Att göra eller inte göra!

Är trött... eller jag var innan jag somnade under filten i soffan framför meningslös tv och nu efter kaffe med bästa Mattias och en promenad i friska luften så är jag något piggare. Men fortfarande velig inför kvällen.

Två alternativ som jag ser det...

1) Ligga hemma i soffan, titta på en av de filmer jag har som jag inte sett, beställa hem pizza och bara vara men bli påmind om att jag är ensam och inte har någon att se de där filmerna med och ingen att lägga upp fötterna i knät på.

2) Gå på krogen och dricka sprit och titta på folk och bli påmind om att jag är ensam och inte har någon att få gå hem med och få somna brevid.

Känns som att vad jag än gör så blir jag påmind om att jag är ensam. Nej kanske inte ensam, men själv. Ja ni fattar. Och jag är trött på det just nu.

Visst... går jag ut kanske någon flirta med mig, någon kanske ger mig en blick och tydligen är det den bekräftelsen jag får nöja mig med och jag önskar att det inte var så. Jag önskar att jag inte behövde den där jävla bekräftelsen alls. Önskar att jag inte längtade så innerligt och jag känner mig fan patetisk över den känslan.

Det finns män runtomkring mig. Det finns de som jag tänker på och har kontakt med men jag har valt att inte skriva om det längre. Och jag tänker inte skriva om det så länge jag inte vet. Vet om det finns något där. Om det är ömsesidigt. Och så länge jag inte vet så kommer jag fortsätta längta efter den där känslan, efter den där beröringen och närheten. Känslan av att någon saknar mig, tänker på mig.

Därför känns det patetiskt att gå på krogen med radarn på för fullt. Scanna in stället och med fladdrig blick leta efter mannen i mitt liv... som om han skulle gå att finna där liksom.

Ähh jag bara bladdrar. Lika bra att sätta på partyfacet, klämma mig in i någon tajt klänning och på med högsta klackarna och ge sig ut och låtsas som om jag verkligen gillar det.

Eller så sitter jag i soffan och mular in en pizza...

Fan... dessa jävla val!!