...jag gav bort det dyrbaraste jag hade. Han var flera år äldre än jag och hade moped och jag var dödligt förälskad i honom. Han var skolans populäraste kille och han hade precis gjort slut med skolans populäraste tjej och nu var han med mig.
Jag gjorde det jag trodde förväntades av mig och jag ville ju inte visa mig som en liten feg tjej som inte gjorde sånt som förväntades av mig. Det var över på några minuter och jag låg där och tittade upp i taket och tänkte att var det inte mer än så här? Skulle det inte kännas mer? Inga änglar som sjöng och inga stjärnor och planeter och ont gjorde det inte heller. Jag kände ingenting. Men jag hoppades jag hade gjort något bra och att han skulle gilla mig mera nu när jag visat honom att jag var en tjej som gjorde det som förväntades av mig.
Idag är det exakt 24 år sen. Och det var då det började. Skitsnacket.
Han och hans kompisar hängde jämt hos mig och det var de som fick mig att bli full första gången och hemma hos mig var de alltid välkomna för mamma ville hellre vi satt hemma än drällde omkring på stan så det blev ett naturligt tillhåll. Jag fick känna mig som en i gänget bland de stora killarna och nu när jag hade givit bort det dyrbaraste jag hade till killen jag var så förälskad i så hörde jag ju ännu mer ihop med det där gänget. Eller??
Det började med lösa rykten om än det ena än det andra och först brydde jag mig inte så mycket om det utan skrattade mest men med tiden fick jag höra saker som gjorde mig fruktansvärt ledsen. Jag fick höra ord som hora, slampa och det pratades om saker som skulle ha hänt som jag ibland inte ens kunde förstå att folk bara kunde tro på. Och allt för att jag gav bort det dyrbaraste jag hade till en kille jag var förälskad i för att jag trodde det förväntades av mig och nu efteråt förstår jag ju att de som snackade skit var killarna som ville ha mig som inte fick mig och tjejerna som var avundsjuka och önskade de var som jag och fick vara med de där coola killarna.
Och det där försvann aldrig riktigt och varje gång jag träffade någon ny människa tänkte jag alltid att undra vad den där människan har hört om mig och undrar hur mycket den människan tror på det där. Jag fick nästan alltid börja en ny bekantskap med att förklara mig och försvara mig och mina vänner fick ofta stå upp för mig när jag inte var med när människor snackade skit eller kom med påstående om saker de egentligen inte hade en aning om.
Jag har alltid gått mina egna vägar och alltid stuckit ut lite och det gjorde knappast saken bättre i en liten stad. Att inte passa in i normen och foga sig och vara precis som alla andra sticker i ögonen på folk och det spädde givetvis på rykten och skitsnack. Att jag minsann var en liten diva och en riktig liten ragata, det ser man ju på henne. Och jag bet ihop men har gråtit inombords många gånger och skrattat åt saker jag hört men egentligen blivit ledsen för inget kunde vara mer fel.
Det finns inget som kan få mig att ändra på mig själv och jag går fortfarande mina egna vägar och tycker om att sticka ut men när jag flyttade ifrån min hemstad var det en befrielse för äntligen kunde jag få börja om från början. Människor kunde få lära känna mig för den JAG är och bilda sig en egen uppfatting utan att fått höra massa rykten och elakt förtal och jag behövde inte längre tänka och behöva skämmas för vad de kanske har hört för konstiga saker. De kan tycka att jag inte är som alla andra och klär mig konstigt och sticker ut och syns och hörs lite för mycket men det är ju SÅN jag är och det står jag för. Men jag tänker aldrig stå för det som sas om mig då och de ord som gjorde så ont.
Idag är det exakt 24 år sen jag gav bort det dyrbaraste jag hade men jag har fortfarande kvar min värdighet. Och det kan ingen ta ifrån mig!
