Related Posts with Thumbnails

onsdag 30 juni 2010

Första intervjun avklarad....

....och jag kan väl inte säga annat än att det gick bra, men det är ju inte upp till mig att avgöra men det kändes bra i alla fall.

Men visst är det väl konstigt, ibland får jag en känsla av att jag är skyldig eller har gjort något fel fast det inte är så. Som när han frågade om jag är straffad innan eller när han berättade att de alltid gör en så kallad "screening" på de som kommer vidare. Det är en slags damsugning på nätet efter "fula" saker som kanske kan hittas där om man söker på mitt namn. Känner du dig lugn med det frågade han, och fast att jag inte tror att det går att hitta något konstigt på mig så får jag ändå en klump i magen. Tankarna går på högvarv och jag funderar på om det finns något här som jag skrivit kanske. Huuuaaa, hemska tanke. Men min blogg kommer inte upp om man söker på mitt namn ändå... i alla fall inte vad jag kan se. Jaja... skelett i garderoben har jag säkert som alla andra men inga man kan hitta på nätet i alla fall. Är en ganska skötsam flicka, hihi.

Nästa intervju är kl halv fyra och jag känner mig lugn inför den också. Jag kan inte göra mer än så gott jag kan och vara mig själv och hon jag ska träffa verkar jättetrevlig så det ska nog gå bra.

I kväll har jag en träff med en gammal "vän". Det blir middag, lite bubbel och besök i relaxen. Jag orkar inte dra den lååååånga historien om vårt förflutna just nu utan tar det vid ett annat tillfälle. Men nej... det är varken någon dejt eller något annat spännande. Den tiden är för länge sen förbi mellan oss. Som sagt... berätta "the story" när jag har mer tid för nu lånar jag bara Azitas dator en liten snabbis.

Tack snälla er för kommentarerna och lyckönskningarna. Som vanligt tror jag att det hjälper när ni håller tummarna, det brukar det ju göra.

P.S Nej varorna jag beställt till kunderna har inte kommit, min mobil och datorn är fortfarande döda och jag kan inte få tag på min säljchef. I morgon går min provanställning ut och inte ett ljud från The Boss.

Och du som klagade på min arbetsmoral gentemot det företaget kan stoppa upp något där solen inte lyser.

Om 30 minuter...

...sitter jag på intervju på mitt gamla drömjobb!

Så jäkla laddad, hihi...

tisdag 29 juni 2010

Feel lucky!

Känslan fortsätter hålla i sig. Glädjen, den fluffiga känslan i bröstet, som bomull liksom. Solen har lyst och värmt långt in i själen och jag och Mattias tog en tur till havet för att få lite svalka och vi doppade fötterna i det varma vattnet och låg på en filt och försökte att inte bli rastlösa.

Jag har börjat känna hunger och äter mera även om jag blir mätt fort men det går åt rätt håll och i morgon har jag två intervjuer framför mig som jag kommer att göra mitt yttersta på. Det känns bra eftersom båda jobben är på företag jag jobbat på tidigare varav det ena är ett riktigt drömjobb. Ett jobb jag älskade och saknat många gånger. Vill inte berätta mera ännu men mina förhoppningar är stora.

Fortfarande inte ett ljud i min mobil och dator och jag skulle kunna skriva ett å annat vad jag känner och tänker men nöjer mig med att skriva att jag är besviken på väldigt mycket. Men, men vem visste sånna saker innan. Jag utgår från att människor är seriösa och talar sanning men tyvärr är det inte alltid så. Kan berätta nu så här lite i efterhand att jag pratade med en kvinnlig kollega i telefon precis i början som berättade en del saker för mig men jag ville bilda mig en egen uppfattning. Tyvärr kan jag bara konstatera att hon hade rätt.

Nog om det...

Nu ska kvällen fortsätta med att förbereda klädseln för jobbintervjuerna i morgon och kanske jag lägger upp lite på tradera. Gör jag det så lovar jag att ni ska få ta en titt.

Men tänk vad skönt att få känna så här. Att jag är glad och att allt liksom känns okej fast jag inte vet någonting just nu. Varken ont i hjärtat eller någon klump i magen. Som sagt, mest bara fluffig bomull där just nu!

Smärta föder kreativiteten!

Det är konstigt det där men när jag mår dåligt flödar alltid orden ur mig men när jag känner mig lugn och harmonisk står det liksom stilla. Men det är väl kanske bara att tacka och ta emot de dagarna som det får vara så.

Den där känslan om att jag väntar på något håller i sig. Som att något bra ska hända. Står liksom och blickar bort mot horisonten och väntar på att det där skeppet med lycka i lasten ska synas. Det känns bra på något sätt trots att jag inte riktigt vet vad som väntar.

Har på känn att det kanske har med jobb att göra. Att det kommer att lösa sig och att det här bara var något slags mellanspel på vägen till det rätta.

Precis som med männen. Massa mellanspel på vägen till den rätta...

Jag har egentligen inte varit redo innan utan allt sökande handlar om att ersätta känslan i bröstet för någon annan men nu när det inte gör så ont längre och distansen börjar infinna sig blir platsen i hjärtat lite större så att jag kanske snart kan ta in någon annan där.

Telefonen och datorn är fortfarande döda trots att det skulle vara fixat till igår. Suck!

måndag 28 juni 2010

Dagen i punkter!

* Frukost hos Azita

* Hämtat och lämnat skor hos skomakaren.

* Samtal med mamma som slängde luren i örat på mig (hon satt i telefonkö i den andra telefon och plötsligt kom hon fram)

* Små söta korvbitar och spagetti hos Mattias

* Kaffe på maten på stan med halv Dammsugare som Mattias bjöd på

* Hem och somnade på soffan

* Kebab på en filt i parken med finaste Jesper, Azita och hennes syster

* Glass och kaffe hemma hos mig

* Sms från dejten igår att han vill träffa mig snart igen

* Oväntat samtal

Ja det var väl det hela.

Jobbet???? Inga kommentarer....

Jobb igen...

...men sen i torsdags är både jobbmobilen och jobbdatorn OFF. Problem med betalningen enligt chefen. Hmm... hur tänker man då?

Idag ska jag åka till de kunder jag fått in ordrar hos för att se om de fått sina saker. Har en känsla av att saker och ting inte riktigt fungerar som det ska och det är inte okej.

Som sagt... ser fram emot de där intervjuerna i veckan.

Fan min hals är fortfarande rivig. Grymt irriterande!

söndag 27 juni 2010

Men ändå så...

En dag vid havet!


Han var snyggare i verkligheten och trots att jag inte gillar killar som rakar av sig håret kunde jag ändå tycka att han var riktigt attraktiv. Kanske för att jag tycker det är så snyggt med vita linnebyxor på en brun kille och hans skjorta matchade hans gröna fina ögon eller så var det för att han doftade så gott.

Ute vid havet låg vi på filten och pratade om vilka filmer vi gillar och vilken glass som är vår favorit och vi kom fram till att vi hade en hel del gemensamt. Han tyckte om min rumpa och jag tyckte om hans och min låg han och killade på med ett grässtrå.

Vi åt glass och gick en runda och höll varandra i handen och när vi blivit för varma för att ligga stilla på filten åkte vi iväg till ett fik och han bjöd på våfflor och kaffe och när kaffet var uppdrucket drog han mig intill sig och sa att han hoppades på att han fick träffa mig igen. Jag kisade mot solen och mm:ade bara och tänkte på att jag måste ha gjort något bra eftersom han vill träffa mig igen men vet inte om jag vill eftersom jag egentligen väntar på att få träffa han med det mörka tjocka håret som jag vill dra fingrarna igenom. Det här var ju bara en sån där spontangrej som man bara gör liksom utan förhoppningar.

Sen åkte vi hem till mig och myste lite i soffan och han älskar mina fötter och pussar och smeker de och masserade de med olja. Hans gröna ögon lyser och säger än en gång att det här måste vi göra om och jag bara ler.

Vi få se...

Feel pretty!


Happy!

Den här bilden har jag haft länge liggandes och väntat på rätta tillfället att få använda den. Jag har döpt den till Happy för känslan i den säger mig det. Och nu känns det rätt att använda den idag. Dels för att jag känner mig lite glad och dels för att jag hoppas få komma ut till havet och få sitta så där med fötterna i sanden. Och jag kommer ha sällskap. Manligt sällskap. Men mer säger jag inte just nu.

Första gången jag såg den här bilden så tänkte jag direkt att den här tjejen påminner mig om en bloggkompis. Eftersom hon är anonym så vet jag inte om jag vill berätta vem det är... men kan någon annan se vem det här liknar lite? En del av er vet ju hur hon ser ut, hihi...

Kan någon se vem jag menar???

Ledtråd: Hon är från Götet!!

lördag 26 juni 2010

Magnetisk!


Jag önskar jag var magnetisk, att du drogs till mig och inte kunde ta dig därifrån. Att jag hade den där dragningskraften på dig som jag en gång hade.

Jag önskar jag var det där giftet som flöt i dina ådror som gjorde dig beroende. Beroende av mig och att få vara mig nära. När tiden känns som den står stilla när vi vill den ska gå fort när vi är i från varandra.

Jag önskar att jag var ditt livselixir, det du var tvungen att ta för att kunna leva för utan mig var livet ingenting värt. Att jag var din styrka, din tröst och trygghet precis som du var för mig.

Jag önskar att nu var då och att allt var annorlunda men ändå likadant. Lik bra fast bättre. Du och jag fast vi skulle vara vi på riktigt, inte bara som en slags fantasi utan verklighet.
Vet inte vilket jag behöver mest just nu? Har inte fått något av det på ett tag så det börjar bli dags. Synd bara att det ena är så mycket lättare att få tag på än det andra, när det egentligen är det andra man vill ha.

Ja ni fattar...

Den ständiga väntan!

Varför känns det så? Som om jag väntar på något eller kanske någon. Som om det kommer att hända något eller som om någon ska komma från ingenstans och vända min värld upp och ner.

Längtan finns där starkt fortfarande men den har bytt skepnad. Viss längtan är fortfarande riktad åt ett visst håll även om min strävan efter att göra den mindre betydelsefull har hjälpt. Det tog tid men så fann jag en väg och jag önskar jag lyckats ta den vägen för länge sen, men ibland är det så att man ska behöva köra sitt huvud omänskligt många gånger i väggen innan man inser att man bara blir blodig och får ont. Att den enda man gör illa är sig själv.

Nu är det slut på självplågeriet och bröstet känns lättare än på länge. Nästan tomt och det är en slags saknad som infinner sig. Tänk så konstigt, att har man bara haft ont tillräckligt länge så känns det nästan tomt när den smärtan försvinner. För att den har blivit en del av dig. En vana.

Så den längtan som finns där i mitt bröst nu är mer efter någon och det är den som får mig att vänta, på något.... eller någon. Men jag tror att det är något bra som kommer att hända, eller att den där någon snart kommer.

Frågan är bara när...

Morgonpromenad!

Till skillnad från många andra idag så vaknade jag utan bakfylla och till skillnad från många andra har jag världens hurtigaste vän och har man det är det bara att ta sig upp från den sköna sängen och följa med ut på morgonpromenad.

Mattias drog med mig på en lagom runda och sämre sätt kan man starta dagen på. Underbart väder och dofterna från alla blommor gjorde mig på riktigt bra humör och jag tänker fortsätta dagen med den känslan.

Hoppas ni får en underbar dag!

En kväll som vilken som helst!

Vi bojkottade midsommar totalt jag och mina M&M. Men jag gjorde mig ändå lite extra fin med klänning, höga klackar och blomma i håret. Det blev hämtpizza, Cola Zero och fotboll. Ja minsann jag satt också och slöglodde på detta spektakel mellan Spanien och Chile. Det enda och det sista jag sett och kommer att se av fotbollen.

