Och så får jag än en gång sitta i ett väntrum och jag kastas ett par månader tillbaka i tiden men vet att denna gången kommer ingen underbart vacker sjuksköterska och lägger sina varma händer på mina ben och frågar hur det är fatt. Men jag skulle verkligen behövt det där idag. Hans trygga händer men det är inte han som kommer och ropar mitt namn utan den läkare jag har tid med och han lägger huvudet på sned och ställer personliga frågor som jag inte har lust att svara på. Efter att de fyllt ett rör med det där blodet går jag därifrån. Och jag tänker att det där blodet är det som han fick att rusa så fort i mina ådror och nu är det avgörande för frågor jag burit allt för länge.
Han finns kvar i mina tankar en stund efter att jag lämnat den där miljön. Den där miljön som påminner så mycket om honom. Men bara en stund. Längre tillåter jag honom inte att stanna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar