Det är med blandade känslor...

...jag kramar honom hejdå när han lämnar mig två timmar innan hans tåg ska gå och jag säger jag vill följa med honom men han vill gå själv och säger att han hoppas allt ordnar sig för mig och jag vet att det kanske hade kunnat sluta annorlunda om jag redan var där. Men nu är jag inte där och det är just precis det han kände och så väl märkte av.

Han är en underbart fin kille och jag skulle inte vilja ha helgen ogjord även om både han och jag vet att det inte blir någon fortsättning men han gav mig det jag så väl behövde just nu. En famn att få ligga i framför tv:n, ett knä att ha huvudet i och en arm jag sov på hela första natten. Men mer än så är jag inte redo för just nu och jag borde insett det själv men jag vill ju så gärna. Jag vill ju vara den jag egentligen är och vara där jag brukar vara men jag är ju inte det och därför sa han att han blev förvånad när han förväntade sig att träffa en person och träffar en helt annan och jag förstår... förstår så väl vad han menar. Och jag både respektera och uppskattar hans uppriktighet när han efter andra natten vid frukosten säger att det aldrig skulle fungera mellan oss men även om jag vet att han har rätt så smyger sig den dåliga självkänslan fram och hånskrattar mig rakt i ansiktet och talar än en gång om för mig att jag inte duger. Men jag är glad att det är just han som är där för med honom känns det ändå lätt att visa min svaghet och sätta ord på hur jobbigt det känns att bli nobbad fast att det egentligen inte är fel på mig. Det är bara vi ihop som inte är rätt och där jag befinner mig just nu.

Men jag är ändå glad att han kom för med honom fick jag faktiskt känna saker som jag inte känt sen... Honom. Och bara det gör att jag i alla fall vet att DET finns där ute. Jag kan få känna det igen och just det var jag ju så rädd för, att ingen någonsin skulle kunna röra det där, den där nerven som varit orörd sen... då.

Fast nu vet jag... jag är inte redo, jag är inte klar och jag är fortfarande lite trasig och behöver läkas lite till och därför ska jag sluta inbilla mig att jag kan blunda för det och lura mig själv att det inte är några problem. För så länge jag blundar och tankarna hela tiden leder åt ett annat håll så vet jag att det är en bit kvar. På flera olika plan. Jag måste ta en sak i taget och att börja med att tro jag ska kunna släppa in någon i mitt hjärta är bara fel för jag behöver bli mig själv igen. Bli den där som han trodde han skulle få träffa när han klev på tåget och började resan mot mig men jag lurade honom. Inte medvetet för jag trodde ju själv att jag kan spela så bra men jag kan inte det. Och när en människa jag inte ens känner märker det då är det nog dags att sluta lura sig själv och inse att jag behöver lite mer tid.

Jag låter mitt hjärta få vara kvar i den där vadderade asken ett tag till så det får läka klart och jag själv måste tänka på mig själv och försöka hitta tillbaka, finna styrkan och glädjen för innan jag gjort det kan jag inte göra varken mig själv eller någon annan lycklig.

Men jag är glad över helgen. Jag hoppas bara att han inte är allt för besviken...