Små fragment!

Tiden går. Tiden ska läka alla sår. Och även om det aldrig riktigt gjorde ont som ett krossat hjärta för vi hann aldrig gå så långt på den där vägen ihop. Men ett litet litet skrubbsår. Ett litet sting av saknad och jag pillar lite på den där lilla sårskorpan och funderar på hur du mår.

Det börjar bli svagt. Minnet. Små fragment som sköljer förbi. Och jag låter det vara så. Vill inte klamra mig fast mera för håller man får hårt i något gör det till slut ont i händerna. Så jag släpper efter. Låter den sista biten av det jag hållt kvar vid rinna ur mina händer.

Men jag sänder dig en tanke. Ofta. Men jag låter dig inte veta det längre. Och jag blundar och drar in det sista av din doft. Kan känna den lena huden på din mage under mina fingertoppar. Små fragment som sitter kvar.

Snart är även de borta...