Det närmar sig!

Idag köpte jag den tidning jag snart ska börja blogga för och det känns pirrigt att veta att nästa gång den kommer ut i butik är det en intervju med lilla mig med. Fast det är det ju ingen som vet. Ja... att det är mig det står om. Men det gör inget, för det som gör mig så glad är att det är mitt skrivande som blir uppmärksammat. Och jag går lite på tå. Håller andan lite. Nästan som att blåsa upp en stor bubbla med tuggumi men att inte blåsa för stor för då spricker den. Måste hålla igen lite för jag har redan så mycket jag vill skriva om. Där. I min nya fina blogg.

Men jag har ju redan börjat. Bloggen finns ju redan. Där de hittade mig och den är fylld med mina tankar och känslor om singellivet, kärlek och allt vad det innebär. Ord som kan få leva sitt egna liv utan hinder och förbud och det är en sådan befrielse att kunna låta fingrarna få dansa fritt över tangenterna.

Och snart... snart flyttas jag till en helt annan plats med helt andra möjligheter. Andra läsare. Flera läsare. Men jag vill ju så gärna dela med mig till en del av er. Er anonyma läsare som följt mig så länge. Vill ni det? I så fall tycker jag ni ska maila mig så får ni följa med mitt äventyr på det nya stället.

För utan er.... hade det här aldrig varit möjligt. Det är ju för er jag så många gånger skrivit och utvecklat mitt språk och glädjen för orden. Så det är Er jag ska tacka egentligen. Förstår ni det?

Så Tack snälla alla Ni!