Efter sista bytet...

...tar jag upp boken och jag hinner plöja igenom nästan halva innan tåget rullar in i min hemstad och det är dags att kliva av. På den biten hinner jag både gråta och skratta och inser att den här människan kunde lika väl varit jag fast hon har vågat lite mer än jag men i mångt och mycket sätter hon ord på både mina tankar och känslor och hon har ett språk som är enkelt som en barnboks men ändå talar det sitt tydliga språk och hennes beskrivningar av saker jag själv tänkt och gått igenom får det till att knyta sig i magen och som sagt... det kommer både tårar och skratt. Jag skulle vilja citera vissa delar men jag låter bli för att det här måste man uppleva själv. Jag är ingen storkonsument av tung litteratur av de erkända och litterärar konstnärerna men jag vet när en bok berör MIG och det är DET som är viktigast.

På stationen står mamma och hennes älskade sambo och tar emot mig och vid den goda sena middagen med allt för många glas vin ska jag försöka förklara känslan jag har av att vara hemma igen.

Det är som en slags ångest när tåget rullar in genom stan. Jag känner mig nästan jetlagad trots att tidzonen är densamma för det tar alltid någon dag att liksom vänja sig och innan den där ångesten har lagt sig. Allt är så påtagligt igenkännande och kanske är det just det som är ångestframkallande. Att allt är precis likadant och det framkallar minnen.

Maten är uppäten och mammas sambo försvinner iväg till sina instrument men mamma och jag sitter kvar likt två bästa väninnor som inte setts på länge och som har mycket att berätta om vad som hänt sen sist. I alla fall jag... och jag pratar om läraren och brandmannen och jag pratar om saker vissa kanske inte skulle prata med sin mamma om men mamma är min bästa vän och därför kan jag prata med henne om att jag saknar en trygg famn och någon som drar mig kärleksfullt i håret när vi har sex.

Vi dricker upp allt vin och pratar om hur mycket jag älskar att skriva och att mitt liv och uppväxt har gett mig material till att skriva en hel bok men jag tror inte att mina föräldrar skulle uppskatta den boken.

"Jag skulle aldrig säga något om det" säger mamma.
"Jag kan stå för mina fel och brister men visst skulle det säkert finnas vissa delar där jag skulle känna att jag skulle vilja försvara mig själv"

"Gör det" säger hon...

....och jag funderar!

Det skulle bli en jäkla bra bok. Med mycket kärlek, trasiga förhållande, trygghet och otrygghet, hemska upplevelser och bra upplevelser, hat och förlåtelse, trassliga och invecklade familjeförhållande och lögner och svek. Men som de flesta böcker så skulle den ha ett bra slut.

Jag älskar dig mamma...