Om en längtan!

Jag kliver in genom dörren och känner genast den där trygga igenkännande glädjen och känslan av att vara tillbaka där jag hör hemma. I den där miljön jag tillbringat åtskilliga timmar. Arbetat och förenat jobb med det jag brinner för mest. Hör ljudet av slammrande maskiner, känner den svaga doften av svett och gummimattor. Den ansvariga är inte där men killen i receptionen ger mig uppgifter jag behöver och information som ger mig hopp. Jag får ett telefonnummer jag ska ringa och ett löfte om att det säkert går att lösa.

Jag går en trappa ner och hjärtat börja slå hårdare av synen. Kan inte förklara känslan men det är lång tids längtan och saknad som tar sig utryck i den där euforiska hjärtklappningen. Står framför den enorma spegelväggen, lutar mig mot pelaren mitt i salen, de där pelarna som man så många gånger svurit åt när man försöker leda gruppen åt rätt håll för att inte krocka med betongklumparna. Och jag blundar och drar in doften av svettiga yogamattor och kan nästan höra musiken strömma ut ur högtalarna. Kan se mig själv skrika högt och göra tecken ovanför huvudet, räkna in takten och se till att musiken håller lagom BPM. Få gruppen av följa varje vink och se glädjen i deras ansikte när de får in de rätta stegen och med lättsamhet följer mig i varje liten rörelse.

Som jag saknat det. Som jag längtar. En tomhet i min kropp som bara de där stunderna efter klasserna kan fylla. När jag står där själv, andas ut, snöra av mig mina skor och kan få dansa i min ensamhet utan tanke på utlärningsteknik eller färdig koreografi. Bara få låta musiken styra min kropp. Få krama den sista energin ur varje liten muskel och låta lungorna få andas in ny luft.

Och kanske, kanske jag är på väg till det där igen.