Det gör ont i mig...

....när jag tänker på att jag kan må som jag gör trots att jag inte är ensam. Det gör ont i mig när jag tänker på att de finns de som är där jag är just nu idag och får vara där ensamma. Jag är inte ensam. Jag lyfter luren och någon är där och tröstar och säger lugnande ord. Det kommer vänner som kramar om mig och erbjuder mig sin närhet och visar att det inte finns något de inte skulle göra för att hjälpa.

Hur hade jag mått om inte de människorna funnits? Och varför mår jag som jag gör och tillåter mig bli så ledsen när jag vet att det inte är någon fara egentligen, att jag inte är ensam och att jag inte kommer att bli galen även om det känns så?

Men tankarna och känslorna är inte alltid lätta att styra över, helst inte när de väl fått ett litet litet grepp om en för då är det lätt att de får större fäste och nästan äter upp en.

Idag har varit en jobbig dag. Ett återfall. Ett resultat av en ångestattack i helgen, min mens, min oro och allt som hänt de senaste månaderna som kommer upp till ytan igen.

I morgon är en annan dag, en ny dag med mindre oro, mindre ångest.

Men den här dagen hade kunnat bli mycket värre om det inte varit för alla människor jag har omkring mig som finns där...

Tack mamma och pappa för lugnande telefonsamtal idag och för att jag får känna att ni finns där för mig och ger mig styrka. Jag älskar er.

Tack Mattias för att du tog dig tid att komma förbi en stund och ge mig lite massage för huvudvärken och för att du såg till att jag låg bra och fixade min kudde så jag kunde få somna.

Tack Amelie för att du trots att vi inte känner varandra och aldrig träffats messar mig och ber mig följa med på en promenad med hundarna. Det känns underbart att det finns människor där ute som du som läser min blogg och vill finnas där. Tack fina du för en trevlig stund jag verkligen behövde.

Tack Azita för att du kom hem till mig i kväll och ville ta mig med dig så jag inte ska behöva vara själv och för att du bryr dig så mycket om mig. Fina underbara du!

Jag är så jävla tacksam för alla dessa människor och jag är så tacksam för alla snälla varma ord av er som läser att det nästan gör att jag skäms för att jag låter mig må så här när jag vet att det kunde varit så mycket mycket värre.

Jag lovar att i morgon ska jag må bättre, inte låta mina negativa tankar ta så stor plats och försöka ta en sak i taget och tänka framåt och inte fokusera så mycket på hur jag känner just nu.

I morgon fyller jag år. Jag önskar mig bara en sak...

Massa varma kramar....