Vaknar av klockan...

....och vet att han har ställt den så att det ska finnas en stund över till morgonmys och jag kryper intill hans varma nakna kropp och myser av att han så tydligt visar att han gärna ägnar lite mer tid än vad som egentligen finns åt att få vara mig nära. Det känns skönt att få vara lite speciell, få vara den han inte vill lämna på morgonen trots att han måste. Det känns skönt att få vara speciell och veta att han vill skynda sig hem för att jag är där och väntar.

Varför är det så viktigt att få känna sig speciell? Varför vill jag så gärna känna så? Och varför kan jag inte nöja mig med att veta att jag är speciell för honom utan fortfarande har en önskan om att ha varit speciell för någon annan?

Det borde inte spela någon roll längre. Inte nu. Ändå penetrerar den frågan mitt huvud om och om igen. Var jag någonsin speciell?

Och varför ställer jag frågor jag ändå inte vill veta svaret på. Det är ändå inte det svaret jag vill ha som jag får. Att ja... jag var speciell!

Varför kan jag inte njuta av att jag är speciell nu, för honom?