Och varför skriver jag det???
Jag ska pröva att använda skrivandet för att få det ur min kropp.
Just nu...
Vaknade i morse med en klump i bröstet, malande tankar och stickningar och ilningar i hela kroppen. Det är så jag vet att jag har ångest. Det är så jag vet att det där monstret håller på att ta över min kropp,
Då börja jag kämpa emot, det dummaste man kan göra när man har panikångest för ju mer du stretar emot ju hårdare grepp om dig tar känslorna, tankarna.
Efterson jag är hemma hos mamma som vet precis vad det här handlar om går ja in i hennes sovrum och lägger mig brevid och hon ser direkt vad det är. Hon kliar mig på ryggen, försöker prata mig lugn. Säger allt det där som jag egentligen själv vet, att det inte är farligt, att det sitter i mitt huvud och att jag kan styra det själv och få det att försvinna.
Men det går inte. Det kommer och gå i vågor. Jag känner paniken greppa tag i varenda lem och tankarna går inte att styra och jag blir LIVRÄDD. Rädd för att det ska greppa tag om mig och aldrig släppa taget. Men innerst inne vet jag ju att det inte fungerar så men rationella och förnuftiga tankar fungerar inte när hela kroppen sätts ur spel.
Mamma kramar mig, håller om mig och pratar lugnande. Säger att jag ska låta allt gå in i henne, hon ska ta över alla mina känslor och tankar och ge mig sina lugna i stället. Det fungerar en stund sen griper en attack tag i mig starkare än någon jag haft på många år...
Hjärtat håller på att hoppa ur kroppen på mig, kallsvetten rinner längs ryggraden och pannan, det svartna för ögonen och benen viker sig och jag trillar ihop i en hög på golvet och jag vill bara skrika rätt ut men det enda jag gör är att ropa på mamma.
Mamma kommer med vatten, pratar, behåller lugnet, det enda som fungerar för mig. Det känns som jag sprungit ett maraton, som om jag är en urvriden disktrasa. Orkar inte hålla ögonen öppna.
Nu ligger jag i soffan. Det går i vågor, kommer och går, kommer och gå...
Därför skriver jag nu. För kanske jag kan låta känslorna och tankarna rinna ut genom fingrarna ner över tangenterna och sen stanna här...
Panikångesten är min vän och fiende sen många många år för den finns där hela tiden men jag brukar hålla den i schack men ibland kommer den och gerppar tag om mig. Den står liksom och lurar bakom knuten och fnissar hånfullt åt mig och väntar på att få en chans att hoppa på mig. Och det gör den ibland... som nu... dagen efter när jag druckit lite. När mensen är på gång.
Ibland är jag duktig på att styra den med mina tankar, för det är så man gör med panikångest. Det sitter i huvudet, bara i huvudet och du framkallar den själv med dina tankar. Därför tycker man ju att det skulle vara lika lätt att avstyra den med dina tankar. Det är det inte. Oftast kan jag prata förnuft med mig själv, men som idag gick det inte. Den vann första ronden. Men jag kommer vinna nästa.
Men för att vinna måste jag sluta kämpa emot, och det är inte lätt...
3 månader sedan
oj gumman vad jag varit där du är..och vet som du att det är endanst med tankarna man kan få känslan att släppa...att man iten dör av panikångesten även om det är det man är övertygad om.vet hur svårt det är att hålla rädslan borta rädslan som nästan stryper en och gör en fullkomligt utslagen efteråt..när ångesten kommer i vågor hinner man knappt hämta andan emellan..va skönt att du har din mamma där att ta hand om dig...att ha ångest och vara ensam är det värsta tänkbara...stor stor kram från mig som vet hur du just nu känner
SvaraRaderaJa det är nog endast de som varit där själva som verkligen förstår vad det innebär. Att det inte är så lätt att bara skärpa till sig.
SvaraRaderaTack snälla du, skönt att veta att man inte är ensam.
