Hur mycket hat kan en människa rymma?

...och varför?

Och det jag undrar mest... vad gör du här om du avskyr både mig och det  jag gör här?

Och varför bryr jag mig ens och blir ledsen?

Men det är väl det som är meningen. Att såra. Du lyckas. Hoppas det gör dig glad.

Men jag kommer aldrig förstå...

2011 är välkommet!

Nej, det kan inte bli någon årskrönika. För hur ska jag kunna göra det av ett år som bestått av så mycket tårar, så mycket smärta och så många svarta dagar att jag tappade räkningen redan i februari.

Jag var i avgrunden, nere i det mörkaste hål och ibland hade jag lyckats kravla mig halvvägs upp men blev nedsparkad brutalt och hänsynslöst igen. Om och om igen. Och jag funderade på vad jag hade gjort för ont för att behöva gå igenom motgång efter motgång och det tycktes aldrig ta slut. Varför jag skulle behöva stå ut med dagar då jag såg mig själv i spegeln och såg ett ansikte fullt med ångest som inte gick att tvätta bort. Varför jag tvingades gå igenom så mycket smärta och sorg på en och samma gång.

Ni vet ju. Ni som var med mig och hos mig då vet. Känslan av maktlöshet av att behöva lämna mitt levebröd. Min älskade butik. Lämna min yrkesstolthet och bli till ingenting. Att behöva bli någon som behövde be om hjälp för att överleva dagen. Jag som hela mitt liv tjänat mig själv. Jag som stått på egna ben, varit stark och stolt fann mig själv helt plötsligt på en stol på socialen med böjt huvud och en framsträckt hand. Skamen, skulden och känslan av maktlöshet som låg som ett ok på mina axlar.

Fick lämna mitt hem. Min trygga boning. Fick packa ihop och inse att jag blev utslängd för jag kunde inte längre göra rätt för mig. Jag som bott i hem värdig en prinsessa fick lämna allt för något som inte kändes som jag men fick vara glad att jag kanske hade tak över huvudet. Och mitt i allt bar jag på ett hjärta som var sargat som ett kadaver efter ett rovdjurs framfart. Ett blödande hjärta och en saknad efter någon som inte längre ville finnas vid min sida.

Men nu är jag här. Stark igen. Något mer erfaren och med ännu mer styrka även om jag fortfarande tampas med svagheterna som ibland infinner sig. Med en uns av trygghet i min kropp, en glädje som växer sig starkare för varje dag och en tro om att allt går om man bara vill och aldrig tappar tron på sin egen styrka.

Mitt 2010 var inget glädjens år även om det var då allt vände. Jag vet att 2011 kommer bli annorlunda. Det känns i varenda liten del av mig. Ett nytt år med nya förutsättningar och det känns som jag kan börja om. Ett vitt tomt blad. Inte bara för att det är ett nytt år och att det liksom hör till utan för att jag faktiskt känner att jag är där. Där jag är redo och stark nog för att göra det jag inte förmådde mig för ett år sen. Så mycket nytt att ta tag i. Så många saker jag vill ska bli bra. Och mitt hjärta. Mitt stackars lilla hjärta som fått utstå så mycket sorg och längtan börja också le igen. Jag kan tänka på det som varit, på DE som varit och det gör inte längre ont. Det känns, men det gör inte längre ont!

Men jag behöver lite tid. Behöver landa i det här lugnet. Njuta av att bara få känna värme och vara i det en stund. Mitt hjärta behöva pusta ut lite och få vila sig lite stark igen. Och när det är starkt igen, då är jag redo att låta någon annan få ta del av det igen.

Både jag och mitt hjärta är redo för ett 2011!

Jag är vacker, jag är bra, jag duger...eller????

Fick ett mail idag. Om den där fotograferingen. För profilbilderna till min erotiska blogg som ska få äran att flytta till den  lite mer eminenta Stockholmssajten. Och jag vet inte vad jag ska tycka, eller känna. Lite blandade känslor. Jag ska nämligen infinna mig i Bingo Rimers studio på söndag. Det är klart det är skoj. Jag är ju en liten linlus av rang och älskar att spexa framför kameran. Vem vill inte bli fotad av Bingo då liksom? Men jag som annars är en ganska kaxig tjej med hyfsat självförtroende känner mig lite obekväm. Inte för fotograferingen. Utan för att jag kollar in de andra som också ska dit. De andra som kommer blogga för samma sajt. Och vilka människor. En är modell. Hon är vacker som en gudinna. Jobbat för alla stora märken du bara kan tänka dig. Och henne ska jag vara i samma studio som och fotas av flickfotografernas gura.

Kan se framför mig hur det kommer att gå till. Hon står där och glänser, poserar vant och Bingo klappar händerna och utropar BRAVO, BRAVO och kamerans smatter vill aldrig ta slut. Sen blir det min tur. Jag ställer mig framför kameran och jag ser hur något i Bingos ögon liksom dör. Jahaa, vad har vi här då säger han och granskar mig uppifrån och ner vilket inte tar så lång tid för jämte den där långbenta gazellen ser jag ut som en liten dvärg. Och jag sträcker på mig för att bli längre men då ser jag bara ut som en struts och Bingo säger åt mig hur jag ska sitta eller stå men inget blir bra för antingen ser man min feta röv eller så syns armarna för mycket och de ser ut som på en rysk kulstöterska. Jag ler och försöker se normal ut men ansiktet förvrids bara i en besvärad grimas och Bingo suckar och stönar. Men eftersom jag ska vara anonym så kanske jag ska fotas med en fin mask och när jag tar fram den och knyter på den över mitt nu ganska ledsna ansikte så skiner Bingo upp och utbrister, JAAAA, sååå, det hääär bli bra!

I vilket fall. Jag ska fotas av Bingo Rimer. Skitkul.... eller????

Förvirrade känslor & snö!

Känslor är som bångstyriga lekisbarn, som en flock otämjbara vildhästar eller en svärm av myggor en varm sommarkväll. Helt omöjliga att kontrollera eller att få bukt med. Och ibland spelar de dig spratt du inte förstår dig det minsta på hur mycket du än försöker. Känslor har en tendens att leva sitt egna lilla liv. Ibland förstår jag ingenting av mina egna. De talar ett språk jag inte kan tyda och jag kan inte sätta ord på hur de rör om i mitt inre. Jag tänker inte ens försöka!

Jag skulle göra så mycket nytta idag. Ingenting har jag gjort. Jag gjorde ett tappert försök att gräva fram min bil under minst en meter snö. Jag överdriver inte. Och den är inplogad bakom höga snövallar så det var ett under att jag bara hittade den. Den står fortfarande kvar på samma ställe. Men nu är i alla fall halva bilen synlig. Sen tröttnade jag. Få hoppas att jag kan få hjälp av en stark karl i morgon med en skyffel för med bara en sopborste var det dömt att misslyckas.

Som sagt. Ingenting har jag gjort idag. Varför göra det idag som du kan göra i morgon liksom,

Nej... nu blir det kaffe och en dubbelnougat!

Home sweet home!

Två timmar senare än utsatt tid var jag hemma i Gävle igen. Alltså klockan ett på natten och vid den tiden ber man inte sina vänner hämta en på tåget så det fick bli en taxi. En taxiresa med nedvevat fönster för att taxichauffören påstod att hunten inte lokta gott. Mmm typ... eller!! Han luktar godare än vad jag gjorde just då kan jag säga för det där julabadet som fick honom att lukta som ett franskt luder sitter fortfarande i. I vilket fall var det underbart att få komma hem igen, känna doften av mitt hem, få kliva över mina egna saker som fortfarande ligger utspridda över hela lägenheten. Varför är det ingen som varit och städat medans jag har varit borta?

Nu ska jag bara njuta av alla de dagar jag har kvar av min ledighet och få allt gjort som jag känner hänger över mig. Städa. Få ordning överallt så jag kan slappna av ordentligt. Det gäller bara att få tummarna ur men fan så hårt de sitter fast. Och träna. Gud vad jag måste träna för pang bom så är det dags för mig att stå inför folk och åtminstone verka supervältränad och fit for fight. Det handlar bara om att komma ur den där bekvämlighetskoman jag lunkat omkring i ett tag nu.

Och i natt... i natt skrev jag mitt första inlägg för tidningen. Jag tror det blev bra. Det kändes okej i alla fall och nu är det bara att låta fingrarna sköta resten. Kommer att bli en spännande resa det där.
Kan berätta lite så där lagom malligt också att min erotiska blogg blivit listad till en av 2010 bästa kärleks-och-sexblogg av en sajt. Det tyckte givetvis sajten jag ska skriva den för var väldigt trevligt. Till helgen blir det troligtvis en tripp till Stockholm för fotografering för den bloggen. Det går bra nu kan man kanske säga va? Ja åtminstone vad det gäller skrivandet. En miljon på banken och mannen i mitt liv lyser fortfarande med sin frånvaro men va fan... man kan ju inte få allt!

Ja... som sagt... är ni nyfikna på att läsa tidningsbloggen så maila mig gärna!

Sitter på tåget...

....och är över en timme försenad och jag har inte börjat skriva det där första inlägget ännu. Har inte kommit i stämning innan. Dels för att det satt någon brevid mig och sneglade ner i min dator hela tiden och dels så krävs det en mugg kaffe vid min sida, kanske en liten chokladbit, sen kan jag låta fingrarna börja arbeta.

Nu har jag sluppit sällskapet brevid och har brett ut mina ben över båda sätena så nu börja jag känna mig lite mer redo. Ska nog hämta en kaffe också i bistron och sippa på lite så där lagom nonchalant och se så där riktigt viktig ut. För nu är det ju faktiskt viktigt att det här blir bra.

Har lite rampfeber nästan. Pirrig och nervös och orden hoppar liksom runt, runt inne i huvudet och jag har massa jag vill skriva men måste bara sortera in orden i rätt följd men det är svårt när det bångstyrigt hoppar omkring sådär.

Lite kaffe kanske få ordning på de!

Going home!

Idag sätter vi oss på tåget jag och lilla lurven och beger oss hemåt igen. Och det känns skönt. Inte för att jag inte tycker om att vara hemma med familjen utan för att jag behöver få ur julmusten ur blodomloppet för så mycket som jag druckit är det nog must som flyter runt i mina ådror. Och jag behöver komma in i vardagslunken igen. Inte vara den där slappa och slöa människa jag blir hemma med familjen. Sen saknar jag mina vänner. Saknar min säng och det finns en del jag måste ta tag i. Som att börja träna ordentligt och det kan jag inte göra med kroppen full av julmust och ischoklad.

Och idag mina vänner, idag kommer jag skriva mitt första inlägg på bloggen jag numera kommer få betalt för att skriva och det finns inte ord för hur förväntansfull jag är. Det känns högtidligt på något sätt och jag kommer väga vartenda knapptryck på tangenterna för jag vill så gärna att det ska bli ett bra första inlägg. Man får ju aldrig en andra chans att göra ett första intryck så det här känns stort och otroligt viktigt. Och kul. Så förbannat kul och det första inlägget kommer att skrivas på tåget på vägen hem för det ger mig alltid lite extra inspiration att skriva på tåg.

Så nu tackar jag familjen och Blekinge för de här dagarna men nu är det dags att ge sig tillbaka till verkligheten!

Tre i mitt hjärta!

Inte nog med att julen är en av de där högtiderna då man blir mer påmind än någonsin om att man är singel utan det är även då det känns som mest när julhälsningar som man så gärna vill ha uteblir. Det blir så mycket mer påtagligt de där dagarna att människor man haft nära inte längre finns där. Och man påminns om att de inte tänker på dig som du tänker på de. För annars hade de väl skickat en tanke. Och det gör lite ont i hjärtetrakten när mobilen stirrar retfullt och knäpptyst på dig från sin plats på TV-bordet där den ligger nära för att du snabbt ska komma åt att skicka ett svar. Ett svar du inte behöver skicka för det kommer ingen hälsning.

