Jag vill ligga kvar i sängen. Men kollegan P vet hur jag mår just nu och vet att jag behöver sällskap även om jag själv inte vill medge det så han ringer och drar upp mig till frukost. Han ser mina ledsna ögon över kaffekoppen och säger "Det ordnar sig. Lita på mig" Och jag vet ju att han har rätt. För jag är egentligen inte ledsen för att ännu någon jag öppnade mitt hjärta för går utan för känslan det ger. Känslan av att "inte duga", känslan av att "inte vara bra nog". För varför slutar det alltid annars med att jag står där kvar med alla frågor och överblivna känslor?
Och det var ju en sån DÄR dag redan innan det där beskedet. Det gjorde bara att den DÄR dagen blev en sån DÄR dag i dag också. Och det var ju egentligen ingenting jag inte redan visste. Jag har ju förstått. Jag vet och känner när någon drar sig undan från mig.
Men nu är det inte bara det. Jag är trött. Rent allmänt. Less. Behöver fylla på med glädje, energi och skratt men jag vet inte riktigt just nu vart jag ska hitta det. Låter bara dagarna gå och ser fram emot den ledighet som väntar. Att få åka hem till familjen. Till lugnet. Mamma, pappa och alla mina älskade syskon och det lilla syskonbarnet.
Jag försökte råda bot på den DÄR dagen idag genom att umgås med kollegor som ser men låter mig bara få vara för de vet att det snart går över. Dricker varm choklad och kyler ner mitt svedda hjärta ute i 22 minusgrader. Och jag biter ihop och åker på ett kundbesök där jag möts av ett tomt kontor med en sprakande eld. Så där värmer jag upp min frusna själ och känner hur jag börja bli varm och mjuk i bröstet igen och när kunden väl kommer gör jag en bra affär och mår något bättre när jag lämnar honom med ett fast handslag.
I väntan på en bra affär!
Frusna fötter vid sprakande eld!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar