Fredagkväll!

Jag borde inte gnälla men gör det ändå för jag önskar just nu att jag gjort som jag brukar göra, sov bort den här kvällen. Nej det var inget fel på sällskapet. Jessie, Azita och Marie är världens finaste men när allt annat känns bläää så spelar sällskapet ingen roll. Inte just i kväll.

Maten som jag inte ens tänker tala om vad vi betalade för som skulle vara någon slags grillbuffe bestod av korv och torrt bröd och några oliver som låg och simmade i olja i stort sett, ja och så några fettiga köttbitar då som jag lämnade orörda.

Gick iväg och köpte en 200 grams chokladkaka och tryckte i mig till rödvinet samtidigt som jag försökte vara artig mot någon brat som satte sig vid vårt bord och limmade på alla i sällskapet men ingen av oss nappade på det tragiska försöket.

Jag tappade humöret någonstans och ville bara hem. Ville bara ställa mig upp och skrika åt alla brudar med för korta kjolar och slå till alla patetiska snubbar med flirtiga kåta blickar men istället tog jag cykeln och cyklade hemåt och blev lika patetisk genom att låta tårarna komma och hur jag än försökte ville de inte sluta rinna och de har inte riktigt slutat ännu.

Varför säger de att tiden läker alla sår när det verkar som om såret aldrig riktigt vill läka och ibland när det känns som den där skorpan nästan är klar att trilla bort av sig själv är jag där och river lite för tidigt och det börja blöda igen. Varför kan jag inte ge FAN i att rota och kreta runt i det där? I den där klibbiga jävla sörjan. Varför låter jag mig själv förstöra en hel jävla kväll genom att klaffsa i något jag borde ge fan i?

Kan man inbilla sig sånt här? Kan man inbilla sig saknad och längtan? Förväxla det med något annat?

Är det bara så att jag saknar NÅGON men projicera det på någon speciell jag tror jag saknar?

Vet ni... jag önskar fan det var så. Det hade varit så mycket lättare då!