Det är speciellt tre personer jag saknar hälsningar från extra mycket. En vän som funnits i min närhet ganska länge nu men som helt plötsligt valde att vända mig ryggen. En vän som en gång var någon jag älskade väldigt mycket och som har kommit att betyda väldigt mycket för mig och jag i min enfald trodde det var ömsesidigt men jag förstår nu att det nog inte var så. För annars vänder man inte ryggen till när den vännen har det lite svårt och kanske har svårt att ta till sig kloka råd och välmenade ord. Men jag saknar den personen ändå väldigt mycket. För den personen har alltid en plats i mitt hjärta. Och jag skickade en julhälsning men fick inget svar.

Den andra personen är han som krossade mitt hjärta och gjorde förra julen till en enda katastrof av frustrerade känslor och saknad. Han som sa att han älskade mig men ändå lämnade mig ensam kvar med alla känslor och frågor utan svar. Jag skickade honom också en julhälsning och han svarade och vi skrev att vi båda var glada över att denna julen inte var som den förra året.

Och så givetvis han som fortfarande har en plats i mitt hjärta. Den underbara sjuksköterskan som fick komma mig nära och som fick mig att tro på att jag kan känna värme i hjärtat igen men som själv inte var redo för att släppa in någon i sitt eget. Honom har jag kunnat släppa mitt hårda grepp om men dagar som de här så kommer såklart en liten bit saknad tillbaka. Och när jag i tristess går igenom min mobils alla gamla sms och hittar några av de första han skickade till mig kan jag inte låta bli att skicka ett god jul till honom och jag får svar. Ett artigt svar. Ett sånt där man helst är utan. Ett sånt där svar som mest får det att hugga till i hjärtat och som gör att man direkt ångra sin svaghet och dumhet.

Den enda som är tyst är min vän som jag fortfarande tänker på och saknar!

Det närmar sig!

Idag köpte jag den tidning jag snart ska börja blogga för och det känns pirrigt att veta att nästa gång den kommer ut i butik är det en intervju med lilla mig med. Fast det är det ju ingen som vet. Ja... att det är mig det står om. Men det gör inget, för det som gör mig så glad är att det är mitt skrivande som blir uppmärksammat. Och jag går lite på tå. Håller andan lite. Nästan som att blåsa upp en stor bubbla med tuggumi men att inte blåsa för stor för då spricker den. Måste hålla igen lite för jag har redan så mycket jag vill skriva om. Där. I min nya fina blogg.

Men jag har ju redan börjat. Bloggen finns ju redan. Där de hittade mig och den är fylld med mina tankar och känslor om singellivet, kärlek och allt vad det innebär. Ord som kan få leva sitt egna liv utan hinder och förbud och det är en sådan befrielse att kunna låta fingrarna få dansa fritt över tangenterna.

Och snart... snart flyttas jag till en helt annan plats med helt andra möjligheter. Andra läsare. Flera läsare. Men jag vill ju så gärna dela med mig till en del av er. Er anonyma läsare som följt mig så länge. Vill ni det? I så fall tycker jag ni ska maila mig så får ni följa med mitt äventyr på det nya stället.

För utan er.... hade det här aldrig varit möjligt. Det är ju för er jag så många gånger skrivit och utvecklat mitt språk och glädjen för orden. Så det är Er jag ska tacka egentligen. Förstår ni det?

Så Tack snälla alla Ni!

Annandag Jul!

Juldagen anno 2010!

Vaknar lite frusen och drar täcket ännu tätare om mig men vet att jag borde gå upp för klockan är snart elva och hunden ligger och plirar med sina små ögon och vill jag ska ta honom med ut. Det är bara att ta sig upp och ut och det är precis vad som behövs för att väcka min trötta kropp. Kall och kylig vind som tränger in som piskrapp genom min jacka och mina tunna byxor.

Det blir en god mysig julfrukost med hela familjen samlad och även lillebror har tagit sig upp och ut i det kalla vädret för att äta ihop med oss. Sen liksom dör jag. Känner hur soffan ropar och vill inte skiljas från min varma rumpa på hela dagen. Så där ligger jag. Nerborrad.

Men sen i ett svagt ögonblick överväger jag att ta mig ut i juldagshysterin. Funderar på om jag ska vara en av alla de där hemvändarna som bara återkommer till den lilla hemstaden precis när man behöver och inte mer och julen är ju en sån helg då ALLA är hemma och då går man ut på stans enda uteställen och trängs med alla de andra som är hemma just då. Kollar runt med lite folk. Prövar en del av mammas klänningar men nej... jag ångra mig och beslutar mig för att fortsätta värma soffan med min röv istället.

Det blir thaimat och vitt vin istället och i morgon vaknar jag utan huvudvärk och troligtvis nöjd med beslutet att inte ta mig ut på krogen. Och hunden fick ett julabad och luktar nu som ett franskt luder och själv funderar jag på att färga håret igen och köpte hårfärg i den lokala lilla matbutiken men kan inte bestämma mig för att fortsätta med det här slingade som kamouflera de grå hårstråna så bra eller om jag ska bli lite vinterfin med mustigt rödbrunt istället.

Hmm... stora frågor att tampas med!

Julafton smyger över och blir juldagen och familjen och jag sitter fortfarande uppe, suger det sista ur den här kvällen. Ser film efter film på tv:n och julmaten har varit framme och vänt igen, som det ska vara.

Kommer somna gott och vakna till en riktigt god julfrukost i morgon och lillebror kommer också hit och äter med oss. Sen blir det nog bara en lugn och skön slappardag.

Jag bara njuter av lugnet!

Dopparedagen!

Firat julafton med mamma, Johnny (mammas sambo), lillebror  och lillasyster med mitt femte julbord för i år och julklappsutdelning där jag agerade tomte. Sett Trolltyg i tomteskogen som är en riktig klassiker och låtit ischoklad smälta i munnen. Ätit underbart god ris a la malta och nu har myskläderna åkt på och soffan intagits.

Det har varit två underbara dagar med mina båda familjer som jag så sällan träffar och nu ska jag bara njuta av lugnet och ledigheten. Och jag längtar hem lite till Gävle för i julklapp fick jag ett presentkort till ett SPA i Valbo så gissa om jag kommer boka en stund där i mellandagarna och unna mig en skön behandling. Jisses så skönt det ska bli.

