Frågor utan svar!

Att åka berg och dalbana är inget jag uppskattar en tidig morgon men det känns som det är just det jag tvingas göra ändå. Ena minuten njuter jag av att få ta det lugnt, börja dagen med frukost i sängen, veta att jag har många timmar kvar innan första mötet och kan njuta av tiden. Det känns bra. Inte ont någonstans. Sen POFF så flyger det på mig. Griper tag i mig när en flyktig tanke lyckas smita förbi. Och det river och sliter där innanför revbenen. Och jag är så fruktansvärt trött på den där känslan. Just den DÄR känslan som skapas av ett ledset hjärta och miljoner frågor som snurrar runt utan svar.

Jag gick nästan ett år i det tillståndet. Nu är det inte riktigt lika illa men jag förstår inte varför det alltid ska sluta så så fort hjärtat får ta plats och tala? Vad är det för fel på mitt hjärta som alltid navigera så fel?

Och det finns så mycket kvar jag hade velat säga. Dessa avslut som lämnar en kvar med alla frågor. Och det tär sönder mig i bitar. Jag vet inte vilket som gör mest ont, att bli lämnad eller att bli lämnad utan förklaring? Skulle det kännas bättre att få en obekväm sanning slängd i ansiktet? Är det DET jag vill ha?

Jag vet inte. Jag känner bara att det fanns mera att säga. Mer att fråga. Och det... DET gör ont!