Idag är det en vecka sen jag var på intervju på det företag som jag så gärna vill ha jobbet hos och som jag väntade så länge på att sista ansökningsdagen skulle vara så jag kunde ringa och pusha på för att få komma och presentera mig själv. Hon lovade att höra av sig inom en vecka. Det är en vecka idag.Vet inte hur jag ska förklara det här men för mig handlar det inte om att bara få besked om jag får jobbet eller inte. Det här jobbet handlar inte bara om att få ett jobb utan det är så mycket mera som står på spel. Det handlar mer om överlevnad, om att sätta punkt på det helvete jag gått igenom de senaste sex månader, att få börja om på nytt, inte bara yrkesmässigt utan det innebär att jag på något sätt kan sätta punkt på ALLT som hänt den senaste tiden och lämna det bakom mig. Jag skulle äntligen kunna släppa fokus på det som fortfarande tynger både mina tankar och mitt hjärta. Jag skulle kanske äntligen kunna släppa och gå vidare.
Det finns saker jag aldrig kunnat skriva om mer än bara berört genom att tala om att det finns saker som är stora som hus och som gnager i mig och hänger över mig som stora tunga mörka moln och de molnen skulle inte försvinna men de skulle lätta något om jag kunde få det här jobbet.
Jag vet att om jag inte får det här jobbet är det bara att fortsätta att söka och leta men jag har inte så mycket ork kvar. Det har varit för mycket motvind och kraften kommer tillbaka ibland men nu börjar den sina igen. Jag har varit så nära flera jobb att jag nästan kunnat ta på de och jag har varit tvungen att tacka nej till jobb för det hade varit en omöjlighet rent praktiskt som mitt liv ser ut just nu så jag vill så gärna att jag når ända fram denna gången.
Blir det nej... är jag rädd jag tappar sugen igen. Just nu är jag inte stark nog att ta en motgång till. Jag behöver ett ljus, något att greppa tag i som kan hålla mig uppe nu. Behöver börja om, släppa det gamla, glömma, fokusera på mig själv och min framtid. Inte på det som fortfarande gör ont.
Den här dagen kommer vara en enda väntan...
Åh vad jag hoppas på glada besked för dig idag!!
SvaraRaderaKram
När det är som mörkast kan man se stjärnorna. *skiner lite ljus på dig*
SvaraRaderaJag tror nog du har mer styrka än vad du känner just nu, men det är skönt att få ett markant, symboliskt avslut på en jobbig period och få ta tag i något nytt. Håller tummarna för dig.
Håller tummarna för att det går vägen!
SvaraRaderaTappa inte sugen.
SvaraRaderaDet är din tur nu!
Jag håller tummarna för dig.
Kram.
Tack snälla snälla och du har så rätt Morningstar att det skulle liksom bli ett symboliskt slut på det gamla.
SvaraRaderaHoppas att era tummar hjälper!
Massa tacksamma kramar tiller!
Även om hon sa att hon skulle ringa inom en vecka o inte ringt, kan inte du ringa igen idag? Det kan aldrig vara fel att ringa och försynt fråga hur långt de kommit i ansökningshögen.
SvaraRaderaHoppas på dig!
kramar
Japp! Jag håller tummarna jag med!
SvaraRaderaSmurfan jag vet fan inte om jag vågar. Jag är så rädd att få nej så jag klara inte ens att slå hennes nr :o(
SvaraRaderaJag utgår från att det är kört hur positiv hon är var till mig och hur bra det än kändes så kanske det inte känns lika hårt när hon ringer och säger nej..
Eller jo... blääää det kommer vara hårt ändå
:o(
Håller en fet tumme för dig, och hoppas att du får jobbet.
SvaraRaderaÄven om det blir ett "Tyvärr" och det slår ner dig... så kommer du på fötter igen. Det går många tåg, och du kommer säkert med ett av dem snart.
Kram
Tack Tony! Jag hoppas du har rätt. Du vet hur lätt det är att trilla ner i det där svarta hålet igen :o(
SvaraRaderaVill verkligen inte det.
Massa kramar!
Söker du inga andra jobb under tiden du väntar på svar?
SvaraRaderaJo, jag vet hur jävligt det kan vara när man är på botten och tittar upp längs evighetshöga svarta jävla väggar av ångest. Det ser ut att vara så förbannat långt till toppen, till att lyckas kravla sig upp igen. Men det finns alltid de som slänger ner en hjälpande hand, en livlina, i alla fall för att ta sig en liten bit upp mot lyckan eller i alla fall en neutral tillvaro.
SvaraRaderaOj vad djup jag råkade bli där, men jag menar det verkligen. Du kommer att komma på fötter även om det känns förbannat jobbigt för stunden och så är det med det. Du vet det lika väl som jag - vi går vidare... även fast att det kostar oss tid, blod, svett, tårar och en satans massa energi.
Du är hur som helst inte ensam.
KRAM!
Hoppas hoppas hoppas!!!!!
SvaraRaderaKram