Sitter på tåget...

...med huvudet nere i datorn och tåget stannar på station efter station och jag reflektera inte över vilka eller var vi är men av någon anledning när tåget stannar vid en hållplats lyfter jag huvudet från datorn. Platsen är smärtsamt välbekant. Jag har stigit av där och någon har mött mig med ett leende och varma kyssar.

Jag förstår inte. Har åkt det här tåget förut och det stannade aldrig där och hade jag vetat hade jag kunnat vara förberedd. Det var jag inte nu och något kramar hårt om mitt hjärta när jag ser namnet på skylten utanför tågfönstret. Något skriker i mig att kliva av för det hade liksom varit så naturligt att göra det. Då... inte nu.

Trodde jag gråtit sista tårarna över det som varit men nu sköljer känslorna över mig som en kraftig våg och när jag ser min egen spegelbild i fönstret ser jag tårarna rinna ner över mina kinder. Varför känner jag så här? Inte nu!! Jag är ju på väg till en annan hållplats, till någon annan som möter mig med ett stort leende och varma kyssar.

Jag känner hungern i min mage och skickar iväg ett sms för att tala om att jag nog behöva äta något när jag kommer fram.

"Du får the och smörgås. Jag möter dig vid tåget"

Det blir bra. Se framåt... inte bakåt...