Med facit i hand...

...är det nog precis så det är! Att allt har en mening och jag börjar tro att mitt helvete dessa månader sakta börja närma sig ett slut. Det är en bit kvar och jag vet som sagt ingenting ännu om var jag kommer att hamna eller vad som händer men en sak är säker... det kommer att hända snart!

Jag vet att jag har möjlighet till ett jobb många skulle drömma om... ja även jag har drömt och jag tror inte jag riktigt har smält det ännu. För jag har lite svårt att fatta... att lilla jag som härvat på sen jag var 15 år och gjort allt från att steka flottiga hamburgare, bäddat sängar och torkat golv och serverat jobbiga fulla äckliga gubbar som taffsat och sålt pennor och tråkiga papperspärmar. Jag har haft världens tråkigaste jobb på SIFO och ringt och frågat folk vad de röstar på och vad de sjunger för något i duschen. Jag som hatat att sitta vid skolbänken och gick ut nian med 1,7 i medel och bara har en tvåårig gymnasieutbildning och aldrig gått någon högskola. Tänk att lilla, lilla jag helt plötsligt blir erbjuden att få bli chef och ha tjugo personer under mig.

Visst är det väl konstigt vilken vändning livet kan ta. Det var tydligen någon mening med alla motgångar och problem och det skulle helt enkelt få mig att börja tänka om och börja söka jobb istället för att öppna eget igen.

Jag är förvånad, glad och framför allt så fruktansvärt tacksam och vet inte riktigt hur jag ska ödmjuka mig inför något sånt här.

Nu hoppas jag bara att andra saker också ha en mening. Att de andra känslomässiga motgångarna också ska ha en mening och att det ska visa sig att det fanns någon annan där ute som det var meningen jag skulle dela mitt hjärta med.

För det är just nu, just idag jag känner som allra mest att jag saknar någon att dela det här med. Någon som kunde kramat om mig och fått mina tvivel att bli mindre. Att det här fixar jag, det här kommer att gå bra och det skulle jag veta bara för jag hade någon vid min sida.

Men nu har jag inte det...