Känner mig mer ensam...

...efter en helg med sällskap och jag vet inte om det är bra eller dåligt att påminna sig själv med hur underbart det är med att ha någon hos sig. Soffan är så mycket trivsammare när det finns en famn att få krypa in i och en hand som smeker min arm eller fingrar inlindade i mitt hår. Sängen är så mycket skönare när det ligger en varm kropp brevid när man vaknar och man får sträcka sig och placera en kyss på de där läpparna innan personen vaknat. Frukosten smakar så mycket godare när man får göra kaffe och sätta fram två muggar istället för en och promenaden med hunden känns inte alls lika lång när man har någon som går brevid och man kan sticka ner handen i bakfickan på den där fina rumpan. Vinet blir både fylligare och godare när man får skåla i stora glas och se in i ett par underbara ögon samtidigt och man kan se vilken film som helst bara man får ligga i det där knät och slumra till när det blir för trist.

Allt det där fick jag uppleva i helgen och att få smaka på det gör att jag vill ha mer oavsett om jag egentligen är redo eller inte.

Det är ju så jag vill ha det... hela tiden... inte bara stulna stunder med någon som jag kanske inte ens får träffa igen och automatiskt tänker jag på att det fanns där för inte så länge sen och saknaden sköljer över mig som en kraftig tsunami för det var en känsla då som infann sig i mitt bröst vid ett speciellt tillfälle och den känslan sitter fortfarande kvar där bakom mina revben. Och nu vaknar den till liv igen. Nu när jag har blivit påmind om vad det är jag saknar så väldigt mycket.