Har ni fått några fina julklappar?

God Jul!

Hoppas ni har en underbar jul alla vänner där ute!

God Jul!

Midnatt råder...

...och det är inte tyst i huset för utanför rummet där jag, lillasyster, lillasysters pojkvän och våra två hundar ligger springer pappa och fixar julklappsjakten till oss som vi tjatar till oss varje år. För även om vi blivit stora och flyttat hemifrån vill vi på julaftons morgon hitta den första lappen med ledtråden som leder oss till nästa, och sen är det i gång. Gåtor ska lösas som talar om vart vi kan hitta nästa lapp och jakten kan ibland leda oss utanför huset och sen i igen. Och sista gåtan talar givetvis om var julklappen ligger. Så det får stackars pappa hålla på med nu mitt i natten.

Fördelen med att ha två familjer är givetvis många men en är också att jag får fira jul med allt vad det innebär två gånger så idag har jag öppnat julklappar och ätit mig spymätt på julmat och lillasysters hemgjorda godis. Men det absolut bästa är pappas frus ris a la malta som är gudomlig. Men just nu känns det som jag kanske skulle ha väntat till i morgon med att äta den. Två tallrikar var kanske lite väl mycket.

Nu måste jag sova annars spyr jag snart!

God natt och God Jul för nu är det julafton!

04.45 pip!

Vaknade till ett alarm och det var inte mitt eget utan ett inbyggt ovanför mitt huvud och innan jag förstod det i mörkret och halvt död i sömnen hade nog de andra stackarna i min kupe också vaknat.

Inga förseningar än så länge och nu är det snart dags att stiga på nästa tåg efter en timmes väntan på stationen i Hässleholm.

Jag somnar snart...

Dan före dan...

...och jag är äntligen på väg och har krypt ner under täcket på den nedersta slafen och Jocko under den. Får sova ungefär 4 timmar och 45 minuter innan jag måste ge mig ut i kylan och byta tåg. Men SEN är jag hemma hos lilla mamsen. I morgonkväll åker jag hem till pappa och mina systar där och sover över till julafton och på eftermiddagen då tillbaka hem och firar kvällen med mamma. Då har alla fått sin beskärda del av Petti under julen.

Nu ska jag sova!

Snart...

...är jag på väg söderut. På väg hem till familjen och flera underbara lediga dagar. Om en stund hämtar Mattias mig och om ett par timmar stiger jag på nattåget i Stockholm och kan krypa ner under täcket och somna gott till det sövande dunkande ljudet när tåget far fram över rälsen. Och jag kommer att ta med mig en skön varm pläd och vira in mig i som en av mina underbara läsare skickade till mig som en liten julhälsning. Tack snälla söta rara du (vet ju inte om du vill någon ska veta). Så snäll som du är så kommer säkert tomten med ett jättepaket till dig.

Kanske det blir en liten tågblogg innan jag somnar. Annars hörs vi i morgon. Klockan åtta noll noll anländer jag på perrongen i min hemstad.

En dag i blodets tecken!

Kramper i magen, som knivhugg och plötsligt blir jag påmind om att jag är född till kvinna och med allt av vad det innebär. Skyfall av mörkrött blod från min kropp och idag lämnar jag ifrån mig blod på mer än ett sätt men inga av de droppar jag lämnar ifrån mig är av glädje.

Och så får jag än en gång sitta i ett väntrum och jag kastas ett par månader tillbaka i tiden men vet att denna gången kommer ingen underbart vacker sjuksköterska och lägger sina varma händer på mina ben och frågar hur det är fatt. Men jag skulle verkligen behövt det där idag. Hans trygga händer men det är inte han som kommer och ropar mitt namn utan den läkare jag har tid med och han lägger huvudet på sned och ställer personliga frågor som jag inte har lust att svara på. Efter att de fyllt ett rör med det där blodet går jag därifrån. Och jag tänker att det där blodet är det som han fick att rusa så fort i mina ådror och nu är det avgörande för frågor jag burit allt för länge.

Han finns kvar i mina tankar en stund efter att jag lämnat den där miljön. Den där miljön som påminner så mycket om honom. Men bara en stund. Längre tillåter jag honom inte att stanna.

11.387

Det var så mycket jag lyckades få in idag av de 12.000 jag behövde för att få den där lilla extra provisionen men jag har några timmar på mig i morgon också så det vore väl själva f** om jag inte skulle lyckas med det!

Jag har gjort min mamma väldigt glad idag i alla fall så Sebastian jag behöver inte klä mig så varmt för det blir nattåget som får ta mig hem till Blekinge. I morgon kväll kryper jag och Jocko in i kupén och förhoppningsvis vaknar vi upp en 60 mil längre söderut. Och jag får hoppas att det är en lika snäll konduktör i år som förra året så att inte Jocko blir avslängd längs med vägen.

Igår skickade jag äntligen iväg svaren på frågorna till intervjun men jag vet inte. Kändes ungefär som med festfrisyren som man håller på att ändra och fixa och trixa med och ju mer man håller på att ändra ju värre blir det. Nu är det klart i alla fall så får det bli som det blir.

Och så julbordet jag kom hem ifrån för en stund sen. Underbart mysigt med alla fina kollegorna. Jag är verkligen så otroligt tacksam för det gänget och den goda stämning vi har. Och maten var såklart supergod och jag åt minsann mer än bara prinskorv och köttbullar och det säger ju en del.

Så nu är jag mätt och belåten och nu ska jag sluta babbla om allt och inget!

Jag och kollegan P som kikar fram!



Sovit som Törnrosa...

...och nu vet jag att man visst kan gå och lägga sig klockan åtta på kvällen för det var precis vad jag gjorde igår. Och jag sov som en stock fram till klockan ringde i morse men inte skuttade jag upp pigg och glad för det inte. Måste vara något fel på mig och min trötthet!

Sista dagen på jobbet och min mission idag är att få in 12.000 kr för lyckas jag med det så får jag en rejäl summa extra i provision. Så nu ska telefonen gå varm.

I kväll är det julbord med jobbet och vi ska äta det på fina vännen Emmas krog Stora Vall som är en liten mysig herrgård ett stenkast från där jag bor. Ska bli spännande att se deras julbord. Iofs spelar det inte mig någon roll hur många olika sorters sill de ha för jag äter ändå bara köttbullar och prinskorv. Så rolig är jag.

Nähäpp, nu ska det jagas pengar!

Sista rycket!

Känns skönt att det börja närma sig slutet på detta året. Rensat upp allt på kontoret som skulle göras innan jag kan gå på ledighet och jag gjorde allt klart idag. Sista rycket. Och så flyttade jag in till kollegan P och söta hockeyfrillan. Ja hej på dig föresten. Han har nämligen hittat hit den lilla sötnosen.. Aldrig får man ha något ifred. Kollegan C hade tydligen lyckats googla fram min blogg vilket INTE ska gå om man inte vet vad den heter men se det hade han ju lyckats med. Visst kan man väl göra bloggen osökbar på google? Har inte nån av er *pekar ut åt höger* gjort det?

Och jag är trött. Så fruktansvärt trött. Vill bara krypa ner i sängen men kan jag göra det innan klockan åtta?

Det snöar fortfarande och jag börjar bli allvarligt orad över mitt julfirande med familjen. Jag ska ta mig 67 mil söderut på något sätt. Helst så att jag är framme den 23:e. Alla tåg är fullbokade för jag har hela tiden tänkt att köra men då visste jag inte om detta snökaos. Det finns biljetter kvar på nattåget men det finns inga kupeer för hundar så då får jag göra som jag gjorde förra året... smugla in Jocko. Nu gick det bra ändå för konduktören var snäll. Men det är ju så förbannat dyrt. Usch, jag vet inte hur jag ska göra.

Idag träffade jag den HÄR killen som är hemma över julen. Vi har pratat om att träffas under nån av de dagarna och jag skulle inte har något emot det alls med tanke på vårt förra möte. Det är inget vidare mellan han och tjejen heller så vem vet. Det kanske kan bli lite decembermys i mellandagarna. Är grymt kramsugen... eller ja, nåt åt det hållet.

Nej nu somnar jag snart. Får nog ta en liten stödvila!

Zzzzzzzzzzzzzzzzz

Efter stormen!

Och när stormen lagt sig, känslorna som exploderat kryper tillbaka till bröstet och tårarna torkat och bara lämnat små saltspår på kinderna så kan jag tänka klart igen och jag inser hur dum jag måste verka. Hur patetisk jag framställer mig själv men just då är det så påtagligt och den enda sanningen som existerar.

Och jag tänker på allt jag har. På allt jag borde vara lycklig över. Att jag har ett underbart jobb som jag trivs med och fina kollegor och en chef som alltid är förstående. Att jag har vänner som står mig nära och som jag vet älskar mig och min familj som alltid finns där. Det borde jag vara lycklig över. Och att jag får erbjudande om flera samarbete och kommer att få skriva om sånt som står mig varmt om hjärtat och nu har jag även fått chansen att börja hålla klasser igen. Varför i helvete känns det ändå som om jag har ett stort hål i mitt hjärta? Varför kan jag ändå känna mig så fruktansvärt ensam och övergiven?

Men det är så det är och det är den känslan som tar överhanden och får tårarna att rinna så där okontrollerat och det är den känslan som kommer över mig och får bröstet att göra så ont. Och det gör mig arg, ledsen och frustrerad. Varför ska jag behöva känna så när jag har så mycket att vara tacksam och glad över?

Jag måste försöka lära mig att få den känslan under kontroll när den griper tag i mig.

Ska börja med att njuta av den här fjärde advent med risgrynsgröt och trots att jag får göra det i min ensamhet så är det helt okej. JAG är helt okej. Sådetså!

Själ(v)plågeri!

Varför dras man ibland till att göra saker som man vet gör ont? Är det för att pröva sin stryka eller för att man njuter av smärtan? Eller för att pröva hållbarheten på sitt hjärta men hur kan man tro att det inte ska kännas när man kör in en stor rostig spik och kretar runt. En rostig spik av sånt man inte vill veta, sånt man inte vill se men ändå ett kort ögonblick av svaghet och man är där.

Och det gjorde ont. Så fruktansvärt ont att tårarna kom. Tårar jag inte gråtit på mycket länge över just den smärtan just för att jag inte varit där och kretat. Kanske trodde jag det var okej nu. Kanske min önskan över att det ska vara över gjorde att jag ville se om det verkligen kunde vara så. Fast ändå är det som att stå med händerna över en kokande kittel och man vet att om man kör ner händerna så bränner man sig men nyfikenheten tar överhand och man stoppar ner fingrarna ändå. Och man bränner sig. Jag brände mig. Och det inte bara bränner. Det svider och en sorg jag trodde jag förträngt slänger sig över mig igen som ett hungrigt djur lika starkt som då.

Och det gör mig galen. Denna sorg som bara byggs på i all det oändliga. Besvikelse efter besvikelse och min kropp riskerar att inte orka bära mer sorg och smärta. Och ändå plågar jag mig själv genom att ta mig till ställen som inte tillhör mig längre. Ett kort ögonblick bara men det räckte för att jag skulle gå sönder lite igen. För att det påminner mig än en gång om att jag alltid står ensam kvar och någon annan tar vid där jag blev lämnad. Och det gör så förbannat fruktansvärt ont.

Hur lång tid ska det ta? Hur länge kan det göra ont? Hur många sorger kan man bära? Och hur lång tid tar det innan hjärtat glömmer det hjärnan lyckas förtränga?

Fjärde advent!

Det känns på något sätt tryggt med all snön som faller och det där vita vinterlandskapet lägger sina mjuka armar om mig varje gång jag går ut. Som att krypa in i en stor trygg famn. Jag behöver den där famnen just nu. Behöver få känna något som omsluter mig och vaggar mig in i lugn och precis så känns det att vandra omkring i den där fluffiga och knastriga snön. Så underbart vackert!

Det är fjärde advent idag men på något sätt har den tredje försvunnit för mig för jag har bara haft två ljus tända i adventsljusstaken. Hur kan en dag bara försvinna så där? Det är mycket som bara försvinner och som man inte kan få tillbaka. Som tredje advent. Men som med tredje advent så kommer det fler. Så förhoppningsvis kommer det fler av de där stunderna som jag saknar så...

Måste ta tag i de där frågorna till intervjun också nu. Om vem jag är. Helt plötsligt har jag svårt att sätta ord på det. Kanske för att jag känner mig lite vilse just nu och själv inte riktigt vet. För det är skillnad på vem jag vill vara och var jag vill vara och den jag är och var jag just nu befinner mig.

Ska ta en funderare på det och försöka svara på frågorna!

Lördag!

Jag hade det bra där i soffan och hade gärna stannat kvar men ville inte svika igen så jag hoppade än en gång i bästa partyhumöret för att vara lite social med vännerna. Men idag höll jag mig till alkoholfria drinkar. Tänk om man alltid betalade 25 kr för drickat i baren som jag gjorde idag.

Finns många fördelar med att vara nykter när man går ut. Ingen huvudvärk i morgon. Man har full koll på handväskan hela tiden och när man bättra på läppglanset så hamnar det PÅ läpparna och inte utanför. Ja nu brukar ju inte jag vara den som är så berusad att jag inte fixar det där men jag menar OM jag skulle vara det. I vilket fall känns det skönt att vara hemma nykter och ordentlig och veta att jag vaknar pigg och fräsch (stavas det så?) i morgon.

En annan fördel med att vara nykter är att kunna köra bil hem !

Det som däremot inte är någon fördel med att vara nykter är att inte kunna skylla på att man är full och dum och lite fyllenostalgisk när man skickar sms man inte borde. Det är bara dumt!

Vad är väl en bal på slottet?

Ja inget jag lär få uppleva i alla fall. Jag har fullt upp med att få vännerna överens om någon slags fest på nyår. Detta jävla nyår. Alltid ute i sista sekunden. Ingen som vill ta tag i något (inklusive mig själv) så det slutar alltid med någon sista minuten fest hos någon. Inget fel i det. Det brukar alltid bli trevligt men det hade varit kul om man mindre än en vecka innan tolvslaget hade någon aning om vad som kommer att ske.

Jag har två krav på nyår. Jag vill klä upp mig och jag vill äta gott. Minst två rätter men helst tre. Och så givetvis med trevligt sällskap. Nu hade jag som förslag att vi kan boka bord och äta någon nyårssupé och jag kollade upp Harrys och de hade bord kvar och vettiga priser på tre rättersmenyn. Men nej, det ska alltid vara någon som sätter sig på tvären. Så just nu har jag inte en aning om vad jag kommer att göra detta nyår. Som vanligt när det är mindre än två veckor kvar.

Undra om jag någonsin kommer att bli bjuden på någon sån där stor nyårsbal?

Men vad är väl en bal på slottet?

Back in business!

Idag blev det klart. I februari håller jag min första klass på över ett år. Jag ska hålla en muskelklass en dag i veckan till att börja med och senare drar jag igång med mina dansklasser. Men vi börja med en klass först.

I FEBRUARI!!!! Hahaha jag behöver komma i form i någon slags rekordfart. Jag har tränigsvärk i dag i mina stackars små muskler efter den lilla ansträngningen igår så hur faaaan ska det här gå?

Men det löser sig. Både gymägaren och jag är överens om att när man väl börjar igen så går det ganska fort att komma ifatt det man tappat och tror han på mig så får väl jag också göra det Och sen är det faktiskt så att när man kör muskelklasser är inte jag den som behöver lassa på flest vikter utan det viktigaste är att jag lär ut rätt teknik. Min styrka kommer att komma tillbaka efter hand. Det är därför vi börjar så. Att börja med dansklasser så tidigt vore en katastrof för där krävs det att ha konditionen på topp. Det är inte lika lätt att "fuska" som i styrkeklasserna. Ni vet de där frigolitvikterna som det står 100 kilo på det är såna vi instruktörer har *fniss*

I vilket fall känns det jätteskoj. Nu har jag något att sträva efter så nu MÅSTE jag helt enkelt träna varje vecka för att i alla fall vara i något sådär bra form i februari.

Kommer ni på mina klasser då eller :o)

Stängda dörrar!

Idag gläntade jag på en dörr jag stängde och inte öppnat på väldigt, väldigt länge. Tog några kliv in men stannade inte länge utan smög ut och stängde igen den bakom mig igen.

Och nej... jag är inte redo!

3 x Pettiwoman

En annan typ av dag!

Hade det inte varit för de här dagarna hade de där dagarna ni vet som jag brukar kalla för en sån DÄR dag varit betydligt svårare att härda ut. Men när det finns dagar som är den andra typen av dag, som en sån HÄR så blir allt lite lättare att stå ut med.

Känner mig mjuk som mashmallow i bröstet. Behagligt lugn och harmonisk och om jag visste receptet på de här dagarna hade jag använt mig av det lite oftare. Men jag tror inte det finns något magiskt sådant. Det bara är så det är. Kanske det är för att jag fick sova länge och vakna av mig själv. Få mysa med den där dunbollen som ligger och sprattlar vid min sida och buffar med sin blöta nos för att få upp mig och ut mig på promenad. En promenad med snöyra och flingor och en doft av nymalet kaffe som virvlar runt i luften. Tack Gevalia för den underbara doft du sprider runt dig vissa dagar. Den gör mig lycklig. Så kanske det var det som gjorde mig mjuk i bröstet idag.

Det spelar ingen roll. Jag ska försöka hålla kvar den känslan hela dagen och bara njuta av den och hoppas att den kan hålla alla spöken och demoner på avstånd. Hålla tankar och saknad i schack. Och vet ni. Jag tror faktiskt att det inte kommer att bli några som helst problem.

Har fortfarande inte svarat på intervjufrågorna. En av frågorna har jag kört fast på. Den som vill jag ska berätta lite om mig själv. Hur ska jag göra det utan att avslöja för mycket? Och det är alltid svårt att beskriva sig själv. Vill ju inte det ska låta som något jäkla CV. Försökte be min söta mamma att göra det istället. Tänkte det kunde bli lite kul om någon annan beskrev mig. Men hon totalvägrade. Var rädd det skulle bli för töntigt, ur en mammas synvinkel. Och jag vill ju inte bara framhäva bra saker. Vill ju göra det lite kul och gärna avslöja mindre charmiga sidor hos mig. Usch vad svårt.

Nån som känner sig manad ;o)

Fördelen med att sakna någon...

...är att man slutar att sakna andra man saknat tidigare!

Godnatt!

Back to the gym!

Här är bildbeviset. Jag har tagit mina första staplande steg inne på ett gym igen. Några steg närmre att få göra det jag så mycket älskar. Få hålla klasser igen. Men knappast i det skicket jag är i nu. Efter fem minuter på den där trapphybriden fick jag nästan andnöd och att jag inte tappade hanteln i skallen när jag körde tricepsövningen och svingade hanteln över huvudet är ett under. Min form är i det närmsta usel men min erfarenhet är ju att är man gammal veteran så brukar det inte ta någon längre tid så är man på gång igen. Men jisses så trött jag var i varenda liten fiber efteråt. Men skönt trött.

Känner mig ganska duktig faktiskt men mest beröm ska Azita ha som tvingade med mig för annars hade jag nog dragit lite till på det där. Men nu kan jag ju ligga här i soffan med gott samvete och mysa när jag gjort denna enorma kraftansträngning.

Nu ska jag svara på de där frågorna till intervjun. Inte alls så lätt. Vill ju göra ett gott intryck. Vara så där lite lagom rolig, lagom spännande och lagom av allting liksom. Ähh, det blir säkert bra!

Fredag!

Vaknar seg, huvudvärk och det känns som jag inte sovit en blund. Åker till jobbet allt för sent och så fort någon frågar hur det är så kommer de där jävla tårarna. Jävla patetiska människa!

Dagen går framåt och efter lite lunch börja det lätta i bröstet lite. Jag kan le och skratta igen. Och så har vi möte. Ett bra möte som berättar om framtiden och det är ett bra nästa år vi kommer att gå till mötes på mitt jobb. Nya produkter och nytt arbetssätt. Känns lovande! Men först väntar en lång och skön julledighet.

Och så får jag mail från den där tidningen jag ska blogga för. De ska ha en intervju med mig i tidningen inför min bloggstart och den ska komma ut i slutet av januari så nu har jag fått lite frågor att svara på. Jisses. En intervju i en tidning som säljs i hela Sverige. Måste liksom nypa mig själv lite i armen!

Fredag. Så skönt. Ska avsluta den med en fika med mina älskade vänner M&M. Sen blir det nog en lugn kväll i soffan framför tv:n.

Vad ska ni göra?

I need the silence!

Har behövt låta saker sjunka in lite. Tänka och låta de landa på rätt plats för att kunna fatta rätt beslut. I snöstorm, i en bil på väg hem. På en väg som tog tre timmar istället för två och jag passerade hans stad. Det där hotellet. Det där sjukhuset och jag skulle kunna formulera ord om tankar som kom över mig men jag gör inte det. För det spelar ändå ingen roll nu. Men man hinner tänka mycket på tre timmar, i en bil, i snöstorm.

Två bloggsammarbete börja ta form. Det mailas fram och tillbaka och idag ringde även en underbart snäll och trevlig tjej från tidningen jag ska skriva för och betalningen jag krävde var okej och allt känns kul och spännande. Men också lite oroligt så klart. För den ena bloggen är en fotografering bokad men jag har bestämt mig för att vara anonym på båda så det kommer bli bilder som inte avslöjar vem jag är.

Och jag önskar ju givetvis jag kunde dela med mig till er men ni som står mig nära vet ju en del redan och mina underbara bloggvänner *pekar ut till höger* kommer givetvis få veta, ja om ni vill förstås. Ni andra som läser här i hemlighet blir det såklart lite svårare för, men jag kommer ju inte lämna Pettiwoman så jag finns ju kvar här. Och skulle det vara så att ni är nyfikna och vill läsa så får ni väl maila mig så får jag väl avgöra då om jag vill berätta. Det handlar ju om att jag vill kunna fortsätta vara anonym för de flesta men det känns ändå som det är en rolig sak att dela med er som följt mig här. Och nej... den erotiska bloggen kommer jag inte att ge ut av naturliga skäl. Lite privat måste jag få vara *fniss* Ja... om inte vissa av er redan hittat den jag har nu för då kommer ni få följa med till det nya stället såklart.

Så jag är glad för det här såklart, men det snurrar en del. Känns lite overkligt. Det är ju stort för mig såklart. Det är inte direkt lokaltidningen jag ska skriva för utan en stor etablerad tidning som drivs av en av Sveriges kändaste ansikte. Men som sagt, jag har valt att vara anonym så ingen kan ju knappast anklaga mig för att vilja synas och frotera mig i den här personens stjärnglans. För mig är skrivandet det viktigaste och glädjen över det och jag är så tacksam för den här möjligheten. Och eftersom jag ska skriva om dejting och singellivet är det ju inget jag kan göra för evigt. Jag hoppas ju hitta mannen i mitt liv så då är det slut med singelbloggandet.

Sov gott!

Hjälp???

...och ibland blir det någon slags ketchupeffekt. För det är väldigt konstigt men samtidigt väldigt roligt att jag helt plötsligt får erbjudande från flera ställen om att blogga under deras namn.

Det kommer troligvis bli så att jag kommer blogga på två ställen. Bra ställen. Med mycket läsare. Ena stället är betalt och det andra ser jag som en chans att få synas och nå ut till flera än jag gör idag med den bloggen.

Frågan jag ställer mig bara är om jag ska vårda min anonymitet? Det underlättar en hel del och behåller mystiken och spänningen uppe en hel del. Det är helt två skilda typer av bloggar då den ena är av erotiskt slag, men den kommer inte finnas på någon skum porrsida utan en sida som påminner lite om finest och riktar sig till Stockholmsfolk. Och den andra som jag berättade om kommer handla om dejting och singellivet och kommer finnas på en webbsida under ett väldigt känt namn. En tjej som är programledare, har eget tv-program och en egen tidning. Resten får ni gissa i nuläget ;o)

Jag få välja själv om jag ska vara anonym eller inte och jag väger som sagt för och nackdelar med det.

