Sitter på ett cafe...

...och äter frukost och som vanlig var man än är i Skåne så är kaffet alldeles för starkt för min smak och min mage som redan har haft knip hela natten lär knappast må bättre av det där kolsvarta giftet. Skulle inte förvåna mig om jag får skitanfall mitt under intervjun och måste springa iväg eller så släpper jag väl en brakskit som tar mig ljusår från det där jobbet.

I vilket fall kom jag till slut fram dit jag skulle igår efter att ha satt mig på fel buss och fick åka en timme extra innan jag äntligen var framme efter D:s upptäckt att jag faktiskt inte alls var på väg till honom utan åkte åt helt jävla fel håll. Hoppa av bussen mitt ute i ingenstans och åka samma väg tillbaka och lite till.

Kvällen bestod av god mat, film i sängen och dokumentär på tv om Grizzlymannen.

När jag senare låg där i sängen med en arm om min midja funderade jag på att livet och kärleken faktiskt är som en slags labyrint. Man börjar liksom i mitten och sen ska man hitta den där rätta vägen till det där man så gärna vill ha men innan man hittar rätt väg så springer man om och om igen in i de där återvändsgränderna och så måste man börja om från början igen. Eller så är det som det där spelet ni vet som är som en platta med massa hål i och så ska man styra en liten silverkula och följa en viss väg och försöka parera de där hålen utan att kulan åker ner. Och så är ju livet och kärleken också. Massa hinder och jobbigheter man måste parera och ta sig förbi utan att trilla ner i det där hålet. Men ibland trillar man likförbannat ner i det där hålet och då är det bara att ta sig upp och börja om igen.

Det låg jag och tänkte på i natt och fråga mig inte varför för jag tror inte att den där armen om min midja var ett sånt där hål jag skulle försöka ta mig förbi. Kanske mer en av de där återvändsgränderna fast den här gången visste jag liksom redan innan att det var en återvändsgränd men kanske jag bara ville gå den vägen ändå för att det var en ganska okej väg att gå, just då.

Nu återstår det däremot ett hål att parera och jag har en känsla av att jag kommer att kunna runda det där hålet utan att falla i.

En timme kvar...