Jag var i avgrunden, nere i det mörkaste hål och ibland hade jag lyckats kravla mig halvvägs upp men blev nedsparkad brutalt och hänsynslöst igen. Om och om igen. Och jag funderade på vad jag hade gjort för ont för att behöva gå igenom motgång efter motgång och det tycktes aldrig ta slut. Varför jag skulle behöva stå ut med dagar då jag såg mig själv i spegeln och såg ett ansikte fullt med ångest som inte gick att tvätta bort. Varför jag tvingades gå igenom så mycket smärta och sorg på en och samma gång.
Ni vet ju. Ni som var med mig och hos mig då vet. Känslan av maktlöshet av att behöva lämna mitt levebröd. Min älskade butik. Lämna min yrkesstolthet och bli till ingenting. Att behöva bli någon som behövde be om hjälp för att överleva dagen. Jag som hela mitt liv tjänat mig själv. Jag som stått på egna ben, varit stark och stolt fann mig själv helt plötsligt på en stol på socialen med böjt huvud och en framsträckt hand. Skamen, skulden och känslan av maktlöshet som låg som ett ok på mina axlar.
Fick lämna mitt hem. Min trygga boning. Fick packa ihop och inse att jag blev utslängd för jag kunde inte längre göra rätt för mig. Jag som bott i hem värdig en prinsessa fick lämna allt för något som inte kändes som jag men fick vara glad att jag kanske hade tak över huvudet. Och mitt i allt bar jag på ett hjärta som var sargat som ett kadaver efter ett rovdjurs framfart. Ett blödande hjärta och en saknad efter någon som inte längre ville finnas vid min sida.
Men nu är jag här. Stark igen. Något mer erfaren och med ännu mer styrka även om jag fortfarande tampas med svagheterna som ibland infinner sig. Med en uns av trygghet i min kropp, en glädje som växer sig starkare för varje dag och en tro om att allt går om man bara vill och aldrig tappar tron på sin egen styrka.
Mitt 2010 var inget glädjens år även om det var då allt vände. Jag vet att 2011 kommer bli annorlunda. Det känns i varenda liten del av mig. Ett nytt år med nya förutsättningar och det känns som jag kan börja om. Ett vitt tomt blad. Inte bara för att det är ett nytt år och att det liksom hör till utan för att jag faktiskt känner att jag är där. Där jag är redo och stark nog för att göra det jag inte förmådde mig för ett år sen. Så mycket nytt att ta tag i. Så många saker jag vill ska bli bra. Och mitt hjärta. Mitt stackars lilla hjärta som fått utstå så mycket sorg och längtan börja också le igen. Jag kan tänka på det som varit, på DE som varit och det gör inte längre ont. Det känns, men det gör inte längre ont!
Men jag behöver lite tid. Behöver landa i det här lugnet. Njuta av att bara få känna värme och vara i det en stund. Mitt hjärta behöva pusta ut lite och få vila sig lite stark igen. Och när det är starkt igen, då är jag redo att låta någon annan få ta del av det igen.
Både jag och mitt hjärta är redo för ett 2011!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar