....och håller kontakten hela tiden om än lite sporadiskt i perioder men han finns där hela tiden som någon slags trygghet för han har funnits där många gånger och stöttat och gett mig stryka när jag som mest behövt det.
Jag visste redan från början att han levde för sitt jobb. I första mailet jag fick skrev han...
"Har lyckats pricka in en hel del av det jag satt som mål här i livet och känner att jag är nära ett av mina livs slutmål... jag har liiiiite svårt att motivera mig till att sluta jobba så mycket just nu eller minska min fokusering, för jag är sååååå nära."
Jag föll för honom direkt för han var precis allt det jag letat efter. Någon jag kan se upp till och någon som kan ge mig råd och stötta mig både privat och i yrkeslivet för han är fylld av erfarenhet och framgång och lever för att utvecklas i sitt jobb och det triggar mig med målmedvetna män men som ändå bär på en ödmjukhet, och det gör han.
Det var i maj vi fick kontakt och vi kände båda två att det var något speciellt men han vågade inte träffa mig då av rädsla för att falla och han var övertygad om att jag skulle få honom att fullständigt tappa fokus och inte kunna fokusera på det som var viktigast just då, hans jobb. Han lovade att vi skulle träffas i augusti när det hade lugnat ner sig lite. Nu har det snart gått ett år och vi har fortfarande inte träffats men det gör mig inget. Jag vet att han finns där och han vet att jag finns här och på något sätt hör vi ihop fast vi aldrig träffats. Och det beror mycket på hans underbara ord han skrev i ett mail...
"Petra...tänk om mitt slutmål vore att lära känna dig.., (kanske skall vi kämpa du och jag, framåt i livet, sida vid sida och ta oss an världen ståendes med våra ryggar vända mot varann och oövervinnerliga säga: let it come...bring it on! ...kanske lite som Modesty Blaise och Willy Garvin."
De där orden har fått mig att stanna kvar vid hans sida och han vid min även om vi lever våra liv på varsitt håll och jag träffar andra och han på sitt sätt men ändå vet vi någonstans innerst inne att vi kommer att träffas och då kommer det att kännas och det är just det som gör att han drar ut på det, för han vet och fortsätter att tala om det för mig hela tiden och senast igår när vi än en gång talades vid i telefon...
"Träffade jag dig skulle jag aldrig mer kunna jobba som jag gör nu. Det skulle vara omöjligt för mig att lämna dig då"
Han skulle kunna vara mannen i mitt liv och han kallar mig för sin blivande fru och vi skrattar åt lustigheten att vi aldrig träffats men ändå känner varandra så väl och delat mer än vad många som lever ihop har gjort. Vi fyller år på samma dag och har samma värderingar och vi skrattar åt våra likheter och vi är sammanflätade på mer än ett sätt. Han har funnits där i min sorg och glädje och han har tröstat när mitt hjärta har gråtit och varit arg för min skull när jag varit arg och funnits där när jag behövt det som mest även om han befunnit sig på andra sidan jorden just då.
Varje gång vi pratas vid säger vi att nu måste det vara dags att träffas men jag vet att det kommer dröja ett tag till och det gör faktiskt inget. Han finns där ändå och är det meningen att vi ska träffas så gör vi det och är det meningen att vi ska kämpa ihop framåt i livet så kommer vi att göra det. Förr eller senare...
Jag visste redan från början att han levde för sitt jobb. I första mailet jag fick skrev han...
"Har lyckats pricka in en hel del av det jag satt som mål här i livet och känner att jag är nära ett av mina livs slutmål... jag har liiiiite svårt att motivera mig till att sluta jobba så mycket just nu eller minska min fokusering, för jag är sååååå nära."
Jag föll för honom direkt för han var precis allt det jag letat efter. Någon jag kan se upp till och någon som kan ge mig råd och stötta mig både privat och i yrkeslivet för han är fylld av erfarenhet och framgång och lever för att utvecklas i sitt jobb och det triggar mig med målmedvetna män men som ändå bär på en ödmjukhet, och det gör han.
Det var i maj vi fick kontakt och vi kände båda två att det var något speciellt men han vågade inte träffa mig då av rädsla för att falla och han var övertygad om att jag skulle få honom att fullständigt tappa fokus och inte kunna fokusera på det som var viktigast just då, hans jobb. Han lovade att vi skulle träffas i augusti när det hade lugnat ner sig lite. Nu har det snart gått ett år och vi har fortfarande inte träffats men det gör mig inget. Jag vet att han finns där och han vet att jag finns här och på något sätt hör vi ihop fast vi aldrig träffats. Och det beror mycket på hans underbara ord han skrev i ett mail...
"Petra...tänk om mitt slutmål vore att lära känna dig.., (kanske skall vi kämpa du och jag, framåt i livet, sida vid sida och ta oss an världen ståendes med våra ryggar vända mot varann och oövervinnerliga säga: let it come...bring it on! ...kanske lite som Modesty Blaise och Willy Garvin."
De där orden har fått mig att stanna kvar vid hans sida och han vid min även om vi lever våra liv på varsitt håll och jag träffar andra och han på sitt sätt men ändå vet vi någonstans innerst inne att vi kommer att träffas och då kommer det att kännas och det är just det som gör att han drar ut på det, för han vet och fortsätter att tala om det för mig hela tiden och senast igår när vi än en gång talades vid i telefon...
"Träffade jag dig skulle jag aldrig mer kunna jobba som jag gör nu. Det skulle vara omöjligt för mig att lämna dig då"
Han skulle kunna vara mannen i mitt liv och han kallar mig för sin blivande fru och vi skrattar åt lustigheten att vi aldrig träffats men ändå känner varandra så väl och delat mer än vad många som lever ihop har gjort. Vi fyller år på samma dag och har samma värderingar och vi skrattar åt våra likheter och vi är sammanflätade på mer än ett sätt. Han har funnits där i min sorg och glädje och han har tröstat när mitt hjärta har gråtit och varit arg för min skull när jag varit arg och funnits där när jag behövt det som mest även om han befunnit sig på andra sidan jorden just då.
Varje gång vi pratas vid säger vi att nu måste det vara dags att träffas men jag vet att det kommer dröja ett tag till och det gör faktiskt inget. Han finns där ändå och är det meningen att vi ska träffas så gör vi det och är det meningen att vi ska kämpa ihop framåt i livet så kommer vi att göra det. Förr eller senare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar