som varit viktigast många gånger. Inte att berätta om vad jag haft på mig eller ätit. Det har ALDRIG varit meningen med mitt bloggande. Utan de gånger mina inlägg har den känslan, det uttrycket och flödet som jag vill det ska ha... det är då det varit som mest renande att skriva. Terapi.

Men den här bloggen rymmer så mycket sorg. Så mycket smärta och sår från de gånger jag fått mitt hjärta krossat. Så mycket lidande och spår från den där botten jag så många gånger befunnit mig på. Och det kommer alltid vara en del av mig. Det är jag. Men jag funderar på om jag inte ska lämna en del av det bakom mig. Låta det få stanna kvar här och lämna det. För något nytt. För det som komma skall. Min framtid som jag så mycket hoppas på och ser fram emot. Kanske jag borde skapa mig ett nytt ställe för mina ord. Ett lite ljusare sådant. För jag är ärligt talat trött på det mörka här. Trött på allt som finns här inne. På det som varit. Även om början på min älskades och min historia börja här men på något sätt är det först NU den kan börja på riktigt.

Så kanske jag lämnar. Kanske jag skapa ett nytt ställe redan nu och låter er veta efter ett tag. Kanske jag bjuder in er från början. Kanske jag behåller det för mig själv. Jag vet inte. Men en längtan efter något nytt har börjat gro...

Om att släppa och sånt som betyder något!

Åska som störde min sömn, pms från helvetet och en urinvägsinfektion som får min kropp ur balans fick mig att höra av mig till personalen och säga att jag skulle bli lite sen. Men någon behövde mig. Ett samtal en kort stund efter fick mig att ändå sätta mig på cykeln till jobbet. För någon behövde mig. Och ett samtal senare känner jag hur mycket det där betydde. Och när jag får ett sms där det står "Tack för hjälpen och stödet idag. Du är en riktigt bra chef och en riktig vän. Tack" blir jag alldeles varm i hjärtat. För inget hjälper så bra när man mår dåligt som att hjälpa och finnas där för någon annan.

Men så behövde jag något själv. För att jag mår som jag gör. Så jag bokade 1,5 timmes thaimassage. Det bästa jag kunde göra. Och efter en stund känner jag hur det släpper. Hur jag kan låta massagen göra sitt och få alla tankar och känslor som irrar runt att stilla sig. Jag går därifrån lugn men trött. Så fruktansvärt trött. Och jag försöker ta åt mig av det min personal säger. Ta ledigt nu. Ta semester. Och ja, jag behöver nog det. De klarar sig. Jag vet ju det. För jag har världens bästa personal. Så kanske jag tar den där semestern nu. Kanske jag gick genom dörren därifrån idag för sista gången på några veckor. Ska fundera över helgen och känna efter vad kroppen säger.

I wanna find myself again!

Känns som jag irrat bort mig. Tappat mig själv och inte riktigt vet vem jag är längre. Ett sista samtal i den där fåtöljen idag gjorde gott. Jag tror att jag gick därifrån lite starkare, med lite mer insikt och jag tror att jag hittat en bit på den där vägen för att finna mig själv igen. Jag tror att jag grät ut det sista av den där frustrationen och slängde den tillsammans med det tårdränkta pappret i papperskorgen.

Det är något lugnare i bröstet. Känslan av att jag klarar det här är något starkare och jag tror att den lilla flickan i mig som förtvivlat ropar efter kärlek och uppmärksamhet... fortfarande ropar, men jag kan trösta henne själv. Ge henne kärlek och uppmärksamhet. Eller... jag ska göra så gott jag kan för att ge henne det.

Jag kommer att hitta mig själv igen!

Och så lite urinvägsinfektion...

... för att liksom göra det hela ännu bättre. Så nu ska jag äta antibiotika så musen blir glad igen!

Ibland känns det bara...

...extra tungt!

I need to go away!

Tiden går alldeles för långsamt och jag längtar bara mer o mer till värmen, en strand, och att få ha näsan i en bok. Så idag är det jag som går till polisen för att ordna med ett nytt pass. Sen ska inget få hindra mig från att sätta mig på ett plan. Bort, bort, bort!

Kommer nog inte att längta mindre. Inte sakna mindre men det blir i alla fall en vecka som försvinner. En vecka då jag kan göra annat än att behöva tänka och grubbla. Få lite distans. Gud vad jag behöver det. Och jag kommer hem utvilad, brunbränd och en vecka närmare målet.

Om att finna anledningar!