Kram
Kram på dig
SvaraRaderaJag vet att det inte är lätt att överföra den hemska fruktansvärda ensamhet,som man känner inom sig, att nu i denna stund dör jag,vem kan hjälpa mig här och nu från detta helvette, jag vill ju leva,hjälp mig!!!!!!!!!.Men jag vet att det kommer en dag , då man kan styra det, med mognad och att bli älskad av någon som menar allt han säger och gör i handling var rädd om dig.
SvaraRaderaJag har oxå varit där och du har kommit långt som vet att du kan bemästra det genom att ändå kunna tänka rationellt när du får dina attacker.
SvaraRaderaHåller inte riktigt med ovan talare att det som botar är att hitta en man, utan det som krävs är att få bukt med sin stress och ångest över situationen/-erna man befinner sig i, kunna bryta tankemönster, förstå varför man får attacker och komma ur den onda spiralen. Få ett någorlunda inre lugn.
Har man gått under så långvarig stress som du så är det inte konstigt att det kommer som ett brev på posten. Din kropp är på helspänn.
Du behöver lugn o ro, fasta rutiner och kanske någon att prata med - bloggen i all ära men kanske någon som svarar tillbaka med professionell vägledning. Du förstår vad jag menar.
Massor med kramar!
Ja jag förstod det inte först men det är som du skriver Smurfan att allt jag gått igenom kommer i fatt mig.
SvaraRaderaOch nu när allt börja lugna ner sig kommer det som sagt som ett brev på posten.
Har funderat på att gå att prata med någon även om jag har mycket styrka att styra det själv men det hade säkert inte skadat att få prata med någon.
Kram
Förlåt, jag menar inte att man ska jaga en karl och vips är ångesten borta,nej jag menar precis som du sa att ha fasta rutiner med en människa som man känner trygghet med,för ensam är inte allt tid stark,Panik ångest bottnar från barndomen, redan vid tre års ålder,som visar sig som vuxen,vi människor är mer komplicerade än tror
SvaraRaderaVi är alla bara människor.
SvaraRaderaIbland faller vi. Hårt.
Ibland blöder vi, ibland gråter vi,
ibland sliter ångesten oss i stycken.
Ibland kämpar vi så hårt och ändå vinner
demonen kampen en stund och det känns som att man är förlorad.
Men sedan kommer stunden när vi kan andas fritt igen. När mörkret skingras och ljuset tar över och ger oss hopp igen. När det som håller oss nere släpper taget om oss.Och vi får styrka,glädje,lust och kärlek att andas istället.
Jag hoppas den dagen kommer snart för dig.(Och för mig)
Var rädd om dig!
Varma kramar
Jag tror att det bästa är att försöka reda ut dina tankar med någon professionell som ger dig mentala verktyg att jobba med. Du har inget att förlora genom att prata med någon. Bara något att vinna ;-) Hade själv det behovet för några år sen efter ett uppbrott, och det hjälpte mig massor och gjorde att jag fick ordning på mina tankar väldigt fort.
SvaraRaderaHej Pettiwomen!
SvaraRaderaVet precis vad du går igenom, har nu varit sjukskriven i över ett halvår för just panikångest. Till skillnad från många andra kom min upp i ljuset pga en positiv stress (men det ligger en massa annat bakom också) Min nuvarande man friade till mig förra nyåret och jag blev överlycklig, ville inget hellre! Men detta innebar en positiv stress som blev till negativ. Detta resulterade i att jag inte kunde åka tåg, det tog mig 1 1/2 timme att ta mig till mitt arbete som i vanliga fall tar 15 minuter. Jag fick lov att hoppa av vid varje station eftersom jag trodde att jag skulle kräkas eller att jag skulle dö... Jag fick hjälp av en kurator som lärde mig lite om kbt kognitiv beteende terapi, vilket hjälpte. Tyvärr är min ångest så stark att jag behöver medicinera, vilket jag var helt emot tidigare. Jag håller med föregående talare, prova att prata med någon, du har bara en massa att vinna på det. Lycka till och kram på dig