Pettiwoman

Denna köttmarknad. Där man bjuder ut sig själv till högsterbjudande och jag vet knappt mitt eget värde längre. Nickar artigt, ler, tar i hand och säger mitt namn men frågan är varför de ens frågar när det enda de vill veta är hårdheten på resåren på trosorna och hur snabbt de går att få av. Att jag redan är utan är inget jag låter de veta för det är inte för deras skull jag lämnat de hemma.

Jag ser honom direkt när jag kommer och han följer mig med blicken när vi beställer vår Martini vid baren och jag möter hans blick flera gånger. När jag lämnar min väninna vid vårt bord för att bättra på läppstiftet har han tydligen tagit chansen och när jag återkommer sitter han vid min väninna och ler brett och pratar med henne som om de vore de bästa vänner. Jag kan inte låta bli att fundera på om han läst boken The Game där det står att om man vill ha en tjej ska man prata med hennes väninna.

Han har välvårdad frisyr, fin klocka och kavaj och är egentligen inte min typ men ser för bra ut för att strunta i.. Men något i mig säger nej. Han är egentligen klar och redo för en kväll i min säng och hans famn skulle säkert kunna inbringa trygghet för en stund.

Jag lämnar. Jag lämnar allt och bara går hem. Jag orkar inte... eller nej... jag vill inte.

Jag är hellre ensam än med fel person!