Efter stormen!

Och när stormen lagt sig, känslorna som exploderat kryper tillbaka till bröstet och tårarna torkat och bara lämnat små saltspår på kinderna så kan jag tänka klart igen och jag inser hur dum jag måste verka. Hur patetisk jag framställer mig själv men just då är det så påtagligt och den enda sanningen som existerar.

Och jag tänker på allt jag har. På allt jag borde vara lycklig över. Att jag har ett underbart jobb som jag trivs med och fina kollegor och en chef som alltid är förstående. Att jag har vänner som står mig nära och som jag vet älskar mig och min familj som alltid finns där. Det borde jag vara lycklig över. Och att jag får erbjudande om flera samarbete och kommer att få skriva om sånt som står mig varmt om hjärtat och nu har jag även fått chansen att börja hålla klasser igen. Varför i helvete känns det ändå som om jag har ett stort hål i mitt hjärta? Varför kan jag ändå känna mig så fruktansvärt ensam och övergiven?

Men det är så det är och det är den känslan som tar överhanden och får tårarna att rinna så där okontrollerat och det är den känslan som kommer över mig och får bröstet att göra så ont. Och det gör mig arg, ledsen och frustrerad. Varför ska jag behöva känna så när jag har så mycket att vara tacksam och glad över?

Jag måste försöka lära mig att få den känslan under kontroll när den griper tag i mig.

Ska börja med att njuta av den här fjärde advent med risgrynsgröt och trots att jag får göra det i min ensamhet så är det helt okej. JAG är helt okej. Sådetså!