Han ringer...

...helt utan förvarning för vi brukar inte ringa varandra utan mest skicka sms och så även idag så jag blir förvånad när jag ser hans namn på mobildisplayen när det ringer och jag kommer än en gång på mig själv att bli så där glad och konstigt fnittrig. Men jag antar att det är något bra men samtidigt vill jag inte ta ut något av mina känsloyttringar i förväg. Vad det betyder vill jag inte analysera sönder utan låter det bara få vara där.

Men jag saknar honom faktiskt lite och jag saknar att sitta med honom i soffan och dricka rödvin och äta ölkorv som vi gjort de gånger vi träffats och därför bestämt att det liksom har blivit "vår grej" och kommer att göra det nästa gång vi ses också. Nästa gång? Jag vill inte längta tills vi ses nästa gång. Jag vill inte riktigt hamna där igen för det gör mig lite rädd. Att längta och sakna är väldigt nära släkt med gråt och ensamhet och en känsla av att vara övergiven och jag vet allt för väl hur det känns och vill inte vara där igen.

I ett ögonblick idag hade jag tankar om att stänga av helt. Att inte tillåta mig falla för någon utan vara kall och bara leka runt. Träffa olika killar för olika behov men hålla hjärtat utanför. Någon att mysa i soffan med, någon att ha hett och galet sex med, någon att somna på armen med och någon att dela tankar och funderingar med. Det viktigaste är bara att de här killarna inte känner varandra.

Men jag tror inte jag är skapt för det men jag önskar faktiskt jag var det. Det skulle vara så enkelt att ha det så. Inga känslor, inget hjärta som kan bli krossat, ingen självkänsla som behöver få sig ett slag på käften.

Jag är så jävla rädd att få ont i hjärtat igen...