Har ni några funderingar kring det?

HALLÅ!!!!

Vem är det som är i Italien och besöker mig här???

Ge dig tillkänna ;o)

Frågor utan svar!

Att åka berg och dalbana är inget jag uppskattar en tidig morgon men det känns som det är just det jag tvingas göra ändå. Ena minuten njuter jag av att få ta det lugnt, börja dagen med frukost i sängen, veta att jag har många timmar kvar innan första mötet och kan njuta av tiden. Det känns bra. Inte ont någonstans. Sen POFF så flyger det på mig. Griper tag i mig när en flyktig tanke lyckas smita förbi. Och det river och sliter där innanför revbenen. Och jag är så fruktansvärt trött på den där känslan. Just den DÄR känslan som skapas av ett ledset hjärta och miljoner frågor som snurrar runt utan svar.

Jag gick nästan ett år i det tillståndet. Nu är det inte riktigt lika illa men jag förstår inte varför det alltid ska sluta så så fort hjärtat får ta plats och tala? Vad är det för fel på mitt hjärta som alltid navigera så fel?

Och det finns så mycket kvar jag hade velat säga. Dessa avslut som lämnar en kvar med alla frågor. Och det tär sönder mig i bitar. Jag vet inte vilket som gör mest ont, att bli lämnad eller att bli lämnad utan förklaring? Skulle det kännas bättre att få en obekväm sanning slängd i ansiktet? Är det DET jag vill ha?

Jag vet inte. Jag känner bara att det fanns mera att säga. Mer att fråga. Och det... DET gör ont!

Fula dagar och vackra dagar!

Vi har de alla. Dagar då man ser sig i spegeln och undrar vad det är för monster som stirrar tillbaka på en. De dagarna då utsidan hänger ihop med insidan. Ögonen speglar det mörker man känner, tyngden i bröstet läcker ut i varje liten por och förfular allt i sin väg. De dagarna då man känner sig ful, hemsk, äcklig och otillräcklig och helst vill man slå spegeln i tusen bitar men man nöjer sig med att släcka badrumslampan och stänga igen dörren och hoppas man inte stöter på fler speglar under resten av dagen.

Sen finns de dagar då insidan känner sig vacker och genast strålar det ut genom det tunna skinnet som täcker ens kropp. Då ögonen gnistrar, hyn har lyster och inga dåliga hårdagar existerar för varje hårstrå ligger perfekt. De dagarna då man ler när man ser sig i spegeln och undrar vad den där snyggingen har varit i hela sitt liv.

Vi har alla de där dagarna och idag var en fuldag för mig. Därför bjuder jag mig själv och er på bilder från helgen när jag kände mig vacker inombords!

Om kärleken till orden!

Jag tänkte hålla det för mig själv ett tag. Tills jag vet mer. Tills allt är klart men det är svårt när det bubblar i en och man inget hellre vill än att hoppa av glädje och skutta runt med en mallig uppsyn. För ja... jag känner mig lite mallig, lite stolt men också väldigt förvånad och ställer mig frågan "mehh, varför jag" och så ett litet fniss.

Så äntligen kommer allt det där skrivandet i skymundan till nytta. Det enda bra betyg jag någonsin haft var en 4:a i svenska och det berodde enbart på mina uppsatser och min glädje för orden. Mina dikter jag skrev ner i kollegieblock och sen skrev ut så fint på papper med snirkligt typsnitt så fort jag lärde mig att hantera en dator. Och så till slut hittade jag ett sätt att få uttrycka mig i bloggarnas värld.

Ni är många som följt mig här men det inte många vet är att jag har två bloggar till. Någon frågade mig "hur orkar du ha tre bloggar igång. Blir inte det jobbigt?" Nej det är inte jobbigt. Det är kärleken till orden som gör att jag vill och orkar. Men varför TRE tänker ni säkert. Alla tre har olika syften men bara denna är offentlig. De andra två är av olika skäl anonyma. Ni som är pryda får sluta läsa NU... men jag skriver en erotisk blogg. Jag har skrivit en del inlägg här med lite erotisk framtoning men har känt mig hämmad och inte kunnat uttrycka mig på det sätt jag velat. Därför startade jag en anonym erotisk blogg där jag kunde få utlopp för ett annat språk jag inte ville eller kände jag kunde använda här.

Den andra anonyma bloggen är mer som den här men där jag kan skriva mer öppet (om man nu kan bli det) om mina känslor och tankar kring sånt jag inte velat att alla ska kunna ta del av. Det kan vara känsligt när människor jag bryr mig om läser här och behöver läsa om sig själva. Killar jag dejtat. Killar jag får känslor för eller killar jag helt enkelt vill spy galla över (nej då, skitsnack ägnar jag mig inte åt).

I vilket fall, jag har blivit kontaktad via de andra två bloggarna, alltså inte denna som trots allt är offentlig, utan de anonyma. Förra veckan fick jag ett mail av en större sajt i Stockholm som är under uppbyggnad och de undrade om jag skulle kunna tänka mig att skriva för dem av det slag jag gör på min erotiska blogg. Vill inte berätta mer just nu men såklart talade jag om att jag var intresserad. Och idag blev jag kontaktad via den andra anonyma bloggen av en av Sveriges största tidningar som undrade om jag kunde tänka mig att blogga för dem. Antingen som anonym eller offentlig men det kommer att handla om singel och dejtinglivet. Ja vem kan väl skriva bättre om det än en tragisk singel som jag?

Som sagt... jag är superglad och tycker det här är jättespännande men vet inte hur mycket jag ska berätta nu eftersom det lutar åt att jag kommer att blogga anonymt, men inget är bestämt. I morgon kommer jag bli uppringd så ska vi prata mera då. Och ja... jag kommer få betalt. I alla fall för singelbloggen.

Visst är det spännande!!