Känner mig vilsen...

...rädd och tankarna maler på och går runt runt och när jag sitter i bilen med alla milen framför mig och ensamheten blir påtaglig strömmar tårarna igen och det finns inget stopp. Det gör mig rädd, för är det meningen att det ska kännas så här, att det ska vara besvärligt? Går man inte i terapi för att det ska bli bra?

Han har sagt att jag får höra av mig precis när jag vill, när det känns jobbigt och just då behöver jag bara få höra att det är okej att må så här och jag skickar ett sms och frågar. Han svarar att gråten är helande och att jag bara ska låta det komma. De orden gör att jag känner mig lite lugnare. Men jag är fortfarande rädd. Rädd att väcka vargen där inne som sover.

När jag börjar närma mig Stockholm har tankarna lättat lite och i takt med att husen blir tätare och lamporna flera känner jag lugnet åter börja komma tillbaka.

I hotellsängen kan jag äntligen känna igen. Tänka att det kommer att bli bra. Det måste bara göra lite ont först innan det kan kännas bra igen.

I morgon är en annan dag...