Fråga inte!

Jag vet inte varför, eller vad det beror på eller vart det kommer ifrån men så fort någon visar sin omtanke eller visar att den förstår eller frågor om det är okej...  så växer klumpen i halsen och jag måste svälja bort den för just då kommer det över mig. Är det okej? Och på något sätt är det något som säger att det inte är det. Men så länge ingen frågar lyckas jag liksom trampa på, inte känna efter och låtsas. Det är okej!

Men när min snälla psykolog ringer de där omtänksamma samtalen och frågor om det är bra så tar det en sekund så sköljer det över mig och jag får stålsätta mig. Klart det är! Men han hör. Jag kan inte ljuga men jag vet inte varför det känns så. Så snälla fråga inte.

Eller när någon skriver några rader. Frågor om allt är bra och jag svarar klart det är. Och personen skriver igen att den förstår. Känner igen och vet hur det egentligen är. Och jag kan bara svara ja. Men vet inte riktigt vad det är jag svarar ja på. Bara att det är något. Men att det är okej så länge någon inte frågar. Så snälla fråga inte.