Kärleken skrämmer mig...

...fortfarande trots att jag haft ett allvarligt snack med mitt hjärta och det känns fortfarande som om det där skyddande gallret sitter kvar som jag satte runtomkring det direkt efter att jag förstod att kärleken inte skulle stanna denna gången heller, och ibland tror jag att jag satte kätting runt och ett stort massivt hänglås och när det gjorde som mest ont så blundade jag och slängde iväg nyckeln. Just då ville jag aldrig mer släppa någon nära igen.

Och nu... nu när jag träffat på några som jag känner just nu står där med vinkelslip och försöker såga upp det där förbannade hänglåset blir jag rädd samtidigt som jag ändå vill få känna just det där igen. Det är blandade känslor och i magen slår tryggheten och skräcken ut tänderna på varandra. I magen slåss de om min uppmärksamhet. Lugn. Livrädd. Lugn. Livrädd.

Och kanske är det just därför jag inte vill lägga alla ägg i samma korg. Sist snavade jag omkull med den där förbannade korgen och alla äggen gick i tusen bitar och blev till en enda stor jävla gäggig röra.

Därför vågar jag inte ge allt till en och samma person. Inte vänta på en och samma person utan istället för att göra en sak på riktigt gör jag flera små saker lite på låtsas. Än så länge...

Känner mig för. Trevande och utforskande och lägger ut små krokar men väljer omsorgsfullt vilka jag ska dra in. Inte för många så att det blir mig övermäktigt och inte för få så jag blir sårbar igen.

Det blir som ett lotteri och jag har utnämnt mig själv till högsta vinsten. Och den som vinner är den med vinkelslipen i sin hand. För den har ett krävande jobb framför sig. Det är ett stort och massivt hänglås som sitter där.

Som skyddar mitt hjärta...