Åhhh....

...vad trist det känns. Förlåt att jag gnäller för jag borde inte göra det just nu när mitt liv börja reda upp sig. Skäms på mig MEN jag är faktiskt lite uttråkad just nu och det är jobbigt att känna så. Och så den här jävla ensamhetskänslan som kryper i mig. Jag vet ju att jag har världens finaste vänner men hur ska jag förklara? De har ju liksom sitt. Azita stackaren jobbar ju från morgon till kväll så henne kan jag bara träffa en stund på hennes café Och Mattias och Magnus jobbar ju ofta och har sitt att pyssla med. Ja alla har liksom sitt ni vet. Jag saknar någon som kan komma hem och mysa med mig i soffan. Prata skit och äta godis. Någon att hitta på busiga saker med. Äh, jag vet inte. Snart har jag ju ett jobb och då har även jag något att fördriva tiden med och jag vet ju sen innan när jag hade butiken att när man träffat folk hela jävla dagen så är det ganska skönt med ensamheten sen.

Men just nu är jag BORED!!! Har egentligen massa att göra som jag inte kommer hinna sen när jag börjat jobba men trots att jag har all tid så känner jag motstånd. Åhh, vad knäppt! Sitter liksom fast.

I kväll är det öppet länge på stan så jag tänker ta mig ner en runda och kika runt lite. Men inte ens det är ju så kul. Inte ett öre att göra av med så det blir att titta på alla andra som shoppar loss. Har jag tur kanske jag kan snylta till mig en gratisfika hos min lilla Azita.

Blääääää.......

(Fast egentligen vet jag ju vad jag saknar mest. Någon att få krypa in i famnen hos)