Ibland är det dagar då man försöker hitta en anledning till att ta sig upp ur sängen. En sån dag var igår. När jag lämnar en natt i en varm famn bakom mig men behöver lämna den där famnen alldeles för tidigt. Så jag bytte bara säng, bytte den varma famnen mot mitt eget täcke sen ville jag liksom inte göra mer än så. Sökte förtvivlat efter en anledning att gå upp men kroppen och huvudet kändes bara allt för tungt. Eller kanske mest bröstet.

Det är då det är bra med vänner. De som kan ge mig anledningar att lämna sängen, klä på mig och ta mig ut i verkligheten. Så när klockan var fem äter jag mitt första mål mat med Mattias som sällskap. Sen får Azita ta över mig. Tar mig med hem till henne och där får jag dricka kaffe i hennes sköna säng framför tv:n. Och så ger hon mig skönaste massagen. För jag behövde det. Få bli avslappnad. Få bli lugn. För bröstet kändes fortfarande tungt och brusigt.

Sen kan jag lämna. Åka hem igen. Krypa ner i min egen säng och bröstet känns åter lugnt!

Walk of shame!

Ruffsig i håret. Skrynkliga kläder och en andedräkt från helvetet. Det känns som jag går "the walk of shame". Vet inte om det är bra eller dåligt att känna det efter en natt med sin pojkvän? Kanske för att sängen saknade sängkläder. Ingen lampa fungerade och inte ens en tv för att pyda den nästan tomma lägenheten. Och så hans spritångande kyssar. Men jag fick vara honom nära igen. Och det är i den där lägenheten han ska husera ibland innan allt är... som det borde vara. Som jag vill det ska vara!

Men trots att lägenheten nästan är tom är mitt hjärta desto mera fyllt. Av kärleken. Och frustrationen jag åter igen gråter ut i hans famn. Och det är de där stunderna med honom som är så viktiga. För att orka. För att få känna att han befinner sig på samma ställe som jag. Av saknad, längtan och frustration. Han har bara betydligt fler jobbigheter än jag att tampas med så ibland borde jag kanske vara mer förstående. Men det är svårt när jag känner ensamheten sliter i mig. Oron som gnager och det enda jag ser av honom är ord på en mobildisplay. Men nu fick jag i alla fall svar på mina frågor. Svar som jag redan anat. Om varför våra möten inte är så ofta som jag önskade, som han önskade. Och det kan jag respektera. Av respekt för andra. För nu är det bara en tidsfråga och därför kan jag hålla ut. Månader av väntan är snart över för nu är det bara veckor kvar.

Därför kan jag stå ut med att gå en "walk of shame" för hans skull!

Pimp my ride!

Det tog två år men nu är det gjort. Nu sitter de fina fjärilarna på min Kronancykel. Allt för att göra den liiite mindre stöldbegärlig. Och fint blev det. Putsade och gnodde som en tok igår så nu är smuts och rost borta.

Vem behöver bil med en sån cykel?

Little Pettiwoman!

Kväll med finaste vännerna!

Tack Mariam för god mat. Och tack Anahita, Azita och Magnus för trevligt sällskap. Och så roligt Thomas att du numera bara bor ett stenkast bort från mig. Hoppas löftet om att det alltid finns kaffe till mig kvarstår!

Och på något sätt...

... känner jag för att supa skallen i småbitar, bli odräglig och nypa småpojkar i rumpan. Men jag tycker det är synd att förstöra den här snygga looken med att bli full o odräglig.

Men lite småfull ska jag fan se till att bli. Japp... så får det bli!

Skål occh in i dimman!

Och där sprack det..

Pappa kunde inte åka nu pga jobb men jag vill verkligen komma iväg NU! Lyckades hitta en resa och höll på att boka när tjejen frågade mig om jag hade ett giltigt pass. Slänger mig hem på cykeln och rota fram mitt pass... som gick ut den andra juni i år. Jag lovar... jag blev så arg så jag höll på att börja gråta. Och det är väl det tillståndet jag befinner mig i just nu. Inte bara för resan som måste skjutas på en vecka utan för...  nää, jag orkar inte ens bry mig längre. Åtminstone orkar jag inte vara ledsen mer. Att vara arg och förbannad är fan så mycket bättre.

I kväll ska jag på middag. Med trevligt sällskap. Hoppas ilskan lägger sig lite när vinet intar min kropp.

En jävla parodi är vad det är...

Länge leve pizza.nu...

... eller "så tillbringar man en ensam fredagkväll". Hade hoppats på att få träffa min älskling i kväll men tydligen ligger han hemma nerbäddad med feber. Det går att ligga nerbäddad i min soffa också men tja... tydligen bättre hemma utan någon som pysslar om honom.

Kollar Adam o Eva på tv även om jag sett den hundra gånger men den är lika slående och klockren varje gång.

Jag blir bara mer och mer sugen på att bara dra iväg. Hör inte pappa av sig snart så åker jag till Arlanda och sätter mig och väntar på första bästa plan. Börjar bli grymt less nu. På det mesta faktiskt...

En kväll med vännerna!

Och så möttes vi upp allihopa. Magnus med sin söta Mariam, Azita och jag såklart, Mattias tog en stund ledigt från väntan på bäbis och så fina killarna Tomas och Martin. Nu är det bara jag och Azita på bilden men jag lovar... de andra var där.

Det blev rödvin för andra kvällen i rad men det är väl så det ska vara när det är sommar. Vin på en uteservering. I väntan på semester liksom.

Idag är det mindre sommar. Regnet öser ner och det märktes att det inte är strandenväder för på IKEA trängdes folket som flugor. Vi har handlat massa kul till butiken. Inte ens några värmeljus för eget bruk blev det. Nu sitter personalen på golvet och skruvar ihop mitt lilla skrivbord. Jag har verkligen världens finaste personal. Så idag blir det nog nåt extra till fredagsfikan!

Dagens sötaste från optikbranschen!

En liten söt dam blir omhändertagen av en av tjejerna i butiken och de tittar på bågar tillsammans. Då säger den lilla söta damen..

- Ja, jag måste ha såna där hästar på bågarna!

Min personal tittar lite undrande och funderar på vad jisses hon menar. Vi har inga bågar med små hästar på.

- Ja jag måste ha såna här, säger den lilla söta damen igen och pekar på sadlarna.

Ja, de små kuddarna som sitter på näsan kallas sadlar.

Min personal fnissar lite men har inte mage att tillrättavisa den söta lilla damen.

Jaja, det var ju i samma bransch i alla fall!

Ler lite...

...åt minnet!

Tänk så det kan bli!

Alla går på halvfart. Enda höjdpunkten är när jag bjuder personalen på fika. Och jag börjar bli trött. Riktigt trött. Så jag drömmer mig bort lite. Känner att den där resan verkligen skulle behövas nu. Och därför skulle jag bli så besviken om det inte blir något. Hoppas, hoppas pappa hittar något bra. Annars tar jag en weekendresa själv någonstans. Vill bara ligga i solen och slappa. Läsa böcker och fylla på kroppen med energi.

Vill, vill, vill....

Rött vin och resesällskap!

Tog med mig finaste Cicci på uteservering och åt godaste vitlöksbrödet som sköljdes ned med rött vin. Vi fick sällskap vid bordet och helt plötsligt behövde vi inte betala vår nota. Sånt uppskattas!

Det blir kanske så att jag får sällskap på min resa. För första gången kommer jag och pappa att resa ihop. Om vi lyckas hitta en resa som passar, annars drar jag i vilket fall iväg själv. Vart spelar mindre roll. Men jag har inte längre något behov att fly. För så länge vår bristande kommunikation kan åtgärdas och han alltid får mig att skratta... så känns det som att vi är en bra bit på väg. Och precis som Christel skrev i sin kommentar... vi befinner oss i en liten prekär situation och det är nog situationen i sig som gör mig mer ledsen och frustrerad än honom själv.

Så håll nu tummarna för att det blir en resa ihop med pappa för mig!

Om en annan fåtölj!

Och så kommer han med den stora famnen in till mig på jobbet. Han kramar mig hårt och jag får luta mitt huvud mot hans stora bröst och tårarna bränner bakom min ögonlock. För det är så med honom. Att jag alltid kunnat lätta på trycket. Det var ju det jag gjorde så länge i den där fåtöljen under våra samtal men nu finns han där istället som min finaste vän. Men fortfarande är det med honom jag gråter. Jag berättar om henne jag träffar nu. Om att jag sitter i en annan fåtölj men att det inte är riktigt detsamma. Även om det tjänar sitt syfte.

Så sitter jag där i den där fåtöljen senare idag. Och jag gråter. Hulkar fram förvirrade ord. Det är som att sätta på en kran. Och jag pratar om de där känslorna, om tankarna och allt det där som får min mage att vrida sig om nätterna. Det som får mig att inte kunna äta ordentligt. Och efter känner jag mig som en urvriden disktrasa. Lättare. Något starkare. Och hon tycker också det är en bra ide. Att göra något som får mig att må bra. För min egen skull.

Så i morgon bokar jag nog den där resan!

Funderar på att resa utomlands...

...men eftersom jag inte har någon att åka med just nu kommer jag att åka själv. Men hur är det att åka själv tjej? Är det något ställe som är bättre än något annat att åka själv till? Fast just nu kanske det är priset som får avgöra och helst skulle jag ha velat åkt igår. Har inte planerat någon semester ännu men just nu känns det som jag behöver åka direkt.

Jag vet att jag inte kan fly demoner, tankar och känslor men det kanske skulle hjälpa mig att få distans. Det tär mig sönder och samman denna väntan. Väntan på att få ses, väntan på sms, väntan på samtal, väntan, väntan, väntan. Och jag orkar inte ens längre försöka få förståelse för hur viktig den där kontakten är för mig. Att det inte är okej att behöva vänta en hel dag på svar på ett sms eller att inte få svar på frågor eller respons på sånt jag behöver får respons på. Trött på att tjata, trött på att bli lovad bättring, trött på att ge nya chanser när samma sak upprepas om o om igen. Och jag börjar fundera på om det är mig det är fel på. Kanske är det så här det är att ha en relation. Ingen som ringer och frågar hur man mår eller vad man gör. Ingen som tar sig tid för att ses för en kram. Inte ens ge respons på mina löjliga försök till uppskattning genom att skicka bilder och filmer med mindre barntillåtet innehåll. Och när jag än en gång försöker förklara hur viktig vår kontakt är och att jag blir ledsen över uteblivna svar och frågar hur svårt kan det vara.... får jag två timmar senare ett... Godnatt till svar. Då kan jag bara svara.... Jag ger upp....

Så ja... jag vill bara fly just nu. Bort. Iväg. Till en annan plats där jag vet att jag inte sitter i samma stad men ändå inte kan ses. Då det är skitsamma om någon hör av sig eller inte. Jag orkar ärligt talat inte mer just nu!

Lite försoningssex...

... skulle jag gärna ha just nu!

Word!

Tiden går så fort och ibland är det bra, ibland inte bra alls. Ibland vill man den ska stå stilla och ibland att den ska rusa fram men aldrig att den ter sig som man vill. Jag befinner mig någonstans mitt i mellan just nu.

Det är besvärligt när man hamnar i en tid som man befunnit sig i tidigare men allt ser annorlunda ut nu än vad det gjorde då. Minnen som kommer tillbaka och gör sig påminda och liksom besvärar. Då vill jag tiden ska gå fort!

Det är besvärligt när man hamnar i en tid då fina stunder är få och längtan efter de stunderna pockar på. När fina stunder har en tendens att rinna mellan fingrarna med en ryslig fart. Då vill jag tiden ska stanna!

Nu är tiden då inget är självklart och vad som helst kan hända. Inget är säkert och allt kan vändas upp och ner på ett kick och ovissheten om framtiden kan vara både på gott och ont.

Måndag kväll...

...och egentligen borde jag ligga med mina vänner i parken där de insuper kvällssolen men jag känner mig osocial och äter upp tacoresterna från helgen och sköljer ner de med vitt vin istället. Finaste Cicci tillbringade kvällen hos mig igår med huvudet nere i mina klädkartonger och gjorde fynd bland sånt jag tröttnat på. Henne vill jag tillbringa mer tid med och vi var rörande överens om att vi borde besöka uteserveringarna lite oftare. Med höga klackar och fina klänningar.Det är sånt jag borde göra lite oftare istället för att vänta på att tiden ska bli inne för mig och min älskling att kunna umgås på riktigt.

Jag låter dagarna bara rulla på och på jobbet är det sövande lugnt men ändå har jag inte bestämt någon semester fast jag skulle kunna gå redan nu. Mitt jobb är att se till så personalen får sin ledighet först men snart är det dags för mig att vinka hejdå och jag kan ta den semester jag så väl behöver.

Snart...

Med matte på jobbet!

Luften går ur mig...

...och jag vet inte längre vad jag ska säga. Hur jag ska få den där förståelsen som jag ena minuten verkar ha men i nästa sekund är den som bortblåst igen. När det inte längre känns som mina ord spelar någon roll så kan jag heller inte längre säga något. Inte svara på kärleksförklaringar för de spelar ingen roll när det fortfarande svider av svek i mitt bröst. Jag är inte långsint, hatar konflikter och att inte vara sams och många saker kan jag låta passera men ibland... tar det liksom stopp. Då går luften ur mig.

Och jag blir tyst. För jag vet inte längre vad jag ska säga. För inget verkar spela någon roll. När jag säger saker som är viktiga och de inte tas på allvar, hur ska jag då göra för att bli förstådd? När ord fortsätter vara tomma, när löften inte hålls och jag behöver tampas med känslan av att vara fel. Att mina känslor är fel och bli anklagad för att det jag hört inte har sagts. Då går luften ur mig!

Att inte riktigt veta hur?

Inte ens vi är beskonade. Hur förälskade vi än är och hur bra vi än har det så kommer det till slut. Det där som liksom hör till när man är två. Men för mig som varit själv så länge är det som att uppleva allt för första gången. Och jag är inte van. Hur jag ska hantera mina känslor, min besvikelse eller våra konflikter.

Kanske det inte blev riktigt som jag hade tänkt mig. Men mest handlar nog det om att jag har en bild i mitt huvud om hur saker ska bli eller vara som jag inte är tydlig med att förmedla utan förväntar mig att han ska förstå. Då krockar det liksom. Och så handlar det om mina förväntningar. Inför de här dagarna. Han och jag första gången själva liksom på riktigt. Klart jag blir besviken när det inte blir som jag hade hoppats. Ingen stor grej men ändå. Och så länge han visar att han förstår och vi kan prata är det okej. Men det är svårt. För jag vill så gärna att allt ska vara lätt och bli rätt och när det visar sig att även vi som levt på de där fluffiga rosa molnen måste komma ner på jorden blir jag lite rädd. Och det är nog det som är mitt största problem just nu. Att inte våga lita på och känna mig trygg med. Och det sårar honom såklart. Men jag är inte mer än människa och mitt bagage och min osäkerhet är något jag måste jobba med.

Jag kan inte göra mer än mitt bästa och hoppas att han gör detsamma. Vi har precis börjat den här resan och vi har mycket att lära av varandra, om varandra.

Äntligen!

Som jag väntat. Som jag längtat. Så när det äntligen är dags så känner jag mig som jag ska på första dejten. Jag är så nervös så jag nästan mår illa. Och när han väl står där i mitt kök med matkassen och det fina vinet vi har sparat så länge så känns det så konstigt. Så nytt och... ovant. Men så skönt också men jag måste ta ett glas vin för att lugna nerverna. Efter fem månader befinner han sig äntligen där jag vill ha honom. Hemma hos mig.

Och jag njuter. Av att få sitta i soffan och skåla i vin. Av att få krypa upp i hans famn. Att bara få ha honom nära och jag får äntligen det där tillfället att prata om den där oron jag burit. Om min rädsla och min osäkerhet över hur saker och ting ska bli. Och med mina fötter i hans knä säger han precis det jag hoppats på att få höra. Att han förstår. Att allt nu är annorlunda. Och jag känner det i hela mitt hjärta. Att det är på riktigt. Han och jag.

Vi bara myser. Pratar, skålar, spelar musik och... jag ger honom den där tungkyssen jag sparat på så länge nu. Och det finns liksom inte ord. Jag försöker finna de när han ligger där med slutna ögon och jag studerar honom och känner hur nästan hjärtat sprängs för jag tycker han är så vacker. Jag känner bara en sån enorm tacksamhet att jag äntligen funnit det där. Den där känslan. När man ser på någon och man liksom bara vill dö för den personen är så fin. Han är den finaste, vackraste och sexigaste man på hela jorden. Ja... jag känner det. Just precis i den där stunden när jag stryker honom över håret när han ligger där med slutna ögon.

Och det vi har... det där speciella, som han säger att han så stolt berättar om för sina vänner. Det där de är så avundsjuka på. Det är något helt magiskt. Passionen. Han tänder en glöd i mig jag inte minns jag tidigare känt. Den som sprider sig från hjärtat ner mellan mina ben. Och vi säger vi måste vara rädda om det. Vårda det. Inte låta glöden falna.

Gud vad jag älskar denna mannen!

Kan man sprängas av kärlek?

Jag vet att det är riktig kärlek när jag känner hur jag blir varm i hela kroppen bara av att se på honom. Hur jag sneglar på honom från golfbilen när vi med mina gamla kollegor befinner oss på golfbanan och jag tycker han är den snyggaste och sexigaste av alla som befinner sig där. Jag blir tokig av hans sexiga brundbrända underarmar och jag tycker faktiskt det är lite sexigt att se honom svinga iväg bollen. Det måste vara kärlek på riktigt. Och jag bara myser och ler. Följer varje rörelse han gör och i mitt huvud kretsar bara tankar kring vad jag skulle vilja göra om vi var själva. Nu är vi inte det.

Vi grillar ihop med kollegorna och han är en mästare på att grilla kött visar det sig. Jag dricker rose´och bara njuter av att få ha honom nära. Som jag längtat efter det. Och ja... det känns som jag ska sprängas av kärlek. För när jag ser på honom och han ömt lyfter upp mina fötter i sitt knä och ger de massage är jag helt övertygad om att jag funnit mannen i mitt liv.

Att få somna med honom vid min sida och vakna likadant är något jag inte är bortskämd med därför är jag extra lycklig när jag får göra det. Få vakna av hans arm runt min midja och höra han viska de där orden som gör mig så varm och rusig. Och jag får snart göra det igen. I kväll kommer jag nog att fälla en tår av lycka för i kväll ska vi för allra första gången tillbringa den ihop hemma hos mig. Tror fan jag ska öppna champagnen jag har sparat till oss för ett speciellt tillfälle.

Idag är jag en lycklig och väldigt förälskad Petti!

Om den där känslan!

Tänk att så lite kan betyda så mycket och jag tror inte han är medveten om hur glad han gör mig genom att komma förbi mitt jobb så där helt utan förvarning. Överraska mig. När jag saknar honom som mest. När jag bara minuter innan funderar på vad han gör, var han är och så står han där. Och jag känner hur jag liksom skiner upp inombords men har svårt att visa det för jag blir så fruktansvärt förvånad. Känner hur jag blir varm och pirrig i bröstet men förbannar mig själv att jag inte är mer tillfixad än jag är. Inte visste jag att jag skulle få besök av mannen i mitt liv.

Och den där känslan är så skön. Att se honom och bli alldeles mjuk och matt för han är det finaste jag vet. Min snygga och stiliga pojkvän. Och det gör mig så glad att han tar sig tid för att komma och ge mig en kram. Vill hålla honom kvar för det är så sällan jag får krama honom.

När han går sneglar jag på hans snygga röv. Den där hockeyröven som är den absolut sexigaste jag vet. Och ja... han har fortfarande kvar sin hockeyfrilla *fniss*

Ont ska med ont förgås!

Trött, känner mig sliten för nätterna består av dålig sömn. Och jag har ont. I ryggen. Känner mig stel. Längtar efter min älsklings mjuka händer. Det är två veckor sen jag fick vara honom riktigt nära och tro mig... det känns i både kropp och hjärta.

Inte för att det kan kompensera hans frånvaro men jag ska i alla fall råda bot på det onda i dag. Ett besök hos min kiropraktor kommer göra min kropp gott. Hans händer är långt ifrån mjuka utan det är hårda men bestämda tag i den massagen han ger. Inte den njutningen jag längtar efter just nu. Men ont ska med ont förgås säger de ju!

Om orden som inte sägs!

Jag vet inte vad jag ska säga. Orden finns där inom mig men jag vet inte riktigt hur jag ska formulera de. Om det pratade jag igår men den där kvinnan jag träffar just nu för att få stöd. Om att jag håller inne med ord jag behöver säga. Av rädsla. Av oro över att vara besvärlig. Därför svarar jag inte på hans sms. Därför tar jag inte upp telefonen när han ringer. Jag vet att det är fel men ibland måste jag visa när det känns som att orden inte räcker till. Visa hur det känns att vara utestängd. För det är så jag känner det ibland. Hon sa att jag måste prata. Berätta hur jag känner och tänker. Fråga om det jag vill ha svar på.

Det är svårt. Att inte veta hur jag ska använda orden i min mun. Så jag gör det jag kan. Skriver. Och jag skickar honom en länk till mitt hemliga ställe där jag kan använda orden som jag vill. Så han kan läsa om mina tankar. Utan att behöva komma med svar. Även om jag önskar att han gjorde det. Och det är ofta så jag gör. Skriver till honom när orden inte kan sägas. Här inne. På andra ställen. Men jag vet inte ens om han läser de men då får jag åtminstone ur mig de. Fast vi borde prata men där vi befinner oss just nu finns ibland inte utrymme för prat. Inte tid. Inte tillfälle. Så jag skriver och hoppas att han någon gång läser de där orden jag tillägnar honom.