Så det var liksom som vilken kväll som helst...





Men sen ringde faktiskt Jenny. Hon och Becka var på Interpol och ville jag skulle komma förbi så jag åkte dit en stund och det var jätteroligt att få träffa Becka för första gången men efter ett glas vatten och en Z-up gav jag upp och lämnade partybrudarna och åkte hem och kröp i säng.


fredag 25 juni 2010

Soffhäng!


TJOHOOOOO!!!

DET REGNAR!!!

So far so good...

...och det enda som har hänt är att Mattias kom så vi tog en kaffe på min balkong och sen gick vi till tvättstugan och manglade mina lakan.

Frågan är om det blir så mycket mer spännande än så? Kanske vi går till någon uteservering om det finns något öppet. Borde väl finnas fler överblivna stackare som oss som behöver ha någonstans att ta vägen idag när alla andra har fullt upp med firandet på annat håll.

Annars funderar jag på hemkörningspizza i kväll om inget annan dyker upp.

Hoppas ni andra har det jättebra i alla fall!

Midsommarafton!


Ja då var den alltså här, den där dagen som ska vara sommarens mittpunkt, höjdpunkt och dagen då allt ska vara glatt, skrålande, skålande, dans runt stången och sill och nubbe och gärna en vit klänning och kransprytt hår. Men för många är det nog mycket ångest och vånda också denna spritfyllda dag och just därför är jag nog ganska glad att jag faktiskt inte har något speciellt planerat för även om jag går miste om solvarma kyssar och jordgubbar så slipper jag även fyllebråk och bakfyllan från helvetet.

Är det okej att känna som jag att jag faktiskt inte har lust att göra något speciellt? Nu kan jag ju iofs "skylla" på att jag fortfarande är lite krasslig även om det just nu bara är lite diffus huvudvärk som hänger kvar men i ärlighetens namn känner jag mest för att vara hemma själv och bara vara.

Vädret har svårt för att bestämma sig för om det ska vara sol eller molnigt och faktum är att jag längtar efter regn. Då hade jag liksom inte behövt känna mig så udda för att jag vill sitta inne och kura när jag egentligen borde vilja vara ute och fira denna i andras ögon speciella dag!

I vilket fall få ni andra ha en underbar midsommar. Hur min blir har jag ingen aning om ännu. Och det är faktiskt helt okej!

Helan går...

God natt...

....och sov gott!

Jag blir tokig...

... när filmer inte slutar lyckligt!

Har precis sett Höst i New York, en riktig kärlekssaga men hon dör i slutet. Fiiifan vad arg Petti blir på sånt.

Men det är ju som i verkligheten, kärlekshistorier slutar sällan lyckliga, inte mina i alla fall.

Några kloka ord som sas i filmen....

Det finns bara två sorters kärlekshistorier...
Flicka lämnar pojke
eller
pojke lämnar flicka.

Så sant så sant...

torsdag 24 juni 2010

Till Dig!

Jag kommer nog aldrig sluta att undra!

Påminelse till mig själv!

Det här är svårt att tänka på men jag försöker verkligen. Framför allt vi som har en släng av panikångest får tänka de här tankarna om och om igen och trots att jag dragits med den här åkomman i snar 20 år kan jag fortfarande inte tänka logiskt när spöket sätter sina klor i mig. Även om jag ibland är bättre på det än vissa stunder så önskar jag att jag ALLTID kunde skratta åt känslan och tankarna när de sätter fart och får mig att tro att jag ska bli galen, att det aldrig ska sluta snurra i huvudet eller att det kommer att hända katastrofala saker inom loppet av några minuter. Men det händer ju aldrig. Jag blir ju aldrig galen och oftast försvinner det igen om jag bara slappnar av och slutar kämpar emot.

Vissa förstår säkert vad jag menar medan vissa inte har en aning. Men att oroa sig vet alla människor vad det handlar om, panikångest eller ej och det är precis samma sak där. Oftast oroa man sig i onödan och lägger massa negativ energi på sånt som egentligen ändå inte är påverkbart och som sagt inte ens kommer att hända.

Idag har jag ringt ett samtal i alla fall för jag inser att jag kanske behöver hjälp med mina tankar, känslor och att inte oroa mig så mycket. Behöver ha någon att hålla i handen på vägen framåt nu när jag ska lämna allt jobbigt bakom mig. Det har påverkat mig mer än vad jag trodde och jag tror jag skulle må bra av att bara få ventilera det.

Så ni som har tjatat om att jag skulle må bra av lite hjälp... ja, nu har jag bett om den. Även om det tog emot, men det kanske kan göra mig gott!

Dont worry, be happy!
Förrå årets blomster!

Dan före dan...

....eller hur man nu ska se det? I morgon är det midsommarafton. Detta djävulens påfund, jaa i alla fall om man är singel och inte har någon att hångla loss med under en varm sommarhimmel, ingen att mata med jordgubbar och ingen att skratta åt som hoppar små grodorna.

Nää jag är inte bitter (okej lite då) utan mest trött över att det är samma visa i år igen. Inget planerat och ingen vet någonting. Paren har sitt bestämt sen länge och det känns som om vi är några stycken som liksom blivit över, bortglömda. Vissa firar med sina familjer men med min 67 mil bort blir det svårt att bara åka över så där spontant och för någon dag bara.

Nu ligger jag ju fortfarande sjuk i soffan med huvudvärken från helvetet så frågan är hur pigg jag är i morgon oavsett. Som det känns just nu så skiter jag i vilket för jag kommer vara glad bara jag får umgås med mina närmaste vänner, äta jordgubbar och ha blommor i håret.

Det där med blommor i håret ja. De senaste tio åren, ja om det räcker, så har jag haft midsommarkrans. Inte en sån där hemmagjord utan jag brukar köpa en sån där dyr rackare för oftast är den lika fin dagen efter så jag kan ha den då också. Frågan är hur det blir i år. Min ekonomi tillåter inte att jag lägger pengar på den typen av lyx. De får nog bli en hemmagjord i år för blommor i håret det SKA jag ha. Även om jag fortfarande ligger i soffan och hostar i morgon.

Två alvedon har fått mig lite piggare och jag måste klä på mig och ta mig ner på stan för ärende som jag tyvärr inte kan strunta i.

Bläää för att vara sjuk!

onsdag 23 juni 2010


Det där med att förföra en tjej!

I helgen när vi var ute fick jag en fråga av en killkompis om att hjälpa honom att skriva ett sms till tjejen han precis har träffat.

- Kan du inte fortsätta på det här, säger han och visar upp hennes sms som är av det lite erotiska slaget. Det står vad hon vill han ska göra med henne.

Tja... jag tar hans telefon och börjar skriva för är det något jag tycker om så är det att uttrycka mig i erotisk text så jag skriver lite förföriskt vad han gör med henne. Lite lagom eggenade och retande. Han läser igenom och jublar av förtjusning och trycker på sänd.

Svaret låter inte vänta på sig.

-ÅHHH gud, du skriver precis det jag vill, svarar hon och skriver, vad händer sen???

Han ger mig åter telefonen och vill jag ska fortsätta och jag tycker det hela börja bli lite komiskt och tycker nästan lite synd om henne men eftersom jag tycker allt för bra om killen hjälper jag honom gärna med att charma till tjejen.

Jag skriver ännu hetare och nu börjar det närma sig kokpunkten i sms:et. Han läser och frågar vad jag får allt ifrån men att det är klockrent som han uttrycker sig och så trycker han på sänd igen.

Det går inte att undgå hennes förtjusning.

-ÅHHHH du måste vara tankeläsare.

Nu ger han mig en high five och hur hemskt det än låter så skrattar vi åt hur sjukt det hela är. Där sitter jag och framför massa erotiska fantasier å hans vägnar och tjejen är lyrisk över vilken uttrycksfull kille hon har träffat.

Men frågan är om jag inte ställde till det lite för honom för vad gör han näst hon vill han ska sätta sina erotiska tankar på pränt till henne?
Jag hade nöjt mig med en sak av ovanstående men i det här tillståndet blir det varken det ena eller det andra. Medan jag ligger död i soffan med värk överallt ska mina vänner gå ut på en uteservering i det fina vädret och dricka gott och spana in söta pojkar. Känns hur ruttet som helst.

Skulle gärna vilja berätta att jag har blivit kallad till två jobbintervjuer nästa vecka men eftersom det verkar finnas spioner bland mina läsare vill jag inte berätta allt för mycket.

Men det är lite roligt för jag har jobbat tidigare på båda de här ställena och trivdes jätte bra. Först fick jag båda jobben samtidigt och valde det ena men efter en längre tid blev jag kontaktad av det andra jobbet igen och då valde jag att säga upp mig och pröva på det istället.

Nu vet jag som sagt ingenting men kallad till intervju på båda är jag i alla fall. Ja för ni har väl kanske förstått att det här jobbet jag har nu inte riktigt var som hag hade tänkt mig men så länge jag inte har något annat kommer jag givetvis att göra mitt bästa. Men vem vet vad som händer nu.

Sjuk!

Hela natten har bestått av feberkramper i varenda muskel, huvudet känns tungt och stort och i halsen sitter en klump av taggtråd så tet till frukosten kändes som bomull både för halsen och bröstet.

Inte riktigt vad jag känner för just nu. Ska till Uppsala i morgon på ett stort möte men i det här snoriga och hostiga skicket kan jag knappast visa mig.

Jävla skit...

tisdag 22 juni 2010

Varmt te för bröstet och hjärtat!

Det värmer skönt och det känns som om jag skulle kunna dricka litervis just nu för det är det enda som lindrar i det rossliga bröstet och den kliande och svullna halsen. Jag blir liksom mjuk och skön av det där varma. Som smekande mjuka händer över bröstet och jag funderar på vad skönt det hade varit om det fanns en sådan dryck som lindrade lika skönt när hjärtat gör ont. Som gör det varmt och mjukt igen när det känns som om det vore taggtråd runt det.

Mitt bröst känns i alla fall lättare än på länge. Inte på grund av den varma drycken utan för att jag fick bestämma mig för att sluta besöka platser som plågar mig och under en veckas tid har jag lyckats hålla mig ifrån att plåga mig själv på det sätt jag så länge gjort. Men jag har inte haft kraften att låta bli tidigare utan ha dragits dit som en magnet och för varje besök har det bara gjort mer och mer ont. Nu känner jag igenting av den smärtan. Jag var tvungen att stålsätta mig för att inte gå under och jag har nog läkt mer den här veckan än på flera månader. Varför har jag inte gjort mig den tjänsten tidigare?

Nu vet jag... det man inte vet någonting om har man inte ont av!

Mer the... någon??

Mat!

Får jag i mig den här tallriken med pyttipanna vore jag superglad. Är jag en duktig flicka och äter upp allt kanske jag kan bjuda mig själv på mangosorbet efteråt som Elin kom med i dag när vi skulle fika. Den gjorde underverk för min onda hals.

Nä nu ska jag kämpa i mig den här tallriken med mat!

Och om någon undrar...

...varför jag har tid att blogga när jag BORDE jobba kan jag tala om att jag idag är hemma efter att ha gått i en hel vecka med början till halsont och nu har det satt sig rejält.

Jag HATAR att ha ont i halsen.

Igår gick snälla Mattias och köpte vitaminer och mineraler till mig för jag börjar misstänka att jag har brist både på den ena och det andra eftersom jag inte kan äta något vidare. Börjar få ont i munnen, ömt tandkött och jag känner av min panikångest lite grann varje dag och jag vet att det hör ihop mycket med min dåliga kost, eller uteblivna kost kanske passar bättre.

Så att jag blir sjuk är inte alls konstigt för jag har väl inte en gnutta motståndskraft i den här stackars kroppen som bara blir mindre och mindre!

Hade jag haft pengar hade jag kunnat köpa hem sånt jag verkligen tycker om så det hade varit lättare att få i sig. Fast just nu kan jag inte ens komma på något som skulle kunna få mig riktigt sugen.

Det här är inte alls kul!

Åhh... grillspett kanske, med tjock vitlökssås. Grillade majskolvar och sen jordgubbar med glass.

Min bästa väns syster...

...är och hälsar på här i Sverige så Azita och jag tog henne med ut i lördags. Denna sockersöta lilla skapelse och jag dansade så fötterna glödde. Det var länge sen jag fick dansa så länge och det var underbart att känna att mina danstakter sitter kvar trots att jag varken går på krogen ofta längre eller håller några dansklasser. Men dansa gjorde vi.





Tack Azita för att jag fick låna din lillasyster och svira loss med denna underbart trevliga kväll!

måndag 21 juni 2010

Idioter till män!

Jag skrattar alltid lika gott åt den här bloggen.

Synd hon inte uppdaterar längre!

Men vilka idioter till män det finns. Så jävla korkade och KÅTA!!

Söndagstripp!

Helt spontant och utan minsta planering eller tid till att tänka satte jag mig i bilen på inrådan och körde 17 mil söderut.

Mys i en soffa, Alice i underlandet och smek i nacken.

En lång tripp för lite söndagsmys men vad gör man när det inte finns på närmare håll!

Ska jag behöva låsa bloggen????

När jag är med om sånt som jag fick vara med om idag funderar jag på om den här lilla minipausen jag har från bloggen inte borde bli permanent, eller om jag ska byta adress och börja blogga anonymt eller helt enkelt låsa skiten. Och de där orden jag skrev igår om att det givetvis inte är mina läsare jag ber hålla sig undan kanske jag ska ta tillbaka ändå för någon annan förklaring till dagens upplevelse kan jag faktiskt inte finna.

Jag har skrivit öppet, ärligt och många gånger naket om mig själv och min situation och givetvis har jag gjort mig själv väldigt sårbar. Det har hänt att jag hamnat i besvärliga situationer på grund av det jag bloggat om och fått försvara mig själv men jag har ändå valt att fortsätta vara öppen och ärlig och skriva om känsliga saker för jag vet att många uppskattar det och kan känna igen sig själva och kanske jag också bidragit med något. Men jag vet också att det finns människor där ute som läser här som bara retar sig, letar efter fel och många gånger kanske har en annan åsikt än vad jag har och det är helt okej. Jag respektera att inte alla kan älska mig som en kommenterade idag. Självklart är det så. Men när man med berått mod försöker göra mig illa eller nästan "sätta dit" mig för saker jag skrivit om här då tappar jag fullständigt respekten för andra människor.

Ingen kan väl ha undgått hur mitt liv sett ut de senaste sex månaderna, hur jobbigt jag haft det både psykiskt och ekonomiskt och vilken jälva resa det har varit. Det ser fortfarande lika mörkt ut ekonomiskt eftersom det dröjer innan jag får min lön men nu är det på rätt väg i alla fall men i sex månader har jag levt på existensminimum. A-kassan har knappt täckt hyran trots att jag flyttade till billigare, jag har fått hjälp av socialen för den hjälpen har jag haft rätt till men de pengarna har ändå inte täckt alla mina fasta utgifter. Som tur är har jag vänner och familj som hjälpt mig och sett till så jag haft mat för dagen och som tur är har jag ju inte någon aptit så jag har klarat mig på noll och ingenting.

Har någon undgått detta????

Om någon tror eller tycker att jag har levt någon slags lyxliv, att jag inte har rätt till det lilla bidrag jag fått av socialen så hade jag uppskattat om den personen tagit upp det med mig, men vad finns det att diskutera? Vad är det som inte är klart nog?

HUR I HELVETE KAN MAN VARA SÅ JÄVLA IDIOTISK att man väljer att göra en anonym anmälan mot mig till socialen?????? Och på vilka grunder??? Jo tydligen har jag en inkomst enligt den här angivaren. Jag bedriver nämligen HUNDAVEL!!!!!

Men för helvete vad har du innanför pannbenet människa???? Tror du på fullaste allvar att du kan skada mig eller se till att det lilla jävla bidrag jag har ska dras in??? Och varför???? Stör det dig att jag har rätt till hjälp och att jag lyckades få in några futtiga jävla slantar för att min byracka lyckas knulla fram några valpar EN gång och jag råkade få en pisseslant för det???

Jag trodde jag skulle trilla av stolen när jag satt på sista mötet med en handläggare på socialen idag när hon berättade att de fått in en anonym anmälan mot mig. Jag kan säga till dig ditt dumma jävla helvete som ringde dit att både handläggaren och jag ifrågasatte om du inte har annat för dig än att lägga sig i andras liv och dessutom sparka på en som redan ligger ner. När hon hörde hur det låg till att jag inte alls bedriver någon jävla hundavel utan att detta var en engångshändelse där jag dessutom inte fick ut den summan jag har rätt till enligt praxis ville hon inte ens prata om det mer för hon tyckte bara det var PINSAMT!!!

Och det är precis vad DU är som trodde att du gjorde någon slags hjältehandling och anmälde mig, PINSAM!

Och jag VET att det är någon av mina läsare och därför ifrågasätter jag starkt hur öppen och ärlig jag ska vara i framtiden. Ska jag bara skriva om vad jag ätit till middag och vad jag har på mig så fine, eller kan jag fortsätta att bjuda på alla mina känslor, mitt liv precis som det ser ut utan att censurera men när får jag kniven i ryggen nästa gång? Ska jag behöva bli anonym för att inte behöva hängas ut på det har jävla sättet?

Det här övergår mitt förstånd och jag förstår inte hur elaka människor det finns, avundsjuka som retar sig och tydligen inte riktigt fattar hur illa de gör mig genom att göra en sån här sak.

Tyckte du inte jag haft det jobbigt nog utan ville vrida om kniven lite till, strö lite salt till i såren?

Sorry, du lyckades inte. Jag står fortfarande här, bara mer förbannad och ännu starkare!

DRA ÅT HELVETE!!!

söndag 20 juni 2010

Näää...

...jag menade givetvis inte mina läsare när jag skrev "ni andra kan hålla er undan" i nattens inlägg som någon verkade tro.

Förlåt om jag var otydlig i vinsvammlet!

Yes im alive!





Ja ifall någon trodde något annat... Men jag andas lite bara. Tar lite paus... från allt.

Behöver det...

Men i kväll gjorde jag sånt jag behöver... gick ut, var med vänner.... riktiga vänner!

De som bryr sig på riktigt... de vet var de hittar mig! Ni andra kan hålla er undan!

onsdag 16 juni 2010

Klädde mig i kjol och blus...


...som sig bör till ett affärsmöte och åkte dit till den avtalade tiden. Tomt! Började tänka när jag stod där på det tomma kontoret och då slog det mig att det inte alls är torsdag idag.

Det gjorde inget för vrider man tillbaka klockan 30 minuter innan jag står på det där tomma kontoret så står jag hemma med den där klumpen i bröstet igen som krampaktigt klamrar sig fast bakom revbenen och jag sväljer säkert hundra gånger för att tårarna inte ska komma och förstöra den nylagda makeupen. Jag mår illa för jag har knappt ätit och jag känner mig svimfärdig men knappast hungrig men inser att ska jag inte svimma på kundbesöket så måste jag få nåt i mig men hur äter man när man bara vill spy? Jag fick blanda mig något gammalt dietpulver jag hade kvar bara för att få någon slags energi i mig.

Hundra tankar far i mitt huvud, vill inte, mår inte bra, är ledsen igen och vill BARA gråta. Kan jag ringa och avboka? Tänk om jag börjar att gråta hos kunden? VILL INTE, VILL INTE.

Men jag stålsätter mig och har ett allvarligt snack med mig själv att nu får det vara nog med att vissa saker påverkar mig så här negativt. Kör till kunden och är på väg att stanna flera gånger för att avboka, men jag gör det inte. Men väl där är det fel dag.

Jag inser ju att det inte är jobbet som är svårt. Det är jag som inte är okej. För mycket runtomkring som påverkar och för mycket inom mig som gör ont. Såna här dagar som jag har haft nu har jag varken tid eller ork med men jag vet heller inte hur jag ska ta mig ur. Inte själv.

Vissa saker kan jag bara välja bort. Ta bort ur mitt liv och välja att inte se, men det är svårt när man inte är stark nog. Jag måste bli stark för just nu är jag min egen svagaste länk.

Och en bra början hade varit att kunna känna hunger. Kunna äta för det där börjar bli ett problem. Jag äter, jag lovar, inte mycket men för att jag måste tvinga jag i mig varje dag.

Skulle behöva lämna in både huvudet och hjärtat på service.

Jag är trött. Orkar knappt hålla ögonen öppna. Måste nog sova en stund....


Oj...

...jag är tydligen duktigare än vad jag tror. Kanske ska sluta ha sån jävla press på mig själv och tro att jag ska kunna leverera storodrar på mindre än två veckor.

Fick enormt bra respons från The head office om att jag visst gör ett bra jobb och att företaget tror stenhårt på mig för att jag tydligen visar att jag har "rätt tänk".

Så pass bra att jag idag blev erbjuden att köpa in mig i bolaget!

Ooops...

Sug på den va!!

Upp på cykeln igen!


Precis som när man var liten och trillade med cykeln och slog sönder knäna är det viktigt att bara kliva upp igen och ta nya tag och trots att det inte finns några skrubbsår på mina knän utan mer i hjärtat och i själen så hoppar jag upp igen och ger mig iväg.

Jag satte mig i bilen och gav mig iväg hem till en vän igår kväll som visade sig bo vid ett stort hus vid vattnet och där fick jag risgrynsgröt eftersom jag inte ätit sen frukost och kaffe och en chokladboll jag hade sparat och tagit med. Inte för att jag var varken hungrig eller sugen men utan energi i kroppen lär jag knappast må bättre. Han fick mig att skratta och glömma min ledsenhet en stund och när klockan var halv tre i morse skrattade jag fortfarande åt alla hans galna historier och våra interna skämt så jag somnade i alla fall något lättare i sinnet än vad jag var tidigare på dagen.

Och den här dagen började med frukost med Mattias på vårt favoritfrukostställe och nu ska jag göra mig klar för dagens jobb. Ett möte inbokat och sen har jag lite inplanerade ställe jag ska till så snälla, håll tummarna att denna dagen blir bättre än igår och att tårarna håller sig borta och även klumpen i bröstet.

Idag är en ny dag...

tisdag 15 juni 2010

Varför blev det inte som jag trodde?

Eller är det bara så att jag måste ge det mer tid, ge mig själv mer tid. Att allt jag burit på den senaste tiden inte bara kan försvinna så fort jag vill att det ska det. Att ett jobb ska suddar ut allt som hänt, allt jag känner och allt jag har inom mig och som fortfarande ligger där och pyr likt en släckt eld som pustar sina sista andetag. Det pyser och fräser fortfarande och är inte alls så där tyst som jag hoppades på att det skulle bli. Inte ens tårarna kan släcka den där sista askan som glöder trots att de aldrig verka vilja sluta rinna och skulle kunna släcka glödande aska från en stor vulkan. Men det verkar som om det är jag som är den där vulkanen och det fortsätter bara att rinna glödande kladdig massa ur mig.

Varför kommer såna här dagar fortfarande? Varför blir jag aldrig klar? Hur länge ska det fortsätta göra ont där inne och vara jobbigt? Ute skiner solen och jag vill springa skrattande i tunn klänning över en äng och känna en spirande glädje över att jag lever och mår bra men hjärtat känns tyngre än någonsin och jag undrar om jag har tagit ett endaste steg framåt.

Känner mig ensam. Den känslan är värre än någonsin. Ensam med mina tankar och känslor. Ingen som vill eller orkar lyssna och jag vill inte heller besvära någon. Orkar inte mera. Kan sitta här i min jävla soffa med krokodiltårar och undra vad fan det är som händer och när det någonsin ska ta slut.

Vad är det då? Jag gråter ju givetvis inte för jobbet. Inte för att jag råkar vara ensam i kväll. Jag gråter för att känslan i bröstet aldrig vill försvinna och för att klumpen i bröstet aldrig sluta att explodera och framkallar de där jävla tårarna. När jag tror att jag är hel igen faller jag sönder ännu mer och jag frågar mig om det bara är just nu, idag eller är det så att jag egentligen är så sönder hela tiden men lyckas hålla ihop mig själv men ibland går det bara inte. Och när påfrestningen blir för stor.... så brister jag. När jobbet känns tungt, när DU inte förstår, när jag känner mig ensam och har miljoner frågor men jag får inte ställa de för DU orkar inte just nu.

Jag orkar inte heller, tro mig. Alla har vi vårt att tampas med och nej, varför skulle jag dela det med någon annan som har det svårt? Vi sticker huvudet i sanden när vi ser varandra och låtsas som ingenting. Eller så gör vi som vi brukar. Pratar med våra vänner, för varför ska vi prata med varandra när vi har våra vänner. Håll mig utanför så håller jag dig utanför för kanske är det så att det blir lättare då. Delad glädje är dubbel glädje men delad smärta är dubbel smärta och vem vill ha det?

Jag sticker också huvudet i sanden och tar inte upp det igen förrän stormen lagt sig. Min storm, inte din för den får du ta hand om själv. Precis som du vill!

Så, äntligen slut...

....på den här arbetsdagen bestämmer jag.

Har ringt över tjugo byggfirmor och gissa hur många möten jag fick in?

NOLL!!

Jag har full förståelse för att de inte orkar krångla med att byta leverantör av sina arbetskläder, profilkläder och skor när de har haft samma i typ tio år och det fungerar bra. De finns lokalt och deras anställda svänger inom när deras byxor gått sönder eller de behöver nya skor. Där finns deras logga och de har bra pris på kläder och tryck. FINE! Klart de inte ens ge mig en chans att få komma och visa vad vi har och jag är knappast den säljare som tjatar hål i huvudet på folk så de blir förbannade.

Nej, det funkar inte att ringa och att köra omkring i centrala Gävle fungerar inte heller för företagen har nära till profilbutikerna där de handlat i alla år så där är det också tufft. Jo jag har fått in ett å annat möte och några ordrar men det går för SAKTA. Antingen får jag sluta ha sån press på mig själv eller leta mig ut från stan.

Jag behöver ge mig ut på landsbygden men jag hittar ju inte här. Jag är ju inte härifrån så jag kör liksom bara runt på måfå utan struktur och det känns inte okej. Hade varit så mycket lättare om jag fått en kundlista med lite köpande kunder så jag hade något att utgå ifrån, men det är väl så att de känner mig på pulsen nu och därför får jag väl bita ihop.

Idag har jag bokat in mig på ett affärsnätverksmöte i Uppsala nästa vecka, det nätverk där jag själv suttit som ordförande två gånger. Det är enormt bra för mig som tyvärr inte har det nätverket här som jag har hemma. Sen kostar det en summa att gå med men det får jag ta med chefen sen. Vill hon jag ska göra affärer får hon hjälpa mig med det.

Känner mig helt slut i huvudet trots att jag inte varit ute nåt och sprungit utan bara suttit med telefonen och det gav NOLL!!

Känns ruttet just nu!

Och andra saker som inte har med jobbet att göra känns ännu mer ruttet, helt jävla genomruttet...
Jag skiter i det, jag gråter i alla fall. För jag orkar inte le men kan säga FUCK YOU ändå. Sitter fast igen, i en känsla jag inte vill ha men som krälar och kryper i mig som ett äckligt odjur. Sitter fast i mig själv och kan inte ta mig loss.

Förmår mig inte till någonting och det ger mig panik, frustration och dåligt samvete och ångest allt i en jävla röra. Känner mig så jävla usel, så liten och ynklig. Patetisk, ledsen, förtvivlad arg och... fan också.

Behöver få kraft och tro för att ta mig framåt, för att klara det här och för att göra det jag innan trodde skulle hjälpa mig. Jobba för att slippa tänka, slippa känna men nu när jag känner att det är mig övermäktigt kommer ju alla tankar och känslor tillbaka och det gör att jag sitter fast ännu mer. En ond cirkel, ett ekorrhjul som jag springer och springer i utan slut.

Jag hatar att säga det men just nu är jag i mina ögon inte värt ett skit. Inte ett piss. Får det bevisat om och om igen, i alla fall inne i mitt huvud, i mitt hjärta och snart sliter jag ut det om det inte slutar att göra ont.

Vart tog tron vägen, mitt hopp, min önskan och glädjen?

Det här är en jävla katastrofdag på alla sätt som inte har något slut, precis som de där tårarna som inte slutar att rinna. Kan bara hoppas att när de runnit klart att det känns lättare, bättre och att jag kan ta mig samman och göra det jag ska. För just nu kan jag inte. Kan inte göra någonting. Jag sitter fast!

måndag 14 juni 2010

Det blir bra...


...bara man tror tillräckligt mycket på det. Inte ge upp så lätt. Hur svårt kan det vara liksom. Va fan har jag klarat mig igenom de här månaderna som varit som sju jävla svåra år ska jag väl klara av det här. Jag vill ju men behöver bara hitta tron på att jag kan igen.

Den finns där ju någonstans...

Känner mig slagen!

Lite nere, ledsen, off eller kalla det vad du vill. Vet inte vad jag ska säga eller hur jag ska förklara men det är tungt. Helt klart tungt. Den här tiden utan jobb har tydligen satt djupare spår än vad jag trott. Tappat tron på mig själv och jag känner mig inte alls som den där starka och självsäkra tjejen jag en gång var. Och framför allt gör det sig påmint att det var länge sen jag var ute på fältet och jagade avslut. Jag vet att det här är början men jag får börja på noll utan någonting och det gör att jag känner mig osäker. Många nej hade jag räknat med men inte räknat med att det skulle påverka mig så som det faktiskt gör. Och jag känner mig så sårbar för hemma när jag var ute på nytt säljjobb hade jag kontakter, ett stort kontaktnät jag kunde använda och här har jag nästan ingenting. Jag är grön. Ny och ensam.

Och idag gick luften ur mig rejält. Var hos en kund och trots att de redan hade bra avtal och en bra leverantör satte de sig ned med mig ändå så jag fick presentera lite av våra produkter. Jag har ett litet häfte med mig som mitt företag har tagit fram med en av sina leverantörer. Lite sommarerbjudande med bra priser på en del av vårt sortiment. Ett jätte bra sätt att få komma in och låta de få pröva på våra produkter. När jag sitter där och vi bläddrar i häftet går den ena killen iväg och hämtar ett likadant. Ahaa säger jag, vi hade redan skickat ett till er (för jag vet att det gått ut en del via post men bara i Stockholm så lite konstigt var det) Nää, det var ett häfte som de fått från ett annat företag som varit där veckan innan. Exakt samma häfte, samma produkter, samma priser men ett annat namn där vi har vårt företagsnamn. Jag tappade hakan. Visste inte vad jag skulle säga. Fattade ingenting. Jag trodde det häftet var något MIN arbetsgivare tagit fram. Har de ljugit för mig och så finns de flera som säljer EXAKT samma jävla prylar. Luften gick ur mig totalt!

Jag ringde min chef och undrade vad fan det var frågan om. Att det finns andra aktörer ute det vet jag men att de ska ha EXAKT samma erbjudande som jag känns jävligt ruttet. Min chef var lika frågande som jag och menade att det där häftet hade kostat henne 80.000:- att ta fram ihop med leverantören så hon förstod inte heller vad som pågår. Jag ska skicka henne häftet så får hon ta tag i det där.

Ärligt talat vet jag inte vad jag ska tro men det känns jävligt tråkigt i alla fall. Nu finns det företaget i Gävle så frågan är ju hur många fler företag jag ska komma ut till som andra man med exakt samma erbjudande och stå där med lång näsa.

Känner mig inte alls så peppad just nu kan jag säga.

Det är i såna här stunder jag skulle vilja ha den där famnen att få krypa in i och gråta en skvätt och få tycka synd om mig själv. Nu gråter jag och tycker synd om mig själv men helt i min ensamhet och jag känner mig bara så jävla patetisk. Men det är bara att bita ihop och ta nya tag i morgon.

Jag har i alla fall fått in en order idag, lyckas bokat ett nytt möte och suttit och letat på nätet efter nyetablerade företag i Gävle. Hittade en bra sida men där stod inga telefonnr och nästan alla kunde jag inte hitta något nr till så det sket sig även om iden var bra.

Någon som vet hur jag ska få tag i den typen av information?

Kärleken och livet!

Så länge jag väntar på kärleken kan jag inte riktigt leva fullt ut utan känner mig mer som en halv människa. Den tomheten gräver ett större och större hål i mig och för att fylla den tomheten suger jag åt mig av det livet kan ge så länge. Glädje, lust. Men lusten är aldrig så stor som när den kommer med kärlek.

Det var länge sen lusten kom med kärlek men jag minns den känslan så starkt att det räcker att jag blundar så kan jag förnimma den. Som smekande händer på min hud, pulserande i mina ådror, som ett gift. Den har ätit sig in så djupt i min kropp att jag funderar på om jag någonsin kommer att bli fri. Men så länge lusten inte kommer med kärlek eller kärleken kommer med lust så får jag nöja mig med lusten när den kommer i min väg.

Men lusten kan aldrig stilla min längtan efter kärlek!

Eller längtan efter dig!

söndag 13 juni 2010

Nej nu blir det söndagsmys!

Ska hoppa i mysbyxorna och bege mig hem till min vän Azita och se film och mysa. Tur man har vänner att mysa med när det där myssuget är som värst.

Hon är så dålig på att hångla bara...

Mina ord till dig...

...och dina ord till mig!

Söndagstråkigt!

Nu sitter jag här i soffan igen, med en stor jävla magnet i röven och kommer fan inte upp. Borde fortsätta städa men jag är inte på humör. Hade velat ha någon här med mig i soffan som kunde killa mina fötter och pussat min panna och frågat om jag ville ha kaffe.

Var är du när man behöver dig????


Tidig kväll!

Det blev ganska lugnt ute. Har man inga pengar kan man inte räkna med några storverk. Magnus stoppade en hundring i min uringning och den fick jag klara mig på och jag lyckades flirta till mig en extra dricka av bartendern fast det fattades pengar.

När alla andra gick hem tänkte Azita och jag smita in på nattclubben för jag känner vakten men det gick inte riktigt bra idag så vi fick helt enkelt snällt åka hem.

Så nu är jag hemma, nykter och utan att fått dansa. Jag kommer i alla fall må bra i morgon så det är ju bra i alla fall.

Natti!

Azita och jag!
Alltid denna tunga!
Här stoppade Magnus pengarna!

lördag 12 juni 2010

Ta mitt fåniga flin...

....och ge mig ut på krogen en runda med mina "pojk"vänner.
Ja det var ett jävla fånigt flin jag fick till, hahaha.

Måååååste städa nu!


Jag kan inte smita undan längre nu, det går inte. Har försökt få mig till att börja städa hela veckan men lyckas alltid lura mig själv att slippa undan men nu får det vara slut på latandet.

Så nu blir det städning och i eftermiddag har jag ett kundbesök så det kan du ju skriva upp du anonyma som gnällde över att jag bara satt och bloggade och inte jobbar. Jag jobbar på en lördag när jag egentligen är ledig. Vad säger du nu då? VA, VA???