I believe!

Köper med mig nybakta kanelbullar och åker till min nya arbetsplats. Kontoret som ligger längs med ån och där jag kommer att befinna mig varje fredag nu i ett halvår framåt. Alla är underbara människor och det känns så skönt och bra på alla sätt och vis. Jag installerar mig på min arbetslplats. Loggar in på nya datorn, sätter igång telefonen och nedanför mina fötter ligger Jocko och snusar. Hela jag fylls av värme och lycka över att äntligen vara på ett ställe jag känner jag kommer att trivas på. En arbetsplats där jag har fina arbetskamrater och ett jobb jag vet jag kommer att göra bra ifrån mig på.
Jag tror verkligen på det här!


Sen var det dags för mitt möte med min psykolog och det är som att kroppen vet när det är dags för redan när jag sitter i det mysiga väntrummet i den lägenhet där mottagningen är börjar klumpen i halsen ta form och tårarna liksom trycker sig fram innan jag ens kommit in på mötet.

Det fortsätter så. I en timme rinner tårarna. Precis som orden från min mun. Det är som att vrida på en kran men idag gör det inte ont när jag går därifrån även om de sakerna vi pratade om idag gör ont. Vi pratade mycket om mitt krossade hjärta, om hur och varför. Om mötet jag hade i veckan trots att jag fortfarande inte förstår varför det blev av eller innebörden av det. Att jag kanske trodde jag skulle få svar men inser att jag aldrig kommer att få svar. Blir bara mer förvirrad.

Jag gråter mig igenom alla meningar jag säger. Gråter över det där hålet jag har och som jag så gärna vill fylla och gråter ännu mer när vi pratar om vad jag gör för att försöka fylla det men ju mer jag försöker fylla det ju större blir det. Gråter över den låga prislapp jag sätter på mig själv och att jag borde vara snäll mot mig själv.

Han tar min hand, håller den hårt och säger att han lovar att det kommer att bli bra. Att jag kommer att bli hel, kommer att bli älskad när jag tillåter mig att bli det på rätt sätt. När jag lär mig att knacka på rätt dörrar. När jag slutar att söka bekräftelsen där den är omöjlig.

Men det är många beslut att ta innan dess. Många avkall som ska göras som kommer att göra ont trots att det är saker som inte är bra för mig. Men när man är van vid att göra saker eller har ett beteende som är invant är det svårt att bryta det hur fel man än vet att det är, för förändringar gör som sagt ont och är besvärliga. Det stretar och tar emot och hela mitt väsen skriker NEEEEEJ!!!!
Men jag tror på det här!

I BELIEVE!