Själ(v)plågeri!

Varför dras man ibland till att göra saker som man vet gör ont? Är det för att pröva sin stryka eller för att man njuter av smärtan? Eller för att pröva hållbarheten på sitt hjärta men hur kan man tro att det inte ska kännas när man kör in en stor rostig spik och kretar runt. En rostig spik av sånt man inte vill veta, sånt man inte vill se men ändå ett kort ögonblick av svaghet och man är där.

Och det gjorde ont. Så fruktansvärt ont att tårarna kom. Tårar jag inte gråtit på mycket länge över just den smärtan just för att jag inte varit där och kretat. Kanske trodde jag det var okej nu. Kanske min önskan över att det ska vara över gjorde att jag ville se om det verkligen kunde vara så. Fast ändå är det som att stå med händerna över en kokande kittel och man vet att om man kör ner händerna så bränner man sig men nyfikenheten tar överhand och man stoppar ner fingrarna ändå. Och man bränner sig. Jag brände mig. Och det inte bara bränner. Det svider och en sorg jag trodde jag förträngt slänger sig över mig igen som ett hungrigt djur lika starkt som då.

Och det gör mig galen. Denna sorg som bara byggs på i all det oändliga. Besvikelse efter besvikelse och min kropp riskerar att inte orka bära mer sorg och smärta. Och ändå plågar jag mig själv genom att ta mig till ställen som inte tillhör mig längre. Ett kort ögonblick bara men det räckte för att jag skulle gå sönder lite igen. För att det påminner mig än en gång om att jag alltid står ensam kvar och någon annan tar vid där jag blev lämnad. Och det gör så förbannat fruktansvärt ont.

Hur lång tid ska det ta? Hur länge kan det göra ont? Hur många sorger kan man bära? Och hur lång tid tar det innan hjärtat glömmer det hjärnan lyckas förtränga?