När ensamheten tränger sig på...

...är det bra med vänner så i kväll var det dags för söndagsmys med bästa Emma. Pizza och humorgalan på tv men om det var så värst roligt vet jag inte. Mest tragiskt med alla barn som svälter och allt elände, men nyttigt att se på för på något sätt känns mina bekymmer väldigt banala.

Har messat med magistern lite och trots att jag lovade mig själv att inte göra det så var det jag som tog upp frågan om när vi ska ses igen och som vanligt kan han inte säga något exakt pga fotbollsträningar och matcher och jag erbjöd mig än en gång att åka till honom eftersom jag inte har något som hindrar mig och att jag har full förståelse för att han har svårt att komma ifrån men att jag i alla fall vill VETA om han vill träffa mig. Jag vill skriver han tillbaka men tycker inte jag ska behöva åka till honom varje gång och lovar att kolla upp när han kan komma.

Och jag funderar än en gång på om det är för att jag saknar honom eller för att jag saknar någon eller någon annan och bara vill fylla det där tomrummet men jag skiter just nu i vilket för hur det än är så har vi det bra när vi träffas och jag tycker om att vara med honom och ha honom nära och jag kan under några dagar låtsas att jag är den där perfekta flickvännen jag så gärna vill vara och han den där perfekta pojkvännen jag så gärna vill ha.

Jag är ganska bra på att låtsas...