I need to go away!

Tiden går alldeles för långsamt och jag längtar bara mer o mer till värmen, en strand, och att få ha näsan i en bok. Så idag är det jag som går till polisen för att ordna med ett nytt pass. Sen ska inget få hindra mig från att sätta mig på ett plan. Bort, bort, bort!

Kommer nog inte att längta mindre. Inte sakna mindre men det blir i alla fall en vecka som försvinner. En vecka då jag kan göra annat än att behöva tänka och grubbla. Få lite distans. Gud vad jag behöver det. Och jag kommer hem utvilad, brunbränd och en vecka närmare målet.

Rött vin och resesällskap!

Tog med mig finaste Cicci på uteservering och åt godaste vitlöksbrödet som sköljdes ned med rött vin. Vi fick sällskap vid bordet och helt plötsligt behövde vi inte betala vår nota. Sånt uppskattas!

Det blir kanske så att jag får sällskap på min resa. För första gången kommer jag och pappa att resa ihop. Om vi lyckas hitta en resa som passar, annars drar jag i vilket fall iväg själv. Vart spelar mindre roll. Men jag har inte längre något behov att fly. För så länge vår bristande kommunikation kan åtgärdas och han alltid får mig att skratta... så känns det som att vi är en bra bit på väg. Och precis som Christel skrev i sin kommentar... vi befinner oss i en liten prekär situation och det är nog situationen i sig som gör mig mer ledsen och frustrerad än honom själv.

Så håll nu tummarna för att det blir en resa ihop med pappa för mig!

Funderar på att resa utomlands...

...men eftersom jag inte har någon att åka med just nu kommer jag att åka själv. Men hur är det att åka själv tjej? Är det något ställe som är bättre än något annat att åka själv till? Fast just nu kanske det är priset som får avgöra och helst skulle jag ha velat åkt igår. Har inte planerat någon semester ännu men just nu känns det som jag behöver åka direkt.

Jag vet att jag inte kan fly demoner, tankar och känslor men det kanske skulle hjälpa mig att få distans. Det tär mig sönder och samman denna väntan. Väntan på att få ses, väntan på sms, väntan på samtal, väntan, väntan, väntan. Och jag orkar inte ens längre försöka få förståelse för hur viktig den där kontakten är för mig. Att det inte är okej att behöva vänta en hel dag på svar på ett sms eller att inte få svar på frågor eller respons på sånt jag behöver får respons på. Trött på att tjata, trött på att bli lovad bättring, trött på att ge nya chanser när samma sak upprepas om o om igen. Och jag börjar fundera på om det är mig det är fel på. Kanske är det så här det är att ha en relation. Ingen som ringer och frågar hur man mår eller vad man gör. Ingen som tar sig tid för att ses för en kram. Inte ens ge respons på mina löjliga försök till uppskattning genom att skicka bilder och filmer med mindre barntillåtet innehåll. Och när jag än en gång försöker förklara hur viktig vår kontakt är och att jag blir ledsen över uteblivna svar och frågar hur svårt kan det vara.... får jag två timmar senare ett... Godnatt till svar. Då kan jag bara svara.... Jag ger upp....

Så ja... jag vill bara fly just nu. Bort. Iväg. Till en annan plats där jag vet att jag inte sitter i samma stad men ändå inte kan ses. Då det är skitsamma om någon hör av sig eller inte. Jag orkar ärligt talat inte mer just nu!

Tågblogg!

På väg till Göteborg trots att jag i Stockholm hamnade på fel spår två minuter innan mitt tåg skulle gå. Jag hann precis innan de stängde dörrarna. En urdålig uppkoppling för 100 kr och en smörgås för en hel förmögenhet är vad jag lagt pengarna på för att ha något att roa mig med. Jag knarkar veckotidningar som värsta fixberoende och böckerna jag tagit med ligger kvar längst ner i väskan.

Var inte alls på humör för den här trippen. Kände mig trött och frusen när jag steg på tåget i Gävle men den fulaste koftan jag kunde hitta och ett par raggsockar har fått mig i lite varmare stämning. Och så hjälpte min älsklings värmande ord också till.

Lämnade Gävle idag efter en god gärning. 25 st hemlösa och behövande har fått kolla synen och prova ut glasögon som min butik skänker. Kommer somna gott i natt. I en ensam hotellsäng. I morgon väntar möte med alla andra butikschefer och kanske om jag har tur så hinner jag kolla in Göteborgs shoppingutbud.

En timme kvar sen är jag i Kalle-o-Ada-land!

Sitter på tåget...

....och är över en timme försenad och jag har inte börjat skriva det där första inlägget ännu. Har inte kommit i stämning innan. Dels för att det satt någon brevid mig och sneglade ner i min dator hela tiden och dels så krävs det en mugg kaffe vid min sida, kanske en liten chokladbit, sen kan jag låta fingrarna börja arbeta.

Nu har jag sluppit sällskapet brevid och har brett ut mina ben över båda sätena så nu börja jag känna mig lite mer redo. Ska nog hämta en kaffe också i bistron och sippa på lite så där lagom nonchalant och se så där riktigt viktig ut. För nu är det ju faktiskt viktigt att det här blir bra.

Har lite rampfeber nästan. Pirrig och nervös och orden hoppar liksom runt, runt inne i huvudet och jag har massa jag vill skriva men måste bara sortera in orden i rätt följd men det är svårt när det bångstyrigt hoppar omkring sådär.

Lite kaffe kanske få ordning på de!

04.45 pip!

Vaknade till ett alarm och det var inte mitt eget utan ett inbyggt ovanför mitt huvud och innan jag förstod det i mörkret och halvt död i sömnen hade nog de andra stackarna i min kupe också vaknat.

Inga förseningar än så länge och nu är det snart dags att stiga på nästa tåg efter en timmes väntan på stationen i Hässleholm.

Jag somnar snart...

Dan före dan...

...och jag är äntligen på väg och har krypt ner under täcket på den nedersta slafen och Jocko under den. Får sova ungefär 4 timmar och 45 minuter innan jag måste ge mig ut i kylan och byta tåg. Men SEN är jag hemma hos lilla mamsen. I morgonkväll åker jag hem till pappa och mina systar där och sover över till julafton och på eftermiddagen då tillbaka hem och firar kvällen med mamma. Då har alla fått sin beskärda del av Petti under julen.

Nu ska jag sova!

Snart...

...är jag på väg söderut. På väg hem till familjen och flera underbara lediga dagar. Om en stund hämtar Mattias mig och om ett par timmar stiger jag på nattåget i Stockholm och kan krypa ner under täcket och somna gott till det sövande dunkande ljudet när tåget far fram över rälsen. Och jag kommer att ta med mig en skön varm pläd och vira in mig i som en av mina underbara läsare skickade till mig som en liten julhälsning. Tack snälla söta rara du (vet ju inte om du vill någon ska veta). Så snäll som du är så kommer säkert tomten med ett jättepaket till dig.

Kanske det blir en liten tågblogg innan jag somnar. Annars hörs vi i morgon. Klockan åtta noll noll anländer jag på perrongen i min hemstad.

På väg...

...och en bra bit har avverkats och snart blir det stopp för lite mat i Gränna. Där ska Azita och jag få lite klubba! Mattias kör och jag har jobbat och fått in ett par affärer så nu kan jag vara ledig med gott samvete.

Blekinge here we come!

On the road again!

Jocko som mitt resesällskap på väg till Västerås.

Vägen som gud glömde. Dödens trist.
Farthållare för att hålla mamma lugn. Kryper fram.

Drivingpants i lack.

Och även om jag inte trodde det så kom vi till slut fram men eftersom jag lovat mamma att inte köra som den biltjuv jag brukar ratta fram mina fordon i så tog det nog betydligt längre tid än vad det skulle göra om jag inte varit laglydig och en förståndig dotter.

Hunnit med att hänga med kollegorna, varit på stan och fönstershoppat medan de andra åt och så en kvällspromenad med Jocko och en av kollegorna.

Efter bara tre veckor som ständig hotellgäst börja man nu ställa krav. Själv vill jag ha en vattenkokare på rummet så man kan göra sitt eget kaffe och ett strykjärn och strykbräda. På det här hotellet fanns inget av det och de glodde på mig som om jag var en idiot när jag frågade i receptionen om det verkligen var så att man skulle behöva BETALA för kaffet. På alla de andra hotellen har det ju faktiskt varit gratis så det är ju de som skämt bort mig nu. En av mina manliga kollegor vill prompt ha badkar på sitt rum och det brukar han kunna få. Kan inte jag få en stackars kopp kaffe då?

Jaja nu har jag fått mitt kaffe även om jag fick betala 15 kr för det. Men de hade ett ganska fint gym och en pool som man säkert kan ta minst fem simtag i innan man når den andra sidan så dit tänker jag gå någon kväll.

Däremot har jag två enkelsängar i rummet så det måste ju vara meningen att den ena är till Jocko. Synd bara att han har valt att ligga UNDER sängen. Ska fråga om jag inte kan byta ut "hundsängen" mot gratis kaffe istället.

Ja så får det bli...

Äntligen på väg Hem!

Sitter på tåget från Stockholm efter att ha tillbringat natten hos honom. Vi hördes av när jag var på väg ner till Blekinge och jag blev lite förvånad för efter vår träff förra gången blev han lika tyst som alla andra men jag brydde mig inte så mycket om det eftersom vår träff mest var för att få trevligt sällskap och slå ihjäl några timmar. Men han hörde helt plötsligt av sig och ville vi skulle träffas nån gång. Därför hörde jag igår av mig eftersom jag var i behov av sängplats och det var inga problem utan vi var välkomna jag och Jocko.

Kändes bara konstigt. Krystat och besvärligt och jag somnade i soffan framför filmen efter att jag frågade honom lite försynt om han inte ville ta lite på mina fötter. Det var som om jag bett honom ta i en hög med skit för hans svar var, nääee det gör jag inte. Varför ska jag ta på dina fötter. Ehh, ja typ för att det är det bästa jag vet. Jaja.. alla gillar tydligen inte fötter. Jocko fick sig sin beskärda del också för han hoppade som vanligt upp i soffan och märk väl att han har ingen märkvärdig soffa och vi hade lagt ett lakan där för att tyget rev på vår solbrända hud men han åkte ner med huvudet före ändå.

Jag sov i hans loftsäng och han på soffan och i morse åkte vi ut utan varken frukost eller knappt tid för att borsta tänderna. Tror jag klarar mig utan hans sällskap i fortsätningen.

Så nu är jag i alla fall äntligen på väg HEM och längtan har nog aldrig varit så stor som nu.

Hem ljuva hem!

Jag ger upp...

...eller så är det helt enkelt så att han är sjuk men något säger mig att det är något annat. Först svarar han inte när jag ringer sen skickar han ett sms där han skriver att vi får höras i veckan för han är helt slut och mår blä och orkar ingenting.

Okej... vi har hörts varje dag men nu ska vi höras i veckan och nu står jag här och vet inte hur jag ska göra för jag skulle sova hos honom och i morgon skulle han köra mig till Gävle och stanna kvar. Min magkänsla säger mig att det är något och den brukar aldrig har fel. Folk kan undanhålla saker eller ljuga mig rakt i ansiktet sen visar det sig likförbannat att jag hade rätt. Ibland önskar jag att min intuition inte var så stark för ibland vill jag inte veta. Och just nu har jag en sån känsla och det kommer visa sig om jag hade rätt.

Jag skiter snart i det här för det slutar alltid likadant när jag involvera mig i någon. Alla försvinner och jag är trött på att hela tiden behöva ställa mig frågan vad fan det är för fel på mig. Trött på att hoppas, trött på att först bli indragen i något som man kanske hoppas ska bli något och sen slutar det ändå med tystnad eller massa ursäkter. Jag orkar fan inte bli besviken mer.

Nu sitter jag inträngd i en Audicabbe där baksätet är så litet så min röv knappt få plats och Jocko ligger på golvet och chippar efter andan stackaren och så här ska vi sitta fram till Stockholm och vi lämnade precis Ölansbron. Hur det blir med mig när jag kommer fram till Stockholm det vet jag inte ännu. Antingen åker jag redan i kväll men det kommer bli sent eller så tar jag fram något gammalt ess ur rockärmen.

Packar väskan...

...och drar mig hemåt om någon timme. Borta bra men hemma bäst och det ska bli så skönt att få komma hem igen efter nästan en vecka på resande fot.

Han med gitarren hörde av sig igår igen och är väldigt angelägen om att jag ska stanna till hos honom i Stockholm när jag passerar där men jag vet fortfarande inte. Spontant känner jag nej eftersom jag vet att det ändå inte kommer bli någon fortsättning men å andra sidan kan jag känna det skulle vara skönt med ett stopp och lite sällskap och lite mys med mat och kli under fötterna. Men jag velar fram och tillbaka och jag skrev till honom att jag hör av mig när jag börjar närma mig och ge besked.

"Hade varit så roligt att få träffa dig igen"

Alltså jag förstår inte riktigt hur han kan känna så. Nog för att jag uppförde mig men jag kände ju mest att jag var tvungen att vara artig för att inte visa att hela jag egentlige skrek NEJ och ville därifrån och inte tyckte vi hade något alls gemensamt eller att han berörde någonting inom mig mer än som en trevlig kille.

Usch jag vet inte. Just nu är jag inte på humör alls. Klump i magen för något jag inte ens borde lägga mer energi på men hur mycket jag än försöker undvika fler konflikter blir jag indragen ändå och när jag blir anklagad för saker jag inte gör pga av vad ANDRA gör blir jag bara så förbannat ledsen. Borde bli förbannad egentligen men nej, jag blir bara ledsen. Jag hatar att bråka. Jag verkligen HATAR det. Kalla mig konflikträdd men det här vill jag inte älta mer vare sig på det ena eller det andra sättet.

Konstigt... jag blir bortvalt och bortknuffad och försöker foga mig med det men ändå blir jag indragen trots att jag själv väljer att ta avstånd.

Fan kan jag inte bara få slippa sånt här nu!!

Lämna mig ifred....

God förmiddag!

Sitter på tåget på väg mot Stockholm och som jag hoppades på skiner solen och det behövs för att värma upp vemodet som inte riktigt vill släppa i mitt bröst. Kanske trevligt sällskap och promenad i det fina vädret kan hjälpa lite för jag börjar bli måttligt trött på att ha den där sorgliga känslan i kroppen. Jag orkar inte ens analysera varför jag känner som jag gör även om jag med stor sannolikhet vet ganska väl vad det beror på.

Den där ON/OFF knappen hade suttit bra just nu.

Trodde jag skulle kunna köpa mig en kopp kaffe på det här tåget till mina hemmagjorda smörgåsar men det finns inte ens en ynka kaffeautomat så det blir inget kaffe för min del. Jävla skittåg. Har jag tur blir jag kanske bjuden på en kopp när jag kommer fram.

Kanske till tonerna från en gitarr...