Om att inte finna orden och att bli ny!

Hur förklarar man den där känslan som sliter så hårt i mitt bröst? Den där känslan som kan sitta i från tidig morgon till sen kväll. Den kan framkalla tårar när den är som intensivast. Hur förklara man det?

Hur förklara man den där känslan som finns i min kropp? Den där som följer varje liten ven, varje liten åder fylld med blod. Den följer strömmen och fyller hela mig, från bröstet ner mellan mina ben och tillbaka igen.

Och om jag inte kan förklara, hur kan jag då stilla dess framfart? Jag låter min hand söka sig in i mina heta våta skrymslen och försöker lura den därifrån men känslan är mig övermäktig.

Jag blundar och föreställer mig en famn. Starka armar som håller mig hårt och då, där någonstans i den där famnen kan jag känna en uns av ro. Men det måste vara starka armar som håller hårt, pressar mig mot ett varmt bröst, där jag kan få lägga mitt huvud och lyssna på lugnande hjärtslag.

Jag blundar och föreställer mig händer, starka händer som smeker min rygg, sakta, mjukt. Men jag behöver den där hårdheten och i min tanke låter jag händerna röra sig uppåt min nacke och en hand tar tag om mitt hår, lindar in det mellan grova fingrar och greppet får mitt huvud att böjas bakåt och ett par läppar söker min hals. Blottade tänder river det känsliga skinnet, ömsom en lekande tunga som rör sig ner mellan mina bröst.

I den förnimmelsen kan den där känslan få ro. Men så fort jag öppnar ögonen igen är den tillbaka. Krampande,viner som kalla vindar i mitt bröst. En längtan så stark. En saknad utan slut. Och jag vill gå sönder. Vill falla i bitar och du ska få plocka upp mig och sätta de små skärvorna på plats. Bit för bit skapar du mig på nytt och en ny kropp formas och av dina händer blir jag den jag egentligen vill vara